Jag har arbetat i snart 20 år. Det låter helt vansinnigt att konstatera men så är det. Jag började jobba direkt när jag tog studenten, och då var jag nyss fyllda 18 år. Nu fyller jag 38 år och undrar, precis som alla människor i alla tider, vart åren tog vägen. Ja jag inser förstås att det är en onödig sak att fundera över. Åren kommer inte direkt tillbaka så man kan likagärna göra det bästa av situationen men tiden man har nu. Det skulle jag faktiskt säga att jag gör just precis nu! Jag arbetar idag på ett konsultbolag i Stockholm, och jag stormtrivs varenda dag.

Med 20 år av arbete har man hunnit testa på en hel del. Det har i alla fall jag gjort. Allt från hundskötare till butikschef. Från VD till städerska på en anstalt. Jag har verkligen provat på olika typer av jobb för att hitta det som passar mig. Det var denna inställning som tillslut ledde mig till konsultbolaget i Stockholm som jag arbetar på nu.

Eftersom jag har ett ganska omfattande jobbfacit kan jag enkelt peka ut just vad det är som är så bra med mitt konsultbolag i Stockholm. Här är vad jag har kommit fram till:

1. Arbetskamraterna

En oerhört viktig aspekt av alla trivsamma arbetsplatser förstås. Vad vore arbetet utan kollegorna? På mitt konsultbolag i Stockholm arbetar mängder av varma och fina människor. Människor med olika bakgrund och ålder som respekterar och tycker om varandra. Det är kul!

1. Arbetsuppgifterna

Vi är ett litet konsultbolag i Stockholm, och därför är samarbete oerhört viktigt. Vår vilja att tillsammans leda bolaget framåt gör att vi ständigt stöttar varandras roller. Därför kan den ena veckan skilja sig från den andra markant. Det är en väldigt utvecklande del av vårt konsultbolag i Stockholm, tycker jag!

1. Arbetsnyttan

Jag vet inte om detta är ett vedertaget ord och om jag, i sådana fall, använder det rätt. Men det jag menar är att jag, på mitt konsultbolag i Stockholm, känner att jag ger någonting till människor. Ofta handlar det om unga människor som får sitt första jobb tack vare mig och oss. I andra fall kan det vara människor som hamnat utanför arbetsmarknaden som hittar tillbaka. Jag upplever att detta är en oerhört stark anledning till varför jag trivs så bra på mitt konsultbolag i Stockholm.

Frågor? Jag försöker svara på så många jag kan!

Finns det någon bättre känsla i världen än att höra om solskenshistorier? Personligen tycker jag att det är underbart. Berättelser om hur människor som lidit svårt av någonting plötsligt kan resa sig. Resa sig både i fysisk och psykisk bemärkelse alltså. Nyligen fick jag en stor dos av solskenshistorier när jag besökte en smärtklinik. Jag var där för ett första informationsmöte, och bakgrunden till att jag gick dit var min onda rygg. 

Väl på plats träffade jag tre andra personer som satt i väntrummet. Jag klev in och nickade och log mot övriga som alla var ungefär i min ålder. Jag satte mig i en av stolarna och grymtade preis som jag alltid gjorde vid en sådan ansträngning. En dam som också väntade på möte på smärtkliniken tittade på mig och sa ”Ryggen, ja?”. Jag nickade och grinade illa. Hon tog till orda igen: 

• ”Jag känner igen det där. Den där strålande känslan som liksom går genom hela kroppen. Den är förjävlig”.

Kvinnan i väntrummet på smärtkliniken reste sig upp hastigt och gick fram för att hälsa på mig. Jag blev förvånad över hur lätt det såg ut givet vad hon just berättat. ”Oj då, det där har du fått hjälp med då ser jag” sa jag.

• ”Ja precis. Just på denna smärtklinik faktiskt. Det är femte gången som jag är här, och jag fick faktiskt resultat redan efter mitt andra besök. Så nu känns det bättre varje gång jag kommer hit. Och för ett halvår sedan visste jag inte ens vad en smärtklinik var. Haha!”

Jag gillade henne redan. Sedan förklarade jag att jag faktiskt inte visste vad en smärtklinik var förrän för två veckor sedan. ”Jag var på den här smärtkliniken för första gången för ett år sedan” sa plötsligt en man som satt och läste i en tidning. ”Min höft har blivit otroligt mycket bättre sedan dess. Så det hjälper verkligen. Eller, det hjälper verkligen för oss två i alla fall” sa han och nickade mot kvinnan.

Jag blev otroligt upplyft av deras ord. De verkade som två varma och fina människor och jag blev väldigt glad över att de övervunnit sina smärtor. Tack vare en smärtklinik, kan man tänka sig.

