Antalet personer som tigger ökar runtom i landet. Umeå är inget undantag. I den politiska debatten framförs obehagliga åsikter som inte ser människan som sitter där. Att tiggaren en person som möjligtvis/troligtvis är utnyttjad i en ekonomisk trafficking hörs sällan. Istället avhumaniseras människan som tigger och görs om till en oönskad varelse som stör stadsbilden. Men personen som tigger är en människa som jag och du och lever under förhållanden som få skulle anse acceptabla.  Att tvingas stå med mössan i vacker hand och be att någon som ”står över” ska förbarma sig över en. Det finns inget människovärdigt i det. Att ropa på förbud mot tiggeri dryper av klassförakt. Att förbjuda en individs sista livlina är inget annat än vidrigt och inhumant.

Det har nog inte undgått någon att det skett en mer eller mindre explosionsartad utveckling vad gäller antalet tiggare i Umeå. De sitter vid ingångarna till diverse välbesökta butiker och i gathörn. På vissa håll har handlare reagerat genom att kasta vatten på tiggare eller påstå att dessa tillhör kriminella nätverk.

När jag var liten fick jag alltid lära mig att man inte ska ge pengar till tiggare. Då var det i regel människor med alkoholproblem som tiggde om pengar. Uppfattningen var då att ger man dem pengar skulle de bara använda dem till att köpa alkohol. Däremot gick det bra att ge dem en macka, frukt eller liknande. Jag minns att dessa tiggare inte brukade bli speciellt glad över att få det istället för pengar.

Idag gick jag till Ålidhem centrum och där satt en tiggare. Jag tror inte det var samma tiggare som för någon dag sedan. För mig är situationen rätt enkel. Jag har aldrig kontanter på mig och kan därför inte ge några pengar. Denna tiggare var däremot inte intresserad av pengar denna gång. Hon gjorde upprepade gånger en panikartad rörelse med fingrarna mot munnen. Hon ville äta.

Jag minns då den skolningen jag fick som liten, som människor med alkoholproblem inte gillade. När jag kom ut från Ica hade jag tre bananer med mig som jag gav till kvinnan som satt där på knä. Hon började gråta, gjorde korsrörelser och tackade mig och Gud. Hon log och såg ut att genast må bättre. Lite ljus i vardagen. Sedan vandrade jag vidare.

För någon dag sedan satt jag med en kompis och snackade över Skype (som vi ofta gör kring många olika frågor — i regel en handfull personer) om just detta med tiggeriet som ökat. Där han bor (annan plats i Sverige) har det skett en liknande utveckling. Han hade gjort någon liten uträkning som han menade övertygade honom att det finns något organiserat bakom tiggeriet och att dessa människor utnyttjas brutalt. Det är människohandel, menar han. För att klara ett någorlunda uppehälle behöver en tiggare få in mellan 100-200 kronor per dag och att ta sig till Sverige är inte heller billigt och kostar åtskilliga tusentals kronor. Hur har de råd att komma hit och uppehålla sig här till att börja med? Hur förflyttar de sig runt i landet? Det är relevanta frågeställningar.

Antalet personer som tigger ökar runtom i landet. Umeå är inget undantag. I den politiska debatten framförs obehagliga åsikter som inte ser människan som sitter där. Att tiggaren en person som möjligtvis/troligtvis är utnyttjad i en ekonomisk trafficking hörs sällan. Istället avhumaniseras människan som tigger och görs om till en oönskad varelse som stör stadsbilden. Men personen som tigger är en människa som jag och du och lever under förhållanden som få skulle anse acceptabla.  Att tvingas stå med mössan i vacker hand och be att någon som ”står över” ska förbarma sig över en. Det finns inget människovärdigt i det. Att ropa på förbud mot tiggeri dryper av klassförakt. Att förbjuda en individs sista livlina är inget annat än vidrigt och inhumant.

Lösningen är aldrig att slå på den som ligger. Fattigdomen försvinner inte bara för att vi förbjuder fattigdomens synliga uttryck. Det är fattiga politiker. Det är borgerliga politiker. Det är högerpolitik. Det vi behöver är inte mer av den politik som skapat dessa problem.

Det vi behöver är en solidarisk politik där vi tillsammans lovar varandra att ingen ska behöva leva i fattigdom. En politik som innebär att vi lovar varandra att lyfta varandra ur ekonomiska svårigheter när trångmålet kommer. Envar har rätt till frihet och lika möjlighet att förverkliga sitt liv. För ingen tror väl att den fattiga människan som sitter och tigger hela dagarna anser att sitt livs mening är uppfyllt?