Etikett: Umeå kommun

S-V-budget skapar desperation

Av , , 1 kommentar 12

IMG_20130725_233325Nu kom nyheten: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är överens om budgeten för Umeå kommun. Inte alls förvånande egentligen. Finns viljan och finns målen, ja, då går det mesta. För den politiska högerns företrädare har samarbetet varit besvärande. 

Den senaste mandatperioden har varit fylld av riktiga välfärdssatsningar. Dessa har genomförts i Umeå kommun tack vare Vänsterpartiet. De borgerliga politikerna försöker därför i oärligt töcken påskina annat rörande samarbetet mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. De är desperata. De är oseriösa.

Orsaken är enkel: Borgerligheten har varit emot dessa välfärdssatsningar, men de kan inte enkelt rulla tillbaka dem. Reformerna har skapat trygghet och ger framtidstro. Det gör dem frustrerade och det måste vi förstå: Det är svårt att göra ogjort det andra lever på. Därför proklamerar de hot om underskott och att Umeå måste gå igenom ett stålbad (något jag tog upp tidigare). Något som borgerlig media också dundrar vidare på.

Det är tufft för dem som vill sänka skatterna istället för att satsa på välfärd. För hur skulle en politiker kunna sälja in till dem som arbetar inom omsorgen att delade turer är något vi ska ha kvar? Eller till de som tar del av omsorgens välfärd att omsorgen ska skära ner? Eller säga till våra ungdomar att jobbsatsningarna måste sparas bort? Eller till oss alla som åker kollektivt att kollektivtrafiken ska försämras? Eller till barnföräldrarna att barngrupperna skall bli större? Och så vidare.

Peder Westerberg (folkpartiet) och Anders Ågren (moderaterna) har det knivigt. Därför kommer en kakafoni av tomma ord, retorik och överdrifter på löpande band på deras bloggar och på debattsidorna.

Anders Ågren hycklar, igen!

Av , , 21 kommentarer 24

Vi går från storhet till storhet. Det är inte utan att jag tappar hakan när jag läser Anders Ågrens blogginlägg idag: Alliansen värnar välfärden! Jag vet inte i vilken värld Anders Ågren lever. Det verkar som att han inte alls varit med i budgetprocessen i Umeå kommun, eller ens tittat åt Västerbottens läns landstings ekonomi (eller något annat landstings för den delen). Hur i hela friden kan Anders Ågren ens med någon som helst heder i behåll påstå det han gör? Jo han gör det enkelt:

”Så pratet om att Alliansen monterar ner välfärden är på ren svenska inget annat än skitsnack. Vi satsar på riksplanet mer än någonsin till vård, skola och omsorg. Är man missnöjd med sakernas tillstånd i den egna kommunen eller landstinget, så ska man lägga ansvaret där det hör hemma: hos de partier som styr i din kommun eller ditt landsting.”

Så bekvämt och så ansvarslöst på en och samma gång. För Anders Ågren är det lokalpolitikernas problem. Enligt honom verkar regeringen sväva i en helt egen värld vars ekonomiska beslut inte påverkar kommunerna. Vidare skyller han regeringens utgiftsöverföringar på kommunerna till att vara kommunernas egen förskyllan. Han skyller också de frysta statsbidragen på kommunerna (frysningen har inneburit att kommunerna gått minste om tiotals miljarder kronor). I båda fallen är detta regeringens politik. Hans parti har drivit fram dessa försämringar av kommunernas och landstingens ekonomi och därmed välfärdens förutsättningar.

SVTViktigt är att väljarna inte håller med Anders Ågren. En överväldigande majoritet upplever att välfärden har blivit sämre under den borgerliga regeringens tid, inte ens Ågrens egna väljare ger honom rätt. Jag skulle vilja säga som den borgerliga debattören Anna Dahlberg: Värna välfärden från högerns lättsinne. Hon menar att högern har ett lättsinne när det kommer till synen på välfärden och att den är välfärdspopulistisk. Hon anser förvisso inte att dagens välfärd med nödvändighet hotas av skattesänkningarna, men menar att morgondagens kommer att krackelera.

