Etikett: Umeå

Lögn är Lögn, Ågren

Av , , 2 kommentarer 16

Det känns tradigt och det är oseriöst, men idag presenterar moderaten Anders Ågrenigen — sin tidigare oriktiga debatt på sin blogg. Jag kommenterade detta hyckleri tidigare. Se blogginlägg: Anders Ågren hycklar, igen! Att göra ett nytt inlägg för att kommentera Anders Ågren är onödigt, eftersom det är exakt samma inlägg som han skrev 5 oktober.

En lögn är en lögn. Den blir inte mer sann oavsett hur många gånger den upprepas. Det är fortfarande en lögn. Upprepningen är dock viktig för mytbildningen.

Självförsvar mot övergrepp

Av , , 1 kommentar 9

2694064_520_292-450x252Det våras för feministiskt självförsvar i Umeå! I Folkbladet kunde jag idag läsa hur Ung Vänster och Vänsterns Studentförbund (VSF) i Umeå gör gemensam sak för att stärka tjejers självkänsla, självbild och möjlighet att — om så krävs — fysiskt värja sig mot övergrepp (se Facebookgruppen för eventet och delta om du är tjej / kvinna). Det är ett jättebra och viktigt initiativ! I synnerhet efter den rad övergrepp som varit senaste tiden.

”Feministiskt självförsvar är ett verktyg för att återta makten över våra liv”, säger Ellen Kling som är instruktör i feministiskt självförsvar.

Det är en viktig fråga att arbeta med. Kvinnor som grupp är mycket utsatta för elakartade kommentarer och omges av bilder och föreställningar som förstör deras självkänsla och styr handlingsmönster. Det finns all anledning att arbeta med självförsvar för att kunna hantera intrycken och direkta fysiska övergrepp.

Jag som HBTQ-person utsätts också dagligen av övergrepp. Dessa är tack och lov endast verbala — just nu. Jag har flera gånger tidigare utsatts för fysiskt våld och hot om våld endast på grund av att jag är homosexuell. Dessa handlingar hämtar dock sin näring från något mer subtilt — från det vanliga, ur vardagens irriterande praktiker och handlingar: Det jag får utstå är en sexualisering av mig som individ och i samband med detta får jag veta hur äcklig, pervers och onaturlig jag är — i sann heterosexistisk anda. Ibland får jag veta hur lite jag borde få leva. Det vi inte får glömma (som tyvärr ofta glöms bort) är våldet mot och mellan HBTQ-personer och våldet i samkönade relationer. Det är frågan om våldtäkter, misshandel, ofredande med mera.

Det behövs en bättre feministisk maktanalys än den som idag ges utrymme för i debatten. Den nuvarande är för enkelriktad och allt för makt- och perspektivlös. Det handlar om normer och komplicerade mänskliga relationer, inte enkla dikotomier!

Jag träder upp inom RFSL

Av , , Bli först att kommentera 12

Idag hade vi det senaste styrelsemötet med RFSL Umeå. Nu blev det officiellt att jag träder upp som tillförordnad ordförande för lokalavdelningen. Vi får se hur länge det behövs. Min gissning är att det blir hösten ut och det ska bli spännande! Vår ordförande och jag har arbetat mycket bra och nära varandra, något som gjort att jag fått lite av en hård mjukstart — genom att delvis ha axlat ordföranderollen redan innan. Så nu ska jag träffa ombudsmannen för att diskutera läget.

Det var förövrigt ett väldigt effektivt och roligt möte, och vi inrättade ett arbetsutskott. Nu våras det för ännu bättre styrelsemöten!

Jag gillar verkligen min styrelse. 🙂

Anders Ågren hycklar, igen!

