Etikett: Yttrandefrihet

Frånvänd verklighet?

Av , , 5 kommentarer 5

Jag fick en fråga tidigare idag om det finns något sätt att veta vem som sympatiserar eller är medlem i Sverigedemokraterna (SD). Det är i regel inte lätt att genom en yttre karaktärsbedömning dra några slutsatser idag. Det var en tid sedan partimedlemmarna gick i fascistuniformer och rakade skallar har de inte heller längre. Visst undantag finns, men i regel är det så. Efter en stunds resonerande kom jag fram till att det bästa sättet att avslöja en SD:are genom att lyssna på personens språk. Terminologin och argumentationsteknik avslöjar SD:aren.

Sverigedemokrater framhäver sig ofta stå för universella okränkbara värden, på riktigt. De stå för verklig demokrati, verklig yttrandefrihet och verklig åsiktsfrihet. Betoningen i detta läggs på ”verklig”, som ställs i motsats till vad de menar att vi har i Sverige idag. I siktet för detta finns lagen om hets mot folkgrupp de menar ska avskaffas. De ondgör sig över lagen om hets mot folkgrupp av den enkla anledningen att den enligt SD:aren inte omfattar ”svenskar” (muslimer, bögar, adopterade från Korea som utsätts för rasism etc är inte ”svenskar”). Ja, SD:are tycker att det är ett demokratiproblem, att vi har en bristande bristande yttrande- och åsiktsfrihet eftersom de som SD:are blir förhindrade från att hata, förfölja och bespotta minoriteter.

Argumenterar du emot SD:aren så går han/hon allt som oftast till personangrepp, eftersom han/hon saknar sakargument för sin sak. Om undantaget infinner sig och de argumenterar i sak har de i regel tolkat fakta (siffror om våldtäkter eller annat) som fan läser Bibeln. Påståenden SD:aren ger är nästan jämt populistiska floskler utan någon som helst tanke på konsekvens eller logik. Det som passar för stunden duger gott, för målet är det som är viktigast: Att slå på de som flytt sina hem, övergivit allt som de hållit kärt, för att överleva, det vill säga många av de som invandrat.

Sverigedemokraten motsätter sig islam eftersom han/hon menar att det inte är någon skillnad på politik och religion i frågan om islam. SD:arens inkonsekvens innebär att han/hon inte ser samma hinder i sin vurm för en extremt konservativ och ålderdomlig kristendom som han/hon önskar återuppliva ur det förgångna (som är minst lika moraliserande och begränsande för liv och frihet som konservativt politiserande islam). Det väsentliga är islamfientligheten. SD:aren motiverar sin islamfientlighet (som är byggd på fördomar och okunskap) som något rimligt med hänvisning till goda värden. Dessa goda värden är ofta att ta ställning för kvinnans rätt att rösta och kvinnans rätt till sin kropp. När SD:aren gör detta hoppas han/hon möta acceptans för sin position mot islam. Men kvinnans rätt till sin kropp gäller enbart när SD:aren vill slå mot islam och muslimer. När SD:are diskuterar kvinnans rättigheter, och islam inte är ett ämne i diskussionen, blir det tydligt att SD:aren vill begränsa kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, exempelvis försämra möjligheterna till abort.

SD:aren anser sig också vara emot antisemitism och därför en naturlig motpol mot muslimer som han/hon menar är notoriska judehatare. Detta görs samtidigt som Sverigedemokraterna söker samarbete med andra högerextremister och antisemiter i Europa inför Europaparlamentsvalet.

När SD:aren talar om andra politiska partier benämns dessa alltid som ”sjuklöven”, trots att Sverigedemokraterna stöttat den moderatledda regeringen i uppemot 90 procent av de blockskiljande voteringarna i Sveriges riksdag.

Framförs en nyanserad åsikt i en komplicerad fråga eller om det hänvisas till forskning som på något sätt kan antas gå emot SD:arens världsbild är det den politiska korrektheten, i negativ bemärkelse, som talar och forskningen betraktas som partisk, enkom formulerad för att angripa Sverigedemokraterna. Konspirationsteorierna är alltid väldigt nära, gärna kombinerad med en grad av mystik. Vidare står SD:aren alltid för sanningen i någon universellt hävdad mening, alla andra ljuger eller mörkar. Jämt! Inga undantag finns. Men samtidigt gömmer SD:aren sig bakom anonyma användare på Avpixlat, Exponerat, Fria tider och andra högerextrema hatsajter där de önskar att barn ska svälta sig till döds. Men icket att glöma: Det är SD:arna som konstant är offer för förföljelse i media och blir orättvist behandlade. Det gör att SD:aren alltid går med offerkoftan på och gnäller på alla.

Är du i en diskussion med någon som får dig att genuint känna förvirring, att du och den du pratar med verkligen i sak och mening lever i olika världar, ja då är det sannolikt att du talar med en SD:are. 

SD:aren hatar jämlikhet och tror inte på alla människors lika värde. Är du nyfiken på vad SD har för sig kan jag rekommendera sajten ”Inte rasist, men…” Den bevakar SD och presenterar hårresande kommentarer och inlägg Sverigedemokrater gör i offentliga debatter, på Twitter och liknande.

Vardagens hjältar

Av , , 10 kommentarer 13
rhundradets-bild_23873755

Det var 1985. Högerextremismen var på frammarsch.
En tuff tant — en vardagshjälte i Småland — gör vad som kommer ann varje medmänniska: Stå upp för demokrati, människovärde och mänskliga rättigheter.

Det händer igen. Förändringens vind, den blåser kall. Det är som en ohejdbar storm av dårskap, dumhet och förringande som drar fram över Sverige. Det ska gråtas i riksmedia. Syndabockar ska hittas. Brösttoner tas till. Och nu intar etablissemanget försvarsposition. En av de sina har fått utstå en folkets mening: en tårta. De ställer sig upp bakom Jimmie Åkesson. Terrorismen måste stoppas!

För ganska exakt tre år sedan framlade jag en uppsats i Historia på Umeå universitet. Det var en så kallad komparativ diskursanalys, vilket innebär att jag jämförde två skeenden och analyserade hur riskmedia talade om dessa skeenden. Det jag jämförde var hur de politiska partierna Ny demokrati respektive Sverigedemokraterna beskrevs/omskrevs på ledarsidorna i Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska dagbladet perioden efter respektive riksdagsval; 1991 för Ny Demokrati och 2010 för Sverigedemokraterna. Klart är att etablissemanget har förskjutits.

Förutom att de politiska skiljelinjerna mellan ledarskidorna påtagligt minskat från 1991 till 2010 sågs Ny demokrati och Sverigedemokraterna på olika vis. Det första är numera historia och kan lämnas därhän. Sverigedemokraterna däremot fördömdes av samtliga ledarsidor och tillskrevs etikett på etikett. Partiet bedömdes inte bara vara högerextremt utan även ett hot mot demokratin, eller som jag skrev i arbetet ”Sverigedemokraterna ses på som ett omöjligt parti, ett paria.” Men det var tre år sedan.

***

Idag är tongångarna en helt annan. Jimmie Åkesson tårtas och ur det svenska politiska etablissemanget springer den ena efter andra till försvar för de som bara tre år tidigare ansågs utgöra ett hot mot demokratin. Det är som ett politikens maraton. Lena Mellin menar att hon är beredd att dö för att Jimmie Åkesson ska få säga sin mening ostört och Mona Sahlin instämmer men är inte beredd att dö för Jimmie Åkesson. Den folkpartistiska tidningen Dagens Nyheter ansåg till och med att demonstrationsrätten borde inskränkas för att skydda demokratin. Och socialdemokratiska Aftonbladet låter oss veta att tårtningen var en terrorhandling. Den ena extrema yttringen efter den andra. Styrkta brösttoner och överdrifter. En kakafoni utan hejd. Är det detta som är den politiska korrekthetens våta filt som högerextremister så ofta klagar på, en filt som nu kommer till deras försvar?

Vi lever i en förändringens tid. Jag har följt uppdateringar på Facebook från kompisar, i synnerhet från en person. Vi är ofta men inte alltid överens. Vi har bra diskussioner och han är en mycket klok person. Vi hade reagerat på samma galenskaper i Expressen. Igår var det 75 år sedan som nazisterna på allvar påbörjade sin terror och utrotning av judarna i Tyskland, den så kallade Kristallnatten. Många är de gånger jag varit ute och tänt ljus och gått i fackeltåg för att hedra minnet av de som miste livet i den nazistiska pogromen natten mot 10 november 1938.