Välfärden tvingas till nedskärningar
Anders Ågren påstår att Alliansen värnar välfärden, men realiteten är en annan. Med utgångspunkt i uppgifter från ETC, Aftonbladet, SvD, Statistiska centralbyrån, Ekonomifakta med flera har vi kunnat läsa hur Alliansregeringen, med Moderaterna i spetsen, satsat 27 gånger mer på skattesänkningar än på ”värnandet av välfärden”. Regeringen har genomfört skattesänkningar sedan 2006, som på årsbasis motsvarar dessa 130 miljarder kronor. Välfärden har tillförts 4,8 miljarder kronor (försämringarna i den sociala tryggheten tagen i beaktan). Under Alliansregeringens styre har den statliga delen av den offentliga sektorns andel av BNP minskat med drygt 10 procent. Det här är fakta. Och det påverkar naturligtvis kommuner och landsting.

Sedan alliansen kom till makten har vi gått minste om runt 1.000 miljarder kronor i möjliga välfärdssatsningar på grund av skattesänkningarna. De senaste åren har rapporterna duggat tätt: Vi vet alla om att det behövs byggas fler bostäder, att järnvägen behöver rustas upp och att sjukvården behöver mer pengar, för att ta några exempel. Om regeringen inte hade genomfört sina skattsänkningar hade det idag funnits 172 miljarder mer i ”reformutrymme” att fördela. Med den summan skulle arbetslösheten potentiellt kunna utraderas med stora resurser över till annat. Men inte ens med nära 1000 miljarder i skattesänkningar har högerregeringen lyckats minska arbetslösheten. Det är ett EXTREMT misslyckande!

Visst. Jag kan ge Ågren rätt angående en sak. Alliansen har tillfört offentliga sektorn resurser i kronor räknat, men dessa täcker inte ens i närheten upp de grundläggande kostnadsökningarna såsom exempelvis löneökningar eller dyrare behandlingsmetoder och mediciner. Det innebär i praktiken en nedskärning: Kan kommuner och landsting inte täcka sina kostnader går deras ekonomi inte ihop = de tvingas spara, det vill säga genomföra onödiga prioriteringar och nedskärningar.

Även regeringens flitigt anlitade ekonomiskt sakkunnige, Lars Calmfors, nationalekonom, anser att jobbskatteavdragen hotar välfärden:

”Det blir svårare att uppfylla det offentliga välfärdsåtagandet i en tid när fler äldre behöver vård och omsorg. Därför skulle inte jag ha velat sett ett femte jobbskatteavdrag. Det är min uppfattning som baseras på en värdering av att de negativa effekterna väger mycket tungt.”

Skattesänkningarnas fördelning och effekter
Att studera skattesänkningarnas fördelning och effekter är intressant. Det har gjorts av media och det har gjorts av offentliga och privata statistikverksamheter. Av skattesänkningarna mellan 2006 och 2011 hade 43,1 procent gått till den rikaste femtedelen av befolkningen, medan endast 3,1, procent gick till den fattigaste femtedelen.

Den disponibla inkomsten är den inkomst som vi kan använda till konsumtion och sparande. Innan jobbskatteavdraget utvecklades den som följande: Mellan 2002-2006 fick den fattigaste femtedelen en förändring på +13 procent i disponibel inkomst. Samtidigt fick den rikaste femtedelen +23,6 procent. Mellan åren 2006-2011 fick den fattigaste femtedelen en förändring på +3,5 procent i disponibel inkomst. Samtidigt fick den rikaste femtedelen +39,1 procent.

Det sker just nu en omfattande förmögenhetsomfördelning från fattig till rik och klassklyftorna ökar mycket snabbt och snart är Sverige ikapp OECD-genomsnittet i fattigdom. Moderat klasspolitik. Anders Borg erkänner själv att deras politik gynnat de rikaste i samhället och han försvarar att klyftorna ökar.

En annan effekt av skattesänkningarna är att löneutvecklingen försämrats. Detta påpekade bland annat Lars Calmfors, nationalekonom och ofta anlitad av regeringen i ekonomiska frågor. Hans med fleras studie visar jobbskatteavdraget och försämringen av A-kassan har bidragit till att lönerna hamnat 4 procent lägre än vad de annars skulle gjort.

 

 

Alliansen + SD = sant?

Av , , 6 kommentarer 14

Det börjar bli mycket tröttsamt att läsa hur Peder Westerberg (fp) och Anders Ågren (m) tjatar om regeringsalternativ hit och regeringsalternativ dit. Det drar ett löjets skimmer över dem. Att de ens försöker är i sig oerhört pinsamt. De har inget eget regeringsalternativ som det ser ut idag (jag pratar om framtiden för Alliansen, eftersom de själva väljer att prata framtiden för en Rödgrön regering).

Jag gissar att det dessa herrar gör är en strategi som väljs när den egna politiken tryter eller inte finns. När en människa kommer till vägens ände kommer desperata aktioner. För politiker gissar jag att detta vapen är tom retorik. Senast igår, men även idag, tar Peder Westerberg upp regeringsfrågan. Igår kunde vi läsa följande:

”Nu har socialdemokraterna, vänsterpartiet miljöpartiet och sverigedemokraterna presenterat sina egna skuggbudgetförslag. Men det som jag har svårt att förstå är om det finns något regeringsalternativ längre, med tanke på att det bara var Alliansen som hade ett gemensamt budgetförslag.”

Nog är inlägget bra lustigt. Jag tog upp denna fråga i ett tidigare blogginlägg (Rubrik: Anders Ågren hycklar) där jag redogjorde tydligt för hur beroende Alliansregeringen varit av Sverigedemokraterna. Alliansen har nämligen varit en minoritetsregering från 2010. Och eftersom S+V+MP oftast gör upp med varandra är Alliansen tvungen att få stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik. Så har också skett under hela mandatperioden.

När vi dessutom tar i beaktan de senaste opinionstrenderna blir Peders Westerbergs inlägg ännu knasigare. Han pratar om att han har svårt att förstå om det ”finns något regeringsalternativ längre”. Jag har svårt att förstå att Peder Westerberg seriöst tror att Alliansen är ett regeringsalternativ längre. De är bara tiondelsprocent ifrån att tillsammans vara mindre än Socialdemokraterna och är klart mindre än Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans. Räknar vi dessutom in Vänsterpartiet i ekvationen skiljer det just nu 14,7 procentenheter mellan blocken, till De Rödgröna partiernas fördel.

Eftersom Peder Westerberg inte riktigt verka ha grepp på situationens allvar har jag gjort två diagram för att illustrera detta och hur illa läget är för Peder Weterbergs parti.

Blocken

Procent Blocken oktober 2013Om vi håller oss till någon som helst fakta ett tag. Såhär ser läget ut nu. Figuren till vänster visar hur fördelningen mellan blocken ser ut. Jag har valt att bryta ut Vänsterpartiet eftersom gemensamma utspel inte förekommer på samma sätt mellan S+V+MP som det förekommer mellan S+MP.

Centerpartiet har fått bli färgade med ljusgrått, eftersom de om det vore val idag skulle de hamna utanför riksdagen och inte utgöra något regeringsunderlag.

Vi kan se att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans får 43,3 procent av väljarnas sympatier. Medan Alliansens partier endast får 35,4 procent. Även om vi skulle räkna in Centerpartiet i regeringsunderlaget är S+MP-konstellationen större än den högerpartiernas allians. Skulle vi lägga till Vänsterpartiet i regeringsunderlaget för de Rödgröna partierna hamnar oppositionen på över 50 procent av väljarnas stöd.