Snart ska jag på återbesök till min smärtklinik för att presenteras för den behandlingsplan som tagits fram för mig. Håll tummarna!

För ett tag sedan kände jag mig så otroligt trött på asfalt. Jag bor i Göteborgs innerstad och omges av spårvagnar, bilar, byggnader och människor. Varje dag, året om. Eftersom jag är uppvuxen på landet så känner jag till värdet av att omge sig med natur. Den avkoppling som man får då betong byts mot blommor och ljudet av bilarna byts mot tystnad. Absolut tystnad och harmoni, då det enda man hör är vinden och ljudet av sina egna andetag. 

Jag måste bort. Det måste bli sommar snart så att jag kan åka ut till mina föräldrars hus på landet och bara få vara. Bara få ligga i hängmattan och slappa. Slippa den där asfalten som finns under mina fötter så fort jag lämnar lägenheten, jobbet, affären, gymmet. Veckorna gick och jag räknade ner dagarna till semestern för varje dag som gick. 3 dagar kvar, 2 dagar kvar, imorgon smäller det. Och direkt när klockan slog 17 kastade jag mig ut från kontoret. Gav ifrån mig ett ”Trevlig sommar!” i farten till mina kollegor. Satte mig i bilen och åkte norrut. Vad jag lyssnade på? Country Roads av John Denver förstås. På repeat.

Det tar 1,5 timme att komma till mamma och pappa. Känslan när jag svängde av från vägens asfalt och ut på den lilla grusvägen var otrolig. Det far damm åt alla håll, smörblommorna fortsatte i kvällshorisonten till höger, och solen speglades i sjön på min vänstersida. Jag var framme, jag var hemma. “Country roads, take me home. To the place I belong!” sjöng amerikanen från högtalarna. Jag klev ur bilen, drog igen dörren och andades in. Jag hörde mina egna andetag igen. Ingen sorg i 4 veckor. Ingen asfalt i sikte. Bara lugn och ro.

Jag hörde ett bekant hundskall. Mamma och Chilli (deras fluffiga gamla dam till hund) kom ner längs slänten mot parkering. Jag blev nästan tårögd. ”Du måste ha kört fort!” sa mamma och kramade om mig. Om hon bara visste. Hon berättade att pappa lagade en stol på altanen och att hon hade börjat med middagen. Vi gick hand i hand mot torpet med hunden springandes runt benen. Asfalt hade bytts mot gräs som kittlade mina fotsulor.

Jag var hemma.

Äntligen.

Arbetslöshet är ett helvete. Det får många erfara den hårda vägen, och jag är en av dessa. Jag är fullt medveten om att man kan ha haft det lång mycket svårare än jag har haft. Jag är också medveten om att jag idag har nått viss framgång, om framgång är något som kan mätas. Men jag har varit arbetslös under ett år av mitt liv, och det var ett tungt sådant. Allting förändrades för mig när jag valde att tänka om kring vad anställning och arbete innebar. När jag för första gången kom i kontakt med en konsultförmedling.

Jag hoppas att detta inlägg kan vara en inspiration för några som är i samma sits som jag var. För er som känner att hopplösheten kryper på huden och varje arbetslös dag som går känns tyngre och tyngre. Konsultförmedling kan vara svaret på problemen. Det var det i alla fall för mig, och varför skulle ni vara annorlunda? Jag minns att jag var fast i min mammas och pappas gamla tankar om arbete. Jag hade växt upp med åsikten om att man: 1) endast bör arbeta inom offentlig sektor, och 2) endast accepterar fast anställning hos organisationen man jobbar för. Konsultförmedling var uteslutet. Faktum är att konsultförmedling till och med var något som, på den tiden, knappt fanns. Om det var någon som pratade om att de hade fått jobb via konsultförmedling var det roligt att se föräldrarnas reaktion. Jag minns när jag berättade om att min vän Hanna hade fått jobb via konsultförmedling. Reaktionen från min pappa var:

• ”Aj aj aj. Som om inte den tösen har haft nog med bekymmer. Ska hon bli utnyttjad av storkapitalet och ta hjälp av konsultförmedling nu också? Aj aj aj. Jag ska ringa och prata med hennes mamma”

Det gick hur bra som helst för Hanna, och sedan gick det hur bra som helst för mig. Detta skedde trots att vi tog hjälp av konsultförmedling. Eller som jag egentligen skulle vilja formulera det hela: Det fungerade tack vare att vi tog hjälp av konsultförmedling.

Man ska däremot komma ihåg att alla människor fungerar olika. Vad som fungerade för mig och vad som fungerade för Hanna kanske inte passar för just dig. Men om det är något som jag vill att du tar med dig från detta inlägg så är det detta: Våga testa! Våga prova på nya vägar att gå. 

Du kan inte annat än misslyckas, och att misslyckas är inte allt!