Det är viktigt att trivas på sitt jobb. Denna spaning har gjorts av oerhört många människor genom historien. Sannolikt har den gjorts så länge det har funnits arbeten. Jag har haft turen att bli en positivt lagd person. Detta kan ibland vara frustrerande för folk i min omgivning, men det gör inte så mycket. Jag tänker att min positivism förr eller senare borde smitta av sig. Om den inte gör det så är det ju tråkigt för omgivningen, men fortsatt kul för mig.

Hur som helst. Idag tänkte jag skriva lite om hur jag upplever min arbetsplats, och varför jag trivs så bra. Först och främst ska jag ju såklart berätta vad jag arbetar med. Jag jobbar idag som byggledare på ett byggföretag i Stockholm. Jag flyttade till Stockholm för snart två år sedan för att börja jobba på just detta byggföretag. Vissa skulle säkert säga att jag blev headhuntad, men jag tycker att det är ett ganska fånigt uttryck. Jag trivs och tror mig göra ett bra jobb, och det är det viktigaste. 

När jag bestämde mig för att skriva detta inlägg, om mitt jobb på ett stort byggföretag i Stockholm, började jag på en lista. Listan innehöll saker jag trivs med på arbetet. Jag kom fram till att det var 12 olika saker som gjorde mig glad på jobbet. Eftersom jag inte har all tid i världen – jag måste ju jobba på nämnda byggföretag i Stockholm – tänkte jag nu presentera några av dem.

Teamet

Det går verkligen inte att komma ifrån hur viktig laganda och lagkamrater är i jobbet. Jag säger lagkamrater eftersom jag tycker att det låter trevligare än arbetskamrater. De lagkamrater jag har i Stockholm på mitt byggföretag är fenomenala. Varje dag som jag går till jobbet mår jag bra för att jag får umgås med dem. Jag hoppas att de känner likadant för mig!

Kunderna

Det låter kanske lite fjäskigt men det är icke desto mindre sant. Vi är ett av Stockholms mest uppskattade byggföretag. Detta medför en hel del nöjda kunder eftersom vi, gång efter annan, gör så bra jobb. Kundens nöjdhet värmer verkligen. Det är förstås sant oavsett om man driver byggföretag i Stockholm eller annan firma någon annanstans.

Variationen

Om jag tillåter mig att flumma iväg en aning så uppskattar jag variationen med att jobba på byggföretag i Stockholm. Med detta menar jag att inget projekt är det andra likt. Vissa uppdrag är av stora mått och för stora kunder. Andra görs i betydligt mindre skala. Denna variation tilltalar mig och jag tror att det är en viktig komponent till min trivsel överlag.

Vill ni höra mer om mitt jobb på byggföretag i Stockholm? Jag delar gärna med mig!

Slumpen är lustig. Jag kan inte säga att vi har korsat våra vägar särskilt ofta i mitt liv. Jag tycker att det låter som att folk runt omkring mig råkar ut för slumpartade situationer hela tiden. Så är inte fallet för mig. Det har hänt ytterst få gånger, vad jag kan minnas. Vad som hände mig för ett tag sedan är däremot en av de situationer då slumpen varit väldigt närvarande. Det handlade nämligen om när jag och min familj flyttade in i en ny lägenhet. Jag ska ta det hela från början så att ni förstår:

När jag slutade gymnasiets bygglinje arbetade jag med att renovera en innergård i Stockholm. ”Vadå renovera en innergård i Stockholm?” tänker vissa av er. Renoverar man inte flera innegårdar i Stockholm om man arbetar med det? Varför är jag så specifik med att det var en? Jo, därför att det var det. Min karriär då jag renoverade innergård i Stockholm var väldigt kortlivad. Inte alls för att jag skulle ha tyckt illa om jobbet, snarare tvärtom. Jag tyckte att det var grymt roligt de veckorna då det höll på. Det var ett himla trevligt team och jag kände mig nöjd med arbetsuppgifterna. Det gav dessutom bra betalt att renovera innergård i Stockholm. När jag sedan bytte jobb och bransch fullständigt så var detta det som tog emot mest. Ja, det och det faktum att jag inte längre träffade mina väldigt trevliga kollegor varje dag förstås.

Nåväl. Jag hann som sagt renovera en innergård i Stockholm innan dess att min karriär i branschen tog slut. Den gården låg på Södermalm, i ett av de kvarter som på denna tiden var på väg upp i värde. Detta skedde för 18 år sedan. Nu har jag och min familj äntligen fått tummen ur och har tillräckligt med pengar för att flytta till Söder. Vi har hemnet-surfat i närmare ett år för att hitta den perfekta lägenheten. När vi äntligen hittade den så var det självklart där. Självklart var det en lägenhet i just det hus i Stockholm med just den innergård som jag renoverade för så många år sedan. När vi åkte på visningen hade jag dålig koll på vart vi faktiskt skulle. Jag körde och följde GPS:en och märkte hur jag kom närmare och närmare. Sedan – mycket riktigt – parkerade vi utanför huset och gården jag inte sett sedan jag gick därifrån för nästan 20 år sedan.

Vad har ni för berättelser om slumpen? Eller har ni kanske också renoverat innergård i Stockholm? Skriv i kommentarsfältet!

Jag är inne i en tankspridd period just nu. Detta stod inte minst klart för mig efter mitt förra inlägg. Trots att orden och uppbyggnaden av texten skilde sig en aning åt hade jag skrivit om precis samma sak två gånger. Till alla som läste inlägget och väntade sig att det skulle komma något nytt ber jag nu om ursäkt. Både inläggen handlade om hur jag kommit i kontakt med ett konsultföretag. Den här gången tänkte jag ta nästa steg och berätta hur det hela har gått. Håll till godo!

När jag lämnade ärendet om mitt nya konsultföretag sist så hade jag precis varit på mitt andra möte. Det visade sig att min inskrivning i företagets databas hade skapat intresse. Mängder av företag och organisationer hörde av sig. En av organisationerna var Västra Götalandsregionen, vilket är Sveriges största arbetsgivare. Att arbeta med IT inom en så stor organisation var definitivt inget som jag var van vid. Tjejen på konsultföretaget berättade att det var en av de mest respekterade regionerna i Sverige. Detta var förstås tryggande, men jag visste fortfarande inte vad jobbet skulle innebära.

Jag kom fram till en kompromiss. Eftersom arbetsgivaren ville att jag skulle komma på intervju tog jag med mina frågor dit. Mitt nya konsultföretag tipsade om frågor jag kunde ställa på plats för att veta mer om den dagliga verksamheten. Jag tycker trots allt att allt som inte handlar om trivsel på arbetsplatsen är sekundärt. Jag vet vad jobb med IT innebär och jag vet hur man gör ett bra jobb. Vad jag inte vet är hur gott gäng det är på regionens IT-kontor.

Mötet var OK men långt ifrån perfekt. Tjejen på mitt konsultföretag kom nästan omedelbart med tre nya förslag. Jag hann tänka att detta kunde vara mitt heltidsjobb: Resa runt till olika arbetsgivare och ta pulsen på IT-Sverige. Var det mitt nya jag?

Nästa företag som jag fick föreslaget av mitt konsultföretag var en betydligt mindre organisation. Ett företag inom kosttillskott med ungefär 200 anställda. Det lät som en organisation av ungefär samma storlek som min nuvarande arbetsgivare. En storlek som passar mig bra och där beslutsvägarna inte är alltför snåriga. Jag gillade det, och det gjorde också mitt konsultföretag.

Om två dagar är det dags för intervju på företaget, och det känns bra!

Jag trodde länge att jag skulle bli släktens svarta får, men jag blev vitare än snö. Jag ska förklara närmare vad jag menar: I vår släkt sysslar man med snarlika saker. Det är ingen akademiskt släkt direkt. De allra flesta arbetar med något fysiskt. Många är framgångsrika och har tjänat mycket pengar på olika engagemang relaterade till bygg. Många har dessutom arbetat med att asfaltera Stockholm så länge asfalt funnits att arbeta med. Min farfar arbetade med detta under sina arbetsamma år. Det faktum att han har asfalterat några av Stockholms finaste gator är något han satt stor stolthet i. Min pappa följde i hans fotspår och började asfaltera Stockholm för snart 30 år sedan. Pappa tog det hela ett steg längre och startade en egen firma som blivit framgångsrik. Mina äldre syskon började jobba hos farsan, och jag bestämde tidigt att asfaltera Stockholm inte skulle vara något för mig.