Parti för parti

Procent Blocken och partier oktober 2013Om vi väljer att titta parti för parti framträder ett ytterligare problem för Alliansen. Kristdemokraterna och Folkpartiet är bara tiondelar ifrån att tappa sin riksdagsrepresentation. Folkpartiet står med starka 4,6 procent (1,9 procentenheter har lämnat partiet för Moderaterna och Sverigedemokraterna) och Kristdemokraterna har 3,4 procent. Även Centerpartiet fortsätter tappa (1,2 procentenheter har lämnat partiet för Moderaterna och Sverigedemokraterna). Alla borgerliga partier tappar förutom Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Regeringsalternativen

Det går med lätthet att konstatera att regeringsalternativ finns, men det är inte någon Alliansregering det är frågan om längre. Det finns en Rödgrön alternativ regering som väljarna hellre ser tar över rodret. Inte ens om Högern börjar mer aktivt flirta med Sverigedemokraterna lyckas de få ihop nog med mandat för att ta en majoritet i Sveriges riksdag. Dessutom rasar Peders Westerbergs eget Folkparti i opinionen. Som det ser ut idag är ni ute för räkning.

Vad jag vill veta, Peder Westerberg och Anders Ågren, är hur regeringsalternativen ser ut för er efter valet? Som jag ser det har ni inget idag. Visst ni kanske gör som moderaternas norska systerparti Højre och lyfter in högerextremister och högerpopulister i regeringen. Är Sverigedemokraterna är en möjlig samarbetspartner för Alliansens spillror?

Underlag: Novus opinionsmätning

Moderaterna: 26,5 (+ 1,9)
Folkpartiet: 4,6 (- 1,9)
Centerpartiet: 3,4 (- 1,2)
Kristdemokraterna: 4,3 (- 0,3)

Socialdemokraterna: 35,1 (+ 0,8)
Vänsterpartiet: 6,7 (- 0,6)
Miljöpartiet: 8,3 (- 0,3)

Alliansen38,8 (- 1,5)
Rödgröna50,1 (- 0,1)

Sverigedemokraterna10,0 (+ 1,5)

 

Stålbad för Umeå kommun?

Av , , 13 kommentarer 14

IMG_20130725_233325I byggboomens Umeå går larmet. Högt skriker den politiska högern: ”SPARA! SPARA! SPARA!VK rapporterar om underskott i halvmiljarderklassen (500 miljoner kronor) för 2014 och 2015. Umeå kommun måste genomgå ett stålbad! Och välfärden den ska nedmonteras. Men vad är det vi diskuterar i detta stålbad? Jo: oss vanliga människor och vår vardag. Det är mer än bara siffror. Det är mer än bara statistik. Det är något verkligt. Det handlar om att färdas tryggt och väl genom livet.

Men finns det något fog för dessa påståenden om underskott? Ju mer jag sätter mig in i siffrorna desto klarare framstår det för mig att Umeå kommuns ekonomi är mycket godare än många hävdat det senaste halvåret, i media och på borgerliga VK-bloggar.

Att underskottsfrågan förfäktas såpass mycket tror jag har många orsaker. Vissa politiker vill genomföra stålbad. De anser att välfärden är för dyr och för omfattande. Moderaterna vill exempelvis sänka skatten och finns det något bättre än att skära ner i välfärden för att uppnå detta? Det är ju dit mina och dina skattepengar går. I en sak är jag helt ense med den politiska högern: Samhället ska inte ta in mer skattepengar än vad samhället behöver. Skillnaden är att jag har högre ambitioner för välfärden än vad Ågren och gänget har. Då behövs det också mer skattepengar. En annan orsak till dessa tillsynes falska larm är en vilja att utradera de senaste årens välfärdssatsningar som blivit möjliga tack vare Vänsterpartiet.

