Det var många som tjatat på mig om att gå och göra en hälsokontroll. Jag hade inte alls tjatat på mig själv men eftersom jag – som alla vettiga människor – påverkas av andra så gjorde jag det tillslut, men det satt långt inne. Saken är bara det att jag inte vet riktigt varför det satt så långt inne att låta genomföra en hälsokontroll. Detta tänkte jag bena ut idag.

Först och främst; varför genomför man en hälsokontroll?

Ja, svaret finns förstås i namnet. En hälsokontroll genomförs för att man ska kunna säkerställa att allt står rätt till. I detta ligger förstås att kunna vidta åtgärder mot det som eventuellt inte står rätt till i ens kropp. Det behöver inte vara något allvarligt men kan handla om vitaminvärden eller så som ska upp eller ner. Något som ska minskas eller ökas för att stabilisera. Det kan en hälsokontroll visa.

När jag gick på hälsokontroll visade det sig exempelvis att jag hade lågt B12-värde. Jag undrade vad det betydde och läkaren försäkrade mig om att det inte var något farligt. Eller snarare: Han försäkrade mig om att det var något som var lätt att åtgärda. Jag ordinerades att skaffa tabletter som skulle jämna ut detta. Bara för denna lilla sak var hälsokontrollen oerhört bra för mig.

Så, varför har jag vägrat hälsokontroll tidigare? Det är en svår nöt att knäcka, onekligen. Jag tror att det grundas i några olika aspekter.

För det första så handlar det om stolthet. Jag har en inställning att det som gäller en själv också ska lösas av en själv. Jag har alltid haft en känsla som är sådan och den springer väl sig ur en tidigare generation svenskar. Jag fixar mina egna problem, det är så jag tänkt – dumt nog. