Jag trodde aldrig att jag skulle börja bry mig så mycket om fälgar, men så blev det. Jag ska ge bakgrundshistorien lite kort, så att ni hänger med på vad jag talar om:

Som de flesta av er vet så flyttade jag för ett år sedan. Efter att ha mött kärleken av en slump så lämnade jag huvudstaden för första gången i livet. För första gången skulle jag testa att bo någon helt annanstans. Detta annanstans blev de djupaste delarna av Värmland.

Det är ganska fascinerande. När jag nu bor här bland fälgar, älgar och gemenskap så inser jag hur olika världar vi levt i – Jag och min käraste. Vi har verkligen växt upp i två fundamentalt olika sammanhang. Fälgarna är bara ett exempel på detta. Det var nämligen ett samtalsämne som vi diskuterade länge och väl under första dejten. ”Vilka fälgar föredrar du då?” fick jag höra ganska snart. Det var, som tur var, ganska mycket humor i frågan. Det var nog ganska tydligt av hela min uppenbarelse att jag inte hade haft mycket med fälgar att göra. Jag berättade att jag inte ens hade körkort, och att fälgar därför inte har funnits i min världsuppfattning. Ja, inte förrän nu då alltså.

Vi flyttade ihop ca 6 månader efter vårt första möte. Ja, jag vet – det är ganska tidigt men vad ska man göra om man bor i Stockholm och har två insatser att ta hand om? Vi gick vidare från fälgar och pratade mer om andra samtalsämnen kommande dejter. Efter bara en månad gick vi en kurs som gjorde att min partner fick övningsköra med mig. Det var inte så dumt, faktiskt! Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle ta körkort. Det visade sig att jag faktiskt ville av hela mitt hjärta. Jag behövde bara någon som sparkade mig en aning i baken.

Så, nu har vi alltså flyttat. Eller, vi har till och med bott här ett år. Ett år av bilar, fälgar, älgar, reservdelar och till och med en och annan varg. Det ser man inte mycket av i Stockholm, kan jag lova. Om man inte går till Skansen då.

Till alla som undrar: Jag mår alldeles utmärkt. Faktum är att jag trivs betydligt bättre här uppe än jag någonsin kunde ana. Vi sa från början att vi skulle testa på skogarna i 3 år och sedan känna efter. Fortsätter det såhär kan jag gärna bli kvar.

På återhörande!

Ibland är den bästa födelsedagspresenten den man minst anar ska vara mest uppskattad. Ni vet säkert hur det är med små barn. Man köper 14 olika presenter eller julklappar till dem. Man blir helt exalterad över att få se dem ta plocka upp sina saker, leka med dem, bli ett med dem. Sedan tycker de ändå att en knippe med bilnycklar är det roligaste som finns i hela världen. 

Ni känner igen detta? Bra! Då kan jag komma till sak. Nyligen upplevde jag detta, fast med min pappa som fyllde 70. 

Jag hade gett honom rekond i Haninge. Det var från en biltvätt som ligger bara några kvarter från mammas och pappas hus i Haninge. Jag har aldrig ägt en bil och har inte ens körkort. När jag gick in på biltvätten i Haninge så insåg jag att det nog var första gången sedan jag var liten som jag var på en sådan. Jag blev nästan nostalgisk. Jag minns också när jag och pappa stannade till vid macken utanför stan med jämna mellanrum. Det tankades, det tvättades bil, det köptes tidning – Ja, det kändes som att man kunde göra allt där. Rekond i Haninge, fanns det också? Fråga inte mig, jag vet ju fortfarande knappt vad det är.

Tillbaka till saken. Jag gick in på biltvätten i Haninge. Jag ringde på en klocka och det kom ut en tjej som log åt mig och hälsade. Hon såg förmodligen att jag var osäker trots att jag slet hårt för att dölja det. Eller kanske på grund av just detta. Nåväl, jag sa att jag skulle vilja köpa en rekond till min pappa som bor här borta i Haninge, och pekade. Hon sa ”självklart” och frågade om det var tänkt som en present. Jag sa att han fyllde 70 och hon reagerade med att påpeka vilken bra present det var.

Jag betalade och fick ett presentkort, ett väldigt fint sådant, tillbaka från biltvätten i Haninge. 2 dagar senare var det dags för pappas kalas, vilket i år hölls på avstånd och med relativt få människor. Den rekond i Haninge jag köpt var bara en av flera presenter. Dessutom var det förstås bara en i mängden av presenter från andra människor som kommit. Jag kommer däremot aldrig någonsin glömma minen han fick när jag såg presentkortet från biltvätten i Haninge.

Vill ni veta hur nyheten om rekond i Haninge mottogs? Då får ni lov att ratta in imorgon igen, för jag måste verkligen kila nu!

Ciao!

Det finns många sätt på vilka jag skiljer mig från mina vänner. Om inte annat så sysslar jag med någonting helt annorlunda mot de allra flesta. Jag arbetar som socionom och ser till att föräldralösa barn blir omhändertagna på ett värdigt sätt. Av mina närmaste 5 kompisar arbetar 2 på biograf. En annan arbetar som brandman och en annan som byggnadsingenjör. Jag säger inte att jag skulle vara bättre eller sämre än någon av de. Jag konstaterar bara att vi har valt väldigt olika vägar i livet.

Nåväl, det jag skulle tala om är skillnaden i hur våra föräldrar är. Jag kommer att fokusera på skillnaden mellan papporna. Den är nämligen brutalt stor. Ett exempel som förtydligar vad jag menar: Alla mina vänner har fått ett hemmasnickrat plankbord av sina fäder. Jajamän, ett stort och robust plankbord som täcker hela vardagsrummet. Vardagsrummet i lägenheten som deras mamma och pappa har varit med och betalat kontantinsats för. Ja, jag är lite bitter. Inte nödvändigtvis på att lägenheten – Jag har råd att köpa mitt eget, särskilt eftersom jag bor med en framgångsrik mäklare. Jag är nog egentligen mer avundsjuk på det faktum att de får plankbord av sina fäder.

Det jag nu ska säga kanske kommer att generera lite irritation från er, men jag vill vara transparent. Eftersom jag så gärna skulle vilja att pappa var händig, vilket han verkligen inte är, så försöker jag nudge:a honom till att bli det. Jag vet, visst är det korkat? Hur skulle en person som är helt ointresserad av hantverk, plankbord och sånt kunna vända totalt? Kan man göra ett plankbord så kan man, helt enkelt. Ändå brukar jag, då jag äter middag hos honom på söndagar, påpeka detta. ”Jo, du vet att nu fick ju Daniel också ett plankbord här om sistens. Ännu finare än Maries var det, jo då. Ja, det var ju Janne som snickrade ihop det. En jävel på plankbord, det är vad han är.” hör jag mig själv säga mellan fläskkotlett-varven. Pappa verkar inte kunna bry sig mindre. Han ser aldrig ut att ens ta notis om vad jag säger om plankbord. Han nickar och mumlar något för att visa att han inte har somnat, sedan byter han ämne.

Ja, det var i alla fall vad jag, fram till i onsdags, trodde att han gjorde. I själva verket lade han allt jag sa på minnet. När jag sedan åkte hem till mig gick han ut i garaget och snickrade vidare på något i hemlighet.

Vad tror ni att det var?

Vår hund är inte särskilt stor i maten. Det har hon egentligen aldrig varit. Jag minns när vi fick henne, för 4 år sedan, och man hoppades att hon skulle vara som en YouTube-hund. Ni vet, såna där härliga videos på hundar som cirkulerar och som alla människor har sett. Videos på en hundvalp som blir helt galen då den hör hundkex slå mot en skål. Sån tänkte vi att vår Bella skulle bli, men det blev inte riktigt sant. Missförstå mig inte: Hon gillar mat. Hon gillar hundkex. Hon är bara inte lika energisk över det som de hundar man ser i sociala medier.

Nu är hon som sagt 4 år och jag älskar att vara hundägare. Jag älskar i stort sett allt vad det innebär. De långa promenaderna på kvällen, bara jag och hon. De löpturer som hon hänger med på, som hon älskar och jag inte älskar lika mycket. Vårt mys i soffan på kvällarna, ja allt sånt där. Det enda jag har lite problem med är att hon föredrar hundkex framför allt annat. Ibland rör hon inte maten jag ger henne. För att hon överhuvudtaget ska äta så måste jag ge henne hundkex. Någon som har tips på vad jag kan göra här?