Det som glöms bort är att de reformer vi från Vänsterpartiet gjort möjliga i Umeå kommun har inneburit betydande förbättringar i människors vardag: Att 200 tidigare arbetslösa ungdomar har fått jobb varje år. Att det är första gången på över 20 år som omsorgen inte tvingats skära ner (något som såväl brukarna som personalen känner av i sin vardag). Att vi har fått en förbättrad kollektivtrafik, något jag själv märker av och uppskattar mycket.

Vi får inte heller glömma vårt arbete med att ta bort de delade turerna inom omsorgen. En sådan förändring innebär en avsevärd livskvalitetsförbättring för de som arbetar inom kommunen, i synnerhet om de har barn. Även barnens livssituation förbättras genom att de exempelvis ges en sammanhängande pedagogisk tid på förskolorna och mer tid med sina föräldrar. Även barngruppernas storlek har kunnat minska tack vare Vänsterpartiet.

För detta känner åtminstone jag mig stolt och dessa landvinningar är något jag tänker försvara med näbbar och klor. Det handlar om solidaritet genom livet och mellan generationerna.

 

För ett tag sedan delade vi ut ett flygblad som löd:

Vänsterstyre ger resultat!

V-logga_CMYK_Rod

Sedan förra valet har Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna styrt Umeå kommun. Tack vare det stöd vi fått från umeborna har vi arbetat intensivt med att förverkliga våra valfrågor, och vi har gjort skillnad. Några av de större och mer omfattande förbättringarna vi har fått igenom sedan valet 2010 är:

  • 120 miljoner till en social investeringsfond för förebyggande arbete för barn och unga.
  • 80 miljoner till en satsning på kommunala ungdomsjobb
  • 40 miljoner till en förstärkning av kollektivtrafiken
  • Årliga uppräkningar av skolans och äldreomsorgens budget
  • En satsning på ytterligare 25 miljoner kronor till äldreomsorgen för att minska de delade turerna för personalen
  • Återtagande av verksamhet till kommunal regi från vinstdrivande företag. Alla skattepengar ska gå till välfärd.

 

Vad är Ågren egentligen emot?

Av , , Bli först att kommentera 18

Måndagen den 26/8 publicerades min debattartikel ”Vad är Ågren egentligen emot?” i VK (och idag svarade Ågren den). Den skrevs som en reaktion på det jag uppfattade som tjafs mellan Lennart Holmlund och Anders Ågren. Att avpolitisera politiken som dessa två gjorde tycker jag är beklämmande. Om det mellan dessa herrar inte finns mer meningsskillnader än förmågan och leda eller att hota med Vänsterpartiet med tillhörande vänstervridning, så finns där inte alls mycket för någon att hämta.

Min första reaktion var naturligtvis på Holmlund inlägg som angrep Ågren. Inlägget publicerades efter Ågrens glädjerop om att det våras för alliansen. (Endast om Holmlund försvinner kan alliansen vinna, tydligen. Det handlar om person och inte politik, uppenbarligen.) Enligt mitt tycke är ledarskapsförmåga en fråga för praktiken och inget annat. Jag är personligen övertygad om att Ågren är fullt kapabel att axla manteln som kommunalråd om Umeås invånare vill det. Jag tror också att han i rollen som kommunalråd skulle kunna föra sig minst lika bra som Holmlund.

Vad gäller Ågrens skrämselpropaganda, valde jag att i den saken kommentera debatten mellan dem två. Det var det enda som hade något form av politiskt innehåll, även om det inte egentligen handlade om Socialdemokraterna (vilket borde varit det rimliga, men i politiken är det inte alltid det rimliga som sker) eller något konkret i sak.