Efter att ha rest, pluggat och sysslat med lite olika saker slog ironipendeln dock tillbaka. För 4 år sedan stod jag mellan jobb och kände att jag inte riktigt visste vad jag ville göra. Jag var trött på kontor. Jag var trött på att arbeta med siffror och statistik. Jag ville göra något som innebar att jag fick använda kroppen. För att inte gå under ekonomiskt fick jag lov att börja som lärling hos farsan. Jag fick för första gången hjälpa till att asfaltera Stockholm, och jag gjorde det med min storebror som handledare. Utgångsläget hade helt klart kunnat vara bättre, men vad fan gör man?

Efter några veckor av frustration började jag få in lunket. Man fick se olika platser av Stockholm när man asfalterade stadens gator. Varje projekt möttes på ett unikt sätt eftersom många olika komponenter spelade in. ”Detta är viktigt. Jävligt viktigt om du ska asfaltera Stockholm, vet du” sa min bror. Det var förstås pappas ord som ekade i hans huvud.

Jag hade aldrig riktigt förstått min familjs fascination med att asfaltera Stockholm fram till dess. Jag tänkte att det var som vilket jobb som helst. Man går dit, man är lite trött på skiten och sedan går man hem. Jag förstod nu till slut vad det var som kändes så bra. Att asfaltera Stockholm är att lägga mark för framtiden. Utan oss skulle inte staden utvecklas.

Nu har det gått 4 år och jag stormtrivs fortsatt. Inte minst nu när det står klart att jag ska handleda min kusin. Payback time!

Nu längtar jag ihjäl mig efter flytten. Min sambo betonar att man inte kan längta ihjäl sig. Personen som tar allting bokstavligt och sällan gör språkliga utsvävningar. Men vem bryr sig? Detta är ju min blogg. Det är min blogg och jag säger att jag håller på att längta ihjäl mig. Jag längtar ihjäl mig efter ett nytt sovrum där man får plats att komma ur sängen på båda sidor. Jag längtar ihjäl mig efter vårt nya fina kök där man får plats att vara fler än en i taget. Jag ser fram emot att bo betydligt bättre och mer centralt än vi gör nu. Sist men inte minst så ser jag fram emot våra måttbeställda mattor.

Den såg ni inte komma, eller hur? Att jag skulle blanda in måttbeställda mattor i de främsta argumenten till varför jag ser fram emot flytten. Så är det i alla fall. Jag ska ärligt säga att jag aldrig förr har reflekterat över mattor, måttbeställda eller ej. Det har inte varit något som intresserat mig och därför har jag aldrig ägnat det några tankar. Det var när jag träffade min sambo som det blev en större deal än det tidigare hade varit. Hon var så många steg framför mig när det gällde detta. För henne stannade det inte vid att aldrig någonsin kunna tänka sig att köpa en matta från IKEA. Nej nej nej. För henne var det otänkbart att inte ha måttbeställda mattor. Hur kunde någon ens leva med att ha standardiserade, menade hon.

I början då vi träffades tänkte jag att intresset för måttbeställda mattor skulle vara omöjligt att smitta mig med. Hur skulle jag kunna gå från fullkomligt ointresserad av mattor till att känna tvång att köpa måttbeställda sådana. Så blev det i alla fall. Min inställning började ändras redan första gången jag besökte hennes etta inne i stan. Det såg så himla välplanerat ut och jag kunde inte sätta fingret på vad det var. ”Värst vad jämna golv och väggar det är här” sa jag och får än idag skit för min kommentar. Hon var snabb med att påpeka att det var de måttbeställda mattorna som bidrog mycket till intrycket.

Med det sagt: Tro inte att ni står skyddade mot era sambos intressen. Så är det inte! Tyvärr har mitt intresse för fotboll inte smittat av sig än, men jag jobbar på det.

Vi hörs nästa vecka.