Av , , 21 kommentarer 24

Vi går från storhet till storhet. Det är inte utan att jag tappar hakan när jag läser Anders Ågrens blogginlägg idag: Alliansen värnar välfärden! Jag vet inte i vilken värld Anders Ågren lever. Det verkar som att han inte alls varit med i budgetprocessen i Umeå kommun, eller ens tittat åt Västerbottens läns landstings ekonomi (eller något annat landstings för den delen). Hur i hela friden kan Anders Ågren ens med någon som helst heder i behåll påstå det han gör? Jo han gör det enkelt:

”Så pratet om att Alliansen monterar ner välfärden är på ren svenska inget annat än skitsnack. Vi satsar på riksplanet mer än någonsin till vård, skola och omsorg. Är man missnöjd med sakernas tillstånd i den egna kommunen eller landstinget, så ska man lägga ansvaret där det hör hemma: hos de partier som styr i din kommun eller ditt landsting.”

Så bekvämt och så ansvarslöst på en och samma gång. För Anders Ågren är det lokalpolitikernas problem. Enligt honom verkar regeringen sväva i en helt egen värld vars ekonomiska beslut inte påverkar kommunerna. Vidare skyller han regeringens utgiftsöverföringar på kommunerna till att vara kommunernas egen förskyllan. Han skyller också de frysta statsbidragen på kommunerna (frysningen har inneburit att kommunerna gått minste om tiotals miljarder kronor). I båda fallen är detta regeringens politik. Hans parti har drivit fram dessa försämringar av kommunernas och landstingens ekonomi och därmed välfärdens förutsättningar.

SVTViktigt är att väljarna inte håller med Anders Ågren. En överväldigande majoritet upplever att välfärden har blivit sämre under den borgerliga regeringens tid, inte ens Ågrens egna väljare ger honom rätt. Jag skulle vilja säga som den borgerliga debattören Anna Dahlberg: Värna välfärden från högerns lättsinne. Hon menar att högern har ett lättsinne när det kommer till synen på välfärden och att den är välfärdspopulistisk. Hon anser förvisso inte att dagens välfärd med nödvändighet hotas av skattesänkningarna, men menar att morgondagens kommer att krackelera.

Välfärden tvingas till nedskärningar
Anders Ågren påstår att Alliansen värnar välfärden, men realiteten är en annan. Med utgångspunkt i uppgifter från ETC, Aftonbladet, SvD, Statistiska centralbyrån, Ekonomifakta med flera har vi kunnat läsa hur Alliansregeringen, med Moderaterna i spetsen, satsat 27 gånger mer på skattesänkningar än på ”värnandet av välfärden”. Regeringen har genomfört skattesänkningar sedan 2006, som på årsbasis motsvarar dessa 130 miljarder kronor. Välfärden har tillförts 4,8 miljarder kronor (försämringarna i den sociala tryggheten tagen i beaktan). Under Alliansregeringens styre har den statliga delen av den offentliga sektorns andel av BNP minskat med drygt 10 procent. Det här är fakta. Och det påverkar naturligtvis kommuner och landsting.

Sedan alliansen kom till makten har vi gått minste om runt 1.000 miljarder kronor i möjliga välfärdssatsningar på grund av skattesänkningarna. De senaste åren har rapporterna duggat tätt: Vi vet alla om att det behövs byggas fler bostäder, att järnvägen behöver rustas upp och att sjukvården behöver mer pengar, för att ta några exempel. Om regeringen inte hade genomfört sina skattsänkningar hade det idag funnits 172 miljarder mer i ”reformutrymme” att fördela. Med den summan skulle arbetslösheten potentiellt kunna utraderas med stora resurser över till annat. Men inte ens med nära 1000 miljarder i skattesänkningar har högerregeringen lyckats minska arbetslösheten. Det är ett EXTREMT misslyckande!

Visst. Jag kan ge Ågren rätt angående en sak. Alliansen har tillfört offentliga sektorn resurser i kronor räknat, men dessa täcker inte ens i närheten upp de grundläggande kostnadsökningarna såsom exempelvis löneökningar eller dyrare behandlingsmetoder och mediciner. Det innebär i praktiken en nedskärning: Kan kommuner och landsting inte täcka sina kostnader går deras ekonomi inte ihop = de tvingas spara, det vill säga genomföra onödiga prioriteringar och nedskärningar.

Även regeringens flitigt anlitade ekonomiskt sakkunnige, Lars Calmfors, nationalekonom, anser att jobbskatteavdragen hotar välfärden:

”Det blir svårare att uppfylla det offentliga välfärdsåtagandet i en tid när fler äldre behöver vård och omsorg. Därför skulle inte jag ha velat sett ett femte jobbskatteavdrag. Det är min uppfattning som baseras på en värdering av att de negativa effekterna väger mycket tungt.”

Skattesänkningarnas fördelning och effekter
Att studera skattesänkningarnas fördelning och effekter är intressant. Det har gjorts av media och det har gjorts av offentliga och privata statistikverksamheter. Av skattesänkningarna mellan 2006 och 2011 hade 43,1 procent gått till den rikaste femtedelen av befolkningen, medan endast 3,1, procent gick till den fattigaste femtedelen.

Den disponibla inkomsten är den inkomst som vi kan använda till konsumtion och sparande. Innan jobbskatteavdraget utvecklades den som följande: Mellan 2002-2006 fick den fattigaste femtedelen en förändring på +13 procent i disponibel inkomst. Samtidigt fick den rikaste femtedelen +23,6 procent. Mellan åren 2006-2011 fick den fattigaste femtedelen en förändring på +3,5 procent i disponibel inkomst. Samtidigt fick den rikaste femtedelen +39,1 procent.

Det sker just nu en omfattande förmögenhetsomfördelning från fattig till rik och klassklyftorna ökar mycket snabbt och snart är Sverige ikapp OECD-genomsnittet i fattigdom. Moderat klasspolitik. Anders Borg erkänner själv att deras politik gynnat de rikaste i samhället och han försvarar att klyftorna ökar.

En annan effekt av skattesänkningarna är att löneutvecklingen försämrats. Detta påpekade bland annat Lars Calmfors, nationalekonom och ofta anlitad av regeringen i ekonomiska frågor. Hans med fleras studie visar jobbskatteavdraget och försämringen av A-kassan har bidragit till att lönerna hamnat 4 procent lägre än vad de annars skulle gjort.

 

 

Alliansen + SD = sant?

Av , , 6 kommentarer 14

Det börjar bli mycket tröttsamt att läsa hur Peder Westerberg (fp) och Anders Ågren (m) tjatar om regeringsalternativ hit och regeringsalternativ dit. Det drar ett löjets skimmer över dem. Att de ens försöker är i sig oerhört pinsamt. De har inget eget regeringsalternativ som det ser ut idag (jag pratar om framtiden för Alliansen, eftersom de själva väljer att prata framtiden för en Rödgrön regering).

Jag gissar att det dessa herrar gör är en strategi som väljs när den egna politiken tryter eller inte finns. När en människa kommer till vägens ände kommer desperata aktioner. För politiker gissar jag att detta vapen är tom retorik. Senast igår, men även idag, tar Peder Westerberg upp regeringsfrågan. Igår kunde vi läsa följande:

”Nu har socialdemokraterna, vänsterpartiet miljöpartiet och sverigedemokraterna presenterat sina egna skuggbudgetförslag. Men det som jag har svårt att förstå är om det finns något regeringsalternativ längre, med tanke på att det bara var Alliansen som hade ett gemensamt budgetförslag.”

Nog är inlägget bra lustigt. Jag tog upp denna fråga i ett tidigare blogginlägg (Rubrik: Anders Ågren hycklar) där jag redogjorde tydligt för hur beroende Alliansregeringen varit av Sverigedemokraterna. Alliansen har nämligen varit en minoritetsregering från 2010. Och eftersom S+V+MP oftast gör upp med varandra är Alliansen tvungen att få stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik. Så har också skett under hela mandatperioden.

När vi dessutom tar i beaktan de senaste opinionstrenderna blir Peders Westerbergs inlägg ännu knasigare. Han pratar om att han har svårt att förstå om det ”finns något regeringsalternativ längre”. Jag har svårt att förstå att Peder Westerberg seriöst tror att Alliansen är ett regeringsalternativ längre. De är bara tiondelsprocent ifrån att tillsammans vara mindre än Socialdemokraterna och är klart mindre än Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans. Räknar vi dessutom in Vänsterpartiet i ekvationen skiljer det just nu 14,7 procentenheter mellan blocken, till De Rödgröna partiernas fördel.

Eftersom Peder Westerberg inte riktigt verka ha grepp på situationens allvar har jag gjort två diagram för att illustrera detta och hur illa läget är för Peder Weterbergs parti.

Blocken

Procent Blocken oktober 2013Om vi håller oss till någon som helst fakta ett tag. Såhär ser läget ut nu. Figuren till vänster visar hur fördelningen mellan blocken ser ut. Jag har valt att bryta ut Vänsterpartiet eftersom gemensamma utspel inte förekommer på samma sätt mellan S+V+MP som det förekommer mellan S+MP.

Centerpartiet har fått bli färgade med ljusgrått, eftersom de om det vore val idag skulle de hamna utanför riksdagen och inte utgöra något regeringsunderlag.

Vi kan se att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans får 43,3 procent av väljarnas sympatier. Medan Alliansens partier endast får 35,4 procent. Även om vi skulle räkna in Centerpartiet i regeringsunderlaget är S+MP-konstellationen större än den högerpartiernas allians. Skulle vi lägga till Vänsterpartiet i regeringsunderlaget för de Rödgröna partierna hamnar oppositionen på över 50 procent av väljarnas stöd.

Parti för parti

Procent Blocken och partier oktober 2013Om vi väljer att titta parti för parti framträder ett ytterligare problem för Alliansen. Kristdemokraterna och Folkpartiet är bara tiondelar ifrån att tappa sin riksdagsrepresentation. Folkpartiet står med starka 4,6 procent (1,9 procentenheter har lämnat partiet för Moderaterna och Sverigedemokraterna) och Kristdemokraterna har 3,4 procent. Även Centerpartiet fortsätter tappa (1,2 procentenheter har lämnat partiet för Moderaterna och Sverigedemokraterna). Alla borgerliga partier tappar förutom Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Regeringsalternativen

Det går med lätthet att konstatera att regeringsalternativ finns, men det är inte någon Alliansregering det är frågan om längre. Det finns en Rödgrön alternativ regering som väljarna hellre ser tar över rodret. Inte ens om Högern börjar mer aktivt flirta med Sverigedemokraterna lyckas de få ihop nog med mandat för att ta en majoritet i Sveriges riksdag. Dessutom rasar Peders Westerbergs eget Folkparti i opinionen. Som det ser ut idag är ni ute för räkning.

Vad jag vill veta, Peder Westerberg och Anders Ågren, är hur regeringsalternativen ser ut för er efter valet? Som jag ser det har ni inget idag. Visst ni kanske gör som moderaternas norska systerparti Højre och lyfter in högerextremister och högerpopulister i regeringen. Är Sverigedemokraterna är en möjlig samarbetspartner för Alliansens spillror?

Underlag: Novus opinionsmätning

Moderaterna: 26,5 (+ 1,9)
Folkpartiet: 4,6 (- 1,9)
Centerpartiet: 3,4 (- 1,2)
Kristdemokraterna: 4,3 (- 0,3)

Socialdemokraterna: 35,1 (+ 0,8)
Vänsterpartiet: 6,7 (- 0,6)
Miljöpartiet: 8,3 (- 0,3)

Alliansen38,8 (- 1,5)
Rödgröna50,1 (- 0,1)

Sverigedemokraterna10,0 (+ 1,5)

 

3 dagar kvar

Av , , Bli först att kommentera 11

Kärlekens mässa Nervositeten kryper allt närmare, men samtidigt finns där ett lugn. Detta handlar om mig. Så hur fel kan det egentligen bli? Att vara genuin kan vara svårt när det handlar om att öppna sig, men river jag ner murar och barriärer går det mesta. Jag måste vara beredd. Att våga.

Nu är det i alla fall på G. Har skrivit en del. En inledning och ett avslut finns, men det är svårare än jag trodde. Att skriva debattartiklar är en sak. Det går snabbt och blir i regel bra direkt. I detta ”delande” skrivs det om en massa. Känslor och upplevelser är alltid svåra att sätta ner på ett papper om målet är att göra dem rättvisa. Att varken överdriva eller underdriva. Att inte göra en snyfthistoria.