För uti bakväntland
Idag fick jag, som tidigare sagt, svar på min debattartikel av Ågren: ”Replik: Vänsterns inflytande är negativt för Umeå”. För mig är det är svårt att ta svaret på allvar. Jag är dock övertygad om att Ågren tror på det han skriver. Moderater tenderar att tro på det ”nya arbetarpartiet”. De tror också att partiet var för allmän och lika rösträtt när det väl begav sig. Vilket vi vet för ett absolut faktum inte stämmer. Jag har även mött moderater som benhårt tror att de var för en allmän sjukförsäkring. Även det lika oriktigt som det första. När det kommer till sak ser vi hur Moderaterna röstat emot nära varje välfärdsreform som genomförts i Sverige. Några exempel på vad Moderaterna motsatt sig är införandet av A-kassan, sjukkassan, fri sjukvård, att ge homosexuella rätt att ingå partnerskap och få sina rättigheter erkända i EU (så sent som 1994 respektive 1998). De ”Nya moderaterna” erkänner dock inte sin historia och de tror benhårt på den nya revisionen av densamma. Samtidigt genomför de omfattande försämringar av exempelvis A-kassan och sjukförsäkringen. Precis som de ”Gamla moderaterna”.

Därför: Om vi leker med tanken och förutsätter att Moderaterna verkligen har förändrats, och blivit välfärdens försvarare och utvecklare. Om vi bortser från oriktigheter i repliken (alliansen har röstat avslag/nej på reformer Ågren nu påstår är moderat politik) och antar att det faktiskt är moderat politik Vänsterpartiet bedrivit, kan jag ändå inte låta bli att undra. Jag är nämligen fortfarande tveksam över om jag förstår vad Ågren är emot. Det är något Ågren inte säger till oss. Kanske vet han att det är något impopulärt? Spekulationer förvisso. Vad som däremot framgår är att han tycks invända mot att: verksamheter som inte fungerar, där brukare far illa och skattepengar slösas på privata vinster, återtas i kommunal drift. Det kan vi direkt se och konstatera. Spontant känns det som en ansvarslös inställning av ett eventuellt framtida kommunalråd.

Oärlighet
Ett annat problem är oärlighet. Att ökningen av sjukfrånvaron tillskrivs Vänsterpartiet i Umeå känns inte som något annat än ett försök att tjäna mycket billiga politiska poänger. Eller tror/menar Ågren seriöst att Vänsterpartiets politik i Umeå har effekt på hela Sverige? I augusti 2013 uttryckte Ågrens partikamrat, tillika socialförsäkringsminister, Ulf Kristersson oro över den ökande sjukfrånvaron i Sverige. Detta hade han även gjort flera månader tidigare. Sjukfrånvaron ökar nämligen inte bara här i Umeå. Den ökar även i det Moderatstyrda Sverige. Ågren är naturligtvis medveten om detta. Att försöka föra över skuld på det här sättet är bara ett av politikens ohederliga uttryck och inget annat än tom retorik. ”Fluff” om så vill.

Inflytande och människovärde
När det kommer till inflytandefrågan är den mycket enkel. Att öka inflytandet för Umeå kommuns anställda är inget som Vänsterpartiet motsätter sig. Tvärtom. Men ett ökat inflyttande uppnås inte genom att man privatiserar och avdemokratisera kommunal verksamhet, som Ågren och Moderaterna vill. Detta uppnås inte genom att man kastar pengar över privata aktörer som pressar de anställda och ger äldre och sjuka sämre omsorg, som högeralliansen med Ågren i spetsen vill. Det enda vi får ut av en sådan högerpolitik är att människan förlorar sitt människovärde och görs om till en kund på en marknad som företag ska tjäna pengar på. Är du inte lönsam hänvisas du till ett annat ställe (ofta verksamhet som drivs av kommun eller landsting).

Vi kan nu tydligt se hur det går med privatiserade skolor (även kallat friskolor) där de privata stänger ner dessa på löpande band, på grund av att våra barn inte är tillräckligt lönsamma för företagen. Att denna cynism börjat begränsas i Umeå ser jag som något positivt. Det borde även Ågren göra om han menar allvar med sin replik.