Etikett: RFSL Umeå

Mördad för den du är!

Av , , Bli först att kommentera 9

1472771_535795939843358_556593026_n

Idag, kl 18.00: Transgender Day Of Remembrance 2013 i Umeå

Under det gångna året har 238 transpersoner mördats runtom i världen på grund av att de är just transpersoner. Antalet 238 är bara toppen på ett isberg eftersom många länder helt saknar statistik över detta.

Sedan 1999 hålls årligen den 20:e november Transgender Day of Remembrance (TDoR) för att sörja och hedra dessa människor vilkas liv har släckts till följd av transfobiskt våld och för att väcka allmänhetens medvetenhet om detta.

I Umeå samlas vi på Rådhustorget kl 18.00 för en ljusmanifestation, tal och en minnesstund.

Besök Facebookeventet. Visa ditt stöd och medmänsklighet.

Arrangörer:
RFSL-Umeå-och-FPES

 

Jag träder upp inom RFSL

Av , , Bli först att kommentera 12

Idag hade vi det senaste styrelsemötet med RFSL Umeå. Nu blev det officiellt att jag träder upp som tillförordnad ordförande för lokalavdelningen. Vi får se hur länge det behövs. Min gissning är att det blir hösten ut och det ska bli spännande! Vår ordförande och jag har arbetat mycket bra och nära varandra, något som gjort att jag fått lite av en hård mjukstart — genom att delvis ha axlat ordföranderollen redan innan. Så nu ska jag träffa ombudsmannen för att diskutera läget.

Det var förövrigt ett väldigt effektivt och roligt möte, och vi inrättade ett arbetsutskott. Nu våras det för ännu bättre styrelsemöten!

Jag gillar verkligen min styrelse. 🙂

Homosexualitet är onormalt

Av , , 15 kommentarer 94

IMG_20130929_143006Igår delade jag med mig av mitt liv och mina erfarenheter som homosexuell. Jag var inbjuden av Svenska kyrkan att i Umeå stadskyrka, på Kärlekens mässa dela med mig av mig. Prästen Susanne Dahl som bjudit in mig inledde Gudstjänsten. Min berättelse finns att läsa senare i inlägget. Den bygger delvis på den debattartikel jag tidigare skrivit (främst mittenpartiet).

Det är ingen underdrift att säga att det bitvis var tungt. Jag grät. Offentligt. I Kyrkan. Men jag grät inte ensamt. Jag var en främmande fågel i kyrkan, men jag kände mig välkommen. Tack för att jag fick komma.

Jag vill även utan inbördes ordning tacka Ola, Mattias, Christian, Liza och Johan för det stöd ni varit.

 

Följande var utgångspunkten för det jag delade med mig utav:

Homosexualitet är onormalt

Homosexualitet är onormalt. Det är en perversion. En synd.
Som homosexuell väntar den oåterkalleliga domen att i helvetets eldar spendera evigheten.
Men det finns hopp.
Homosexualitet kan botas. Om de vill.
Om de vill kan de bli normala. Hela.
För det är ett val.
Det är inget äkta. Inget sant. Det saknar djup.
Det är inte en fråga om kärlek. Det är en frestelse som kan och måste motstås.
Det handlar om vilja. Det handlar om val.

Jag heter Daniel Nyström och är vice ordförande för RFSL Umeå.
Men här i dag representerar jag inte RFSL – jag representerar endast mig själv
Och denna syn på homosexualitet fanns runtom mig när jag växte upp.

Jag mötte den överallt där jag fanns:
I skolan, hos släkten, på konsum, i lekparken, på praktikplatsen.
Överallt. Och jag sa inte ifrån.
Jag var ensam. Svag. Jag var rädd.
Och jag visste att något var fel.

Det kan verka konstigt att på en kärlekens mässa
ta sin utgångspunkt i hatet och i fördomarna.
I självbegränsningar och i rädsla.
Men det är där historien börjar, för mig.

I det försåtliga. I den oförsiktiga obetänksamheten.
Det är av denna anledning jag har blivit inbjuden att prata idag.
Min historia. Den som jag valde att ge till dem som ville läsa mina ord.
De fick se in i delar av mitt liv. Min berättelse.

***

Min berättelse handlar om de murar som beskär mitt liv, min frihet och min möjlighet att älska. Jag har valt att börja min berättelse i samtalet jag hade med min syster. Det samtalet ringar in allt.

Min syster, hon hade nyligen blivit mamma. Hon var så stolt.
Någon hon längtat efter hade kommit: Elias. Hennes ögonsten.
Hon hade lyckats.
Vi pratade om Elias och hans charmiga sätt, när Veronica plötsligt glatt utbrister:
”När han växer upp kommer han att få många tjejer”. Det är där det börjar.

Jag minns tiden på lågstadiet. Jag kände sig stor när jag gick in genom skolans portar.
Det fanns en grad av stolthet i det.
När helst tillfälle gavs retades vi pojkar med flickorna.
Lärarna sa att vi gjorde det för att ”Vi ville ha dem.”  ”Vi tyckte om dem.”
Vår lek var en ritual inför vuxenlivet. En pardans.