Hennes ”prioritering” av hundkex är problematisk av två olika anledningar, som jag ser det.

1. Som jag varit inne på. Hundkex innehåller inte alla de viktiga ämnen som hon måste ha i sig. I alla fall inte de hundkex jag har hittat. När vi skaffade hund läste vi på väldigt mycket. Kosthållningen var en av de viktigaste sakerna man skulle tänka på. Men vad fan gör man när hunden knappt gillar kost? Någon som vet?

1. Nu kommer vi till den mer själviska aspekten av hundkexen. Nämligen att jag har otroligt svårt för ljudet. Jag klarar inte av det där krasande smaskandet. Det påminner om när pappa åt jordnötter när jag var liten. Det smackar och krasar i evighet. När man tror att det är slut, ja då kommer en stor näve nötter in i munnen igen. Så är det med Bella och hennes hundkex.

Oj, vad ni ska tycka att jag är tramsig nu, men jag tillåter mig att vara löjlig. Detta är trots allt en blogg med högt i tak och tjocka väggar – Eller hur?

Är det någon som har tips på hur jag kan möta mina problem med Bellas hundkex? Hur får jag henne att äta annan mat?

Så, nu är jag tillslut tillbaka med inlägget som jag, för tre veckor sedan, lovade skulle komma för 2,5 vecka sedan. Det är en väldig massa saker som har kommit i vägen. Jag är övertygad om att ni alla förstås och respekterar detta. Ni är vettiga människor, det vet jag om någon!

Hur som helst så börjar vi med en snabbgenomgång om vad som sagts. För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om ett av de beslut som format mitt liv mest. Det var beslutet om att jag skulle flytta till Stockholm och börja arbeta som konsultmäklare. Det handlar inte nödvändigtvis om att det faktiskt var konsultmäklare jag började jobba som. Det handlar snarare om att jag äntligen fick tummen ur att flytta från min hemstad. Äntligen fick tummen ur att bryta lite med mitt förflutna och den utstakade väg som redan fanns för mig. Bryta med mina föräldrar och, i synnerhet, deras bild av hur ett liv ska levas. Det var viktiga saker som följde i kölvattnet av att jag började arbeta som konsultmäklare. Sedan dess har jag ständigt haft blicken framåt och aldrig ens sneglat i backspegeln. Det känns bra även om jag anar att det kommer att bita mig i arslet en inte alltför vacker dag.

Nåväl, konsultmäklare alltså. Många har hört av sig med frågor. Många verkar gå i tankar om att testa på yrket. Det är faktiskt fler som säger att de aldrig har tänkt på det förrän jag skrev om saken. Det känns förstås smickrande, och det är till er som jag riktar dagens inlägg. Nu ska jag berätta om de saker jag uppskattar mest med att arbeta som konsultmäklare.

Nummer 1

Jag älskar att få ge människor en chans. Många arbetssökande som söker sig till mig som konsultmäklare för att de inte löser jobb själva. De kanske är för oerfarna eller upplever att de blir för nervösa eller inte vågar eller något annat. Som konsultmäklare får jag chansen att hjälpa både självsäkra och inte så självsäkra personer. Det känns väldigt fint!

Nummer 2

Jag älskar kontakterna man knyter som konsultmäklare. Jag är, som de flesta vet, en väldigt social person som uppskattar att vara runt människor. I min roll som konsultmäklare får (och måste) jag knyta kontakter ständigt. Många järn i elden och många ansikten, namn och arbetsroller att hålla koll på passar mig utmärkt!

Nummer 3

Jag älskar variationen i arbetet. Ingen dag är den andra lik. Ibland sitter jag på kontoret och ibland får jag vara runt och träffa klienter eller ta arbetsintervjuer på något fik eller över en lunch. Det känns fint att ha ett omväxlande arbete. Det är faktiskt ett viktigt kriterium för mig över lag.