De två senaste dagarna har jag arbetat med inskrivningar på universitetet. Köerna ringlar långa av studenter som vill bli medlemmar i Umeå studentkår. I all stress finns endast möjlighet för korta samtal om det nya livet i Umeå, innan nästa person ska få hjälp att bli medlem i kåren. Studenter ser med tillförsikt på framtiden, men ett gemensamt problem verkar mer eller mindre alla ha: bostadsfrågan.

Det var tre studenter som samtidigt kom fram för att skriva in sig. De verkade vara vänner. Vi pratade lite om utbildningen de skulle gå och jag frågade hur det gått med att hitta en bostad. Jag fick till min förskräckelse höra att dessa tre delade på ett studentrum. Men inte nog med det, i dagarna skulle ytterligare en till flytta in i detta studentrum på mindre än 20 kvm. I dessa 20 kvm finns en mindre hall och toa med dusch. Varje individ bor alltså en yta som är mindre än 5 kvm (i realiteten mindre med tanke på hallen och toan, som utgör ungefär 1/3 av den totala ytan på 20 kvm).

I flera av de många berättelser jag fick ta del av, framstod den ena efter den andra endast som en alternativ version av samma elände. Många bodde i friggebodar, tillfälligt inneboende eller på andrahandskontrakt (i vissa fall kortare än en månad). Många studenter ville hålla modet uppe men gav uttryck för ”Ja, vi ser ju hur det går. Jag kanske måste avbryta mina studier”. För de tre studenterna som var fram idag fanns inget hem, enligt dem själva. De hade en sovyta. Något privatliv eller annat fanns det inte utrymme för. De vittnade om att deras situation inte var unik, vilket också bekräftas genom många andra studenters berättelser. Att bo två i ett studentrum på runt 20 kvm var ingen ovanlighet. Jämfört med flera framstod detta till och med som ett boende i ”lyx”.

Enligt min mening behövs det byggas fler bostäder och det redan igår! Hur vi ska göra detta har jag inga patentlösningar på. Däremot har jag lite tankar och idéer om hur jag skulle vilja se att bostadsmarknaden fungerar:

För det första vill jag att bostäder ska ses som en rättighet. En bostad är en människas trygga punkt i tillvaron och utan en fungerande boendesituation har vi svårt att fungera bra som människor. En dålig boendesituation skulle för de absolut flesta av oss innebära en försämrad hälsa och att vi skulle prestera sämre i det mesta vi företar oss. För det andra behöver produktionskostnaderna för nybyggda bostäder tillåtas slås ut över de gamla bestånden, för att på så sätt hålla nere hyresnivåerna för våra nyproducerade hem (och i förlängningen alla våra bostäder, nya som gamla). För det tredje vill jag se att samhället tar ett större ansvar för bostadsbyggandet. Vi behöver helt enkelt en bostadspolitik som ser oss vanliga människor och våra behov. Den ska våga satsa och det ska få kosta miljarder (som det tilläts göra när vi tidigare byggde bort bostadsbristen).

Allt för länge har bostadspolitiken sprungit helt andra intressen än dina och mina. Det finns nämligen de som tjänar på bostadsbristen, men den frågan kan vi ta en annan gång.