Sexualundervisningen på högstadiet förklarade detta närmare.
Klassen delades upp och vi killar fick lära oss varför vi hade en snopp:
Penis och slida hör ihop och målet med livet är att skaffa barn.

Läraren berättade i förbifarten att det fanns något som kallades homosexualitet.
Han tillade med en lättnadens suck att han minsann ser att ingen av oss är bögar.
Där satt jag.

På min 18-årsdag ringde farfar för att gratta mig. Han hade åkt in på sjukhuset igen.
Slutet hade närmat sig. Denna gång låg han inför döden.
Det var bara dagar kvar.

Dagar blev till timmar.
Han klappade mig på handen och frågade om jag hade en flickvän.
”Nej, inte ännu.” sa jag.
Han förklarade då för mig att jag är en fin kille som snart kommer hitta en fin tjej.
Jag instämde. (Jag ljög för honom.)

Under hela min uppväxt hade mamma pratat om barnbarn.
Det hade även mormor gjort. Morfar. Farmor. Farfar.
Ja alla.
I mammas röst kunde jag höra längtan
över den dagen hon skulle få höra tilltalet ”Farmor”.

***

Jag minns min ”sexuella debut”. När jag tänkte på killar och blev upphetsad av det.
Jag skämdes.
Jag hoppades för allt i världen att det var en fas.
Att det skulle gå över.
Att jag skulle bli frisk.
Jag tänkte på mamma och de barnbarn som hon såg så mycket fram emot.
Jag tänkte på målet med livet: att bli med kvinna och med barn.
Jag insåg att jag skulle svika henne.

På fester när kompisarna skrålade, skålade och kramades höll jag mig på min kant.
Jag ville inte delta i kramkalaset. Det kunde bli fel.
Tänk om de skulle tro att jag hade stött på dem,
den dagen när jag väl hade kommit ut?
För att komma ut skulle jag göra.
Det hade jag bestämt.

Det mognade och den 21 april 2001 var det dags.
Jag gick ut från mitt rum. Jag omfamnade mamma.
Jag grät och berättade mitt livs största hemlighet:
Att det var något fel på hennes son
Att jag inte var normal och att jag inte kunde göra något åt det.

Under hela livet fram till och med den punkten
hade jag fått lära mig vad som är rätt och vad som är fel.
Jag var fel.
Jag frågade om hon kunde älska mig i alla fall? Trots att jag va fel.
För henne var allt annat uteslutet.
Jag var och förblev hennes barn.

På sommaren samma år deltog jag på mitt första Pride. Det var i Stockholm.
Solen sken och jag var så stolt.
Modet. Att våga.
Det var häftigt.
Min början på frigörelse.

Vid uppsamlingen inför paraden träffade jag en reporter för länstidningen NSD. Hon tog en bild och ville göra en intervju med mig om hur det kändes att komma ut, delta på Pride och vara homosexuell i Kiruna. Det blev ett bra reportage.

Mamma ägnade dock mycket energi åt att övertala mig att dra tillbaka reportaget med hänsyn till att min syster och bror skulle kunna fara illa.
Jag lät mig motvilligt övertalas.

***

Det är så heteronormen fungerar.
Den förstör självkänslan.
Den skapar vemod, rädsla, ångest och hat.
Den leder till och med till döden för enskilda människor.
Vi som ändå klamrar oss kvar får våra liv begränsade.

Heteronormen består av föreställningar som leder till förväntningar och hat.
Heteronormen begränsar kärlek, omtanke och omsorg.
Och den drabbar alla.

Normer är osynliga regelverk och de får konsekvenser — på riktigt!
Dessa styr allas våra liv och beteenden.

Men mitt liv har lärt mig att förändring är möjlig.

***

Störst av allt är kärleken.
Det är genom kärleken till din näste. Din omtanke för andra.
Att du ser människan.
Det är det som håller oss samman.

Det ger glädje, hopp och förståelse.
Det skapar modiga människor som vågar och kan.

Att kunna ta det där extra steget
i vetskapen om att någon finns där
för att ta emot om fallet kommer.

Det är ovärderligt. Det gör förändring möjlig.
Men det är också ett ideal.

Ideal är en sak, verklighet en annan.
Som i alla sociala sammanhang finns där smolk.
När trångsyntheten och hatet gör entré på våra gator och torg.
När den oförsiktiga obetänksamheten hemsöker köksbordet
Eller dyker upp i det vardagliga samtalet, måste vi säga ifrån.

Den stilla tystnaden är ett samtycke (det har jag lärt mig).
Det är det som gör tystnaden så farlig.
Det är därför vi måste säga ifrån: Visa att vi finns och kräva vårt människovärde.
Det är därför tillfällen som Pride är så viktiga.
Det är därför vi är här idag. Tillsammans.

Jag kom till en gräns för när näven där i fickan inte kunde knytas hårdare.
Jag höjde min röst. Visade att jag fanns.
Jag har valt att se mig själv och mitt värde.

Mitt val har gjort mig starkare.
Det har givit mig kraft att se, erkänna och lyfta andras värde.
Kärlek och jämlikhet.

Bara genom att jag står här idag. Inbjuden.
Visar att förändringen är här
Och att en annan värld är möjlig.

***

Jag vill avsluta med att rikta några ord till minnet av min farfar.
Han som borde fått men aldrig fick veta.

Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina,
Och ögon som vakat och strålat så ömt,
Har stannat och slocknat till sorg för oss alla,
Men allt du oss gjort kommer aldrig bli glömt.

3 dagar kvar

Av , , Bli först att kommentera 11

Kärlekens mässa Nervositeten kryper allt närmare, men samtidigt finns där ett lugn. Detta handlar om mig. Så hur fel kan det egentligen bli? Att vara genuin kan vara svårt när det handlar om att öppna sig, men river jag ner murar och barriärer går det mesta. Jag måste vara beredd. Att våga.

Nu är det i alla fall på G. Har skrivit en del. En inledning och ett avslut finns, men det är svårare än jag trodde. Att skriva debattartiklar är en sak. Det går snabbt och blir i regel bra direkt. I detta ”delande” skrivs det om en massa. Känslor och upplevelser är alltid svåra att sätta ner på ett papper om målet är att göra dem rättvisa. Att varken överdriva eller underdriva. Att inte göra en snyfthistoria.

Det våras för RFSL Umeå

Av , , Bli först att kommentera 12

Snart är det dags för RFSL Umeås uppstartsmöte hösten 2013. Det är mig veterligen det första stora planeringsmötet. Det är åtminstone det första jag varit med på. Intresset verkar också vara stort för att göra bra verksamhet för HBTQ-personer i Umeå. Transgruppen är redan igång men kan få ytterligare energi efter detta möte. Flera har tydligen visat intresse för att delta i och även utveckla Regnbågscaféet. Det finns de som uttryckt intresse att fixa med föreläsningar och jag och några andra vill arbeta med politisk påverkan.

Samtal har också förts samtal med ABF Umeåregionen och ABF Västerbotten som är mycket intresserade att vara med och hjälpa oss komma igång med utbildningsverksamhet, temamöten, föreläsningar, studiecirklar, kampanjer med mera. Möjligheterna är så många just nu!

Det finns tre huvudsakliga områden vi pratat om i styrelsen: Det sociala arbetet, utbildningsverksamheten och politiska påverkan. Det är tre områden vi vill ska växa. Under ett antal år har det funnits en slagsida åt det politiska påverkansarbetet. Så ska det inte längre vara. Alla vill inte pyssla med politisk påverkan och det är viktigt att hela föreningen kan utvecklas (även oberoende av varandra). Har man en idé ska man ges möjlighet att förverkliga den, smått som stort. Därför är jag övertygad om att mötet som kommer är mycket viktigt och kan bli just den vitamininjektion som behövs. I alla händelser är det åtminstone ett steg i rätt riktning.

Samarbete är A och O. Varje medlem i RFSL Umeå ska kunna känna sig välkommen. Varje medlem ska kunna känna att henoms åsikt tas till vara. Det är dock viktigt att komma ihåg: Utan aktivister ingen verksamhet. Nu verkar det finnas en tilltagande vilja och lust. Detta kommer bli så grymt bra! 🙂

Förresten, följ länken till RFSL Umeå på Facebook. Stöd oss genom att gilla vår sida. Då kan du också lättare följa vad vi hittar på för fuffens.

”Din historia är även min historia”

Av , , Bli först att kommentera 14

För 2-3 veckor sedan publicerades min debattartikel Ett liv bland osynliga murar – besegra hat och fördomar i Västerbottens-kuriren. Jag minns att jag kände mig orolig och smårädd inför publiceringen. Vad kunde konsekvensen bli? Men reaktionerna på debattartikeln var över all förväntan! Så mycket positiv feedback som jag fick hade jag aldrig förväntat mig och det gjorde mig mycket glad när person efter person gav uttryck för ”Din historia är även min historia”.  Artikeln delades också 145 gånger på Facebook och twittrades om. Till och med människor i Stockholm och Västra Götaland hörde av sig och berättade att de läst den och delat den bland sina vänner.

I samband med VK:s publicering visade även Studenttidningen Vertex intresse för denna debattartikel. Inför septembernumret publicerades i Vertex min artikel under rubriken: Heteronormen skapar rädsla, ångest och hat.

Reaktionerna överraskade inte bara. Det känns också inombords, en värmande känsla, att mina tankar och mina erfarenheter, i mitt lilla hörn av världen, kan ge andra något. Det finns exempel på människor som vågade ta steget och komma ut. Att sätta stopp för det som ramar in deras liv. Deras början på frigörelse.

Ett liv bland osynliga murar – besegra hat och fördomar

Av , , Bli först att kommentera 16

Idag publicerades min debattartikel ”Ett liv bland osynliga murar – besegra hat och fördomar”. Den handlar om vikten att se människan och att organisera sig mot det hat och de fördomar, den ångest och död, som det heteronormativa samhället skapar.