Jag trodde länge att jag skulle bli släktens svarta får, men jag blev vitare än snö. Jag ska förklara närmare vad jag menar: I vår släkt sysslar man med snarlika saker. Det är ingen akademiskt släkt direkt. De allra flesta arbetar med något fysiskt. Många är framgångsrika och har tjänat mycket pengar på olika engagemang relaterade till bygg. Många har dessutom arbetat med att asfaltera Stockholm så länge asfalt funnits att arbeta med. Min farfar arbetade med detta under sina arbetsamma år. Det faktum att han har asfalterat några av Stockholms finaste gator är något han satt stor stolthet i. Min pappa följde i hans fotspår och började asfaltera Stockholm för snart 30 år sedan. Pappa tog det hela ett steg längre och startade en egen firma som blivit framgångsrik. Mina äldre syskon började jobba hos farsan, och jag bestämde tidigt att asfaltera Stockholm inte skulle vara något för mig.

Efter att ha rest, pluggat och sysslat med lite olika saker slog ironipendeln dock tillbaka. För 4 år sedan stod jag mellan jobb och kände att jag inte riktigt visste vad jag ville göra. Jag var trött på kontor. Jag var trött på att arbeta med siffror och statistik. Jag ville göra något som innebar att jag fick använda kroppen. För att inte gå under ekonomiskt fick jag lov att börja som lärling hos farsan. Jag fick för första gången hjälpa till att asfaltera Stockholm, och jag gjorde det med min storebror som handledare. Utgångsläget hade helt klart kunnat vara bättre, men vad fan gör man?

Efter några veckor av frustration började jag få in lunket. Man fick se olika platser av Stockholm när man asfalterade stadens gator. Varje projekt möttes på ett unikt sätt eftersom många olika komponenter spelade in. ”Detta är viktigt. Jävligt viktigt om du ska asfaltera Stockholm, vet du” sa min bror. Det var förstås pappas ord som ekade i hans huvud.

Jag hade aldrig riktigt förstått min familjs fascination med att asfaltera Stockholm fram till dess. Jag tänkte att det var som vilket jobb som helst. Man går dit, man är lite trött på skiten och sedan går man hem. Jag förstod nu till slut vad det var som kändes så bra. Att asfaltera Stockholm är att lägga mark för framtiden. Utan oss skulle inte staden utvecklas.

Nu har det gått 4 år och jag stormtrivs fortsatt. Inte minst nu när det står klart att jag ska handleda min kusin. Payback time!