Den liberala tidningen Expressen ger inte den historiska händelsen tyngd eller erkännandet. Istället kommer ett ifrågasättande från Expressen sida som låter oss veta veta att kristallnatten är bara något som ”påstås enligt historieböcker”. Det är alltså inte något som är/varit, utan det är ett påstående, kanske rent av en teori? Polisens syn återges också av Expressen: Svenska motståndsrörelsen (nazisterna som stökade runt i Umeå för inte så länge sedan) som demonstrerade i Stockholm igår beskrevs som (i sammanhanget förstått oförargliga) ”högerdemonstranter” och benämnde alla de som stod upp för demokrati och människovärde som ”vänsterextremister” och hot mot demokratin. Tidningen hänvisade också till en nazistisk sida för den läsare som ville få mer information och live-uppdateringar om vad som händer under nazisternas marsch genom centrala Stockholm.

Jag ska inte gå så långt som att misstro Expressen, men nog slog tanken mig att bevakningen av händelsen gjordes under sympatier för nazism och nazisterna som marscherade genom Stockholm. Det som hände 10 november 1938 var ju trivialt, bara ”några juvelerarbutiker förstördes” fick vi veta. Jag kved mig när jag tog del av denna nazistpropaganda som obehindrat sprutade på Expressens sida. Expressen bad senare om ursäkt för sitt mycket grova övertramp, hån och antisemitism som skedde på bästa sändningsplats.

***

Vad har då detta med tårtningen att göra? Tja, jag kommer osökt att tänka på en læstadiansk släktings fördömande av HBTQ-personer och varför HBTQ-personer inte ska tillerkännas rättigheter: ”Ger man djävulen lillfingret tar han hela handen”. I detta sammanhang fungerar analogin. Sverigedemokraterna har sakta börjat accepteras av etablissemanget och blivit en del av det. Nu går ryggdunkarna och acceptansen för det vidriga och odemokratiska blivit mer allmänt — de är beredda att dö för varandra. Åtminstone det etablerade etablissemanget med Mona Sahlin, Lena Mellin, Karin Pettersson och ledarredaktionen på Dagens Nyheter i spetsen.

Tårterskan Irene Matkowitzc är en av våra vardagshjältar. Hon stod upp för mänskliga rättigheter, människans värde, demokrati och yttrandefrihet. Men istället för detta erkännande läggs allt fokus på metod och hon beskrivs hon som terrorist och som ett hot mot demokratin. När är det rätt att agera? Mona Sahlin talar om att Åkesson blev rädd och överrumplad. Är någon förvånad över en sådan sak? Det skulle jag också bli om jag fick en tårta i ansiktet. Men Jimmie Åkesson befann sig aldrig i någon fara. Den vanliga medborgarens desperation lyser igenom valet av aktion. Så begränsad är yttrandefriheten — så mycket har demokratin börjat urholkas.

Tårtningar är ett till synes harmlöst medel för att få uppmärksamhet, för att bli hörd (jämför med järnrören som ledande Sverigedemokrater hade som tillhyggen). Låt gå för att jag själv aldrig ta till en sådan metod. Jag behöver inte. Jag har andra kanaler. Värt att poängtera är också att jag inte uppmanar andra att tårta. Det är trots allt ett brott mot svensk lag. Men metoden åt sidan: Det viktiga är den idé som Irene Matkowitzc bär på: Demokrati och jämlikhet. Hon har i det avseendet min oreserverade sympati och etablissemanget har mitt totala förakt. Vi får inte glömma att Jimmie Åkesson leder ett av Sveriges mest aggressiva och våldsbenägna partier vars idéer vid makten utgör ett direkt livshotande tillstånd för hundratusentals människor. Deras politik är också mycket kvinnofientligt och homohatande.

I fascisternas värld kommer de mänskliga rättigheterna beskäras, demokratin avskaffas och yttrandefriheten vara ett minne blott. Är det först i det stadiet som motstånd är tillåtet, utan att etablissemanget gråter? Nå, i det tillståndet ropar nog etablissemanget efter samhällets hårdaste repression: Död åt de protesterande.