En dag för ett par år sedan kom min son in till mig och började prata jobb. Det är ett speciellt tillfälle för alla föräldrar. Han, då 19 år, som alltid hade bott hemma. Han som inte hade arbetet en enda dag i sitt liv. Han som vanligtvis bara tänkte på fotboll och datorer. Han frågar mig nu om arbete. En väldigt konstig känsla.

Knäckfrågan var: ”Pappa, jag vill börja jobba som konsult. Är det en bra idé?”

Mitt omedelbara svar på den märkliga frågan var ”Nej! Herregud, nej!”. När jag hörde mitt eget svar hörde jag min pappas och farfars socialdemokratiska själ glida genom mig. Varför sa jag egentligen att man inte borde jobba som konsult? Tänk om min son skulle vara jätteglad över att jobba som konsult? Han kanske skulle tjäna massor av pengar. Kanske skulle det passa helt perfekt att jobba som konsult som anställningsform. Man kan ju trots allt inte dra alla över en kam. Jag menar, det finns ju mängder av människor som jobbar som konsult i Sverige idag. Mängder som är jättelyckliga.

Men detta sa jag förstås inte. Trots att dessa tankar strålade genom huvudet på mig kunde jag inte förmå mig att säga det. Det enda jag fick ur mig var ”Nej, du borde inte jobba som konsult. Ett vanligt jobb är bättre”. Motfrågan var ”Vad är ett vanligt jobb?” och jag gav direkt svar på tal: 

• ”Ett vanligt jobb är ett vanligt jobb. Ja, du vet. Som jag har. En anställning. Man JOBBAR någonstans. Man jobbar inte som konsult. Då blir man utnyttjad av företagen. Man hör inte hemma någonstans.”

Förmodligen var det dessa ord som faktiskt triggade min grabb åt att jobba som konsult. Nu har han varit verksam i snart 4 år och han trivs bättre än någonsin. Han jobbar inte som egen konsult, utan är anställd via en konsultfirma. Faktum är att detta egentligen är dubbelt upp bra. Han har både tryggheten hos sina chefer på konsultbolaget. Samtidigt är han en inkluderad del hos kunden han arbetar. Dubbla arbetsplatser. Dubbla tryggheter.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vill bara slå ett slag för att man inte bör fastna i mönster. Egentligen gäller detta förstås allting men jag begränsar mig till arbetsmarknaden. Min son ville jobba som konsult, och därför började han göra det – och det gick väldigt bra! Svårare än så är det inte.

När jag växte upp såg världen helt annorlunda ut än den gör idag. Det är därför som min pappa och farfar var noga med att man hade anställningstryggheten på sin sida. Idag kan man ha det, men på olika sätt. Både som ”vanlig” anställd som jag själv och när man jobbar som konsult som min son. 

Är det någon som har tankar om detta? Jag är idel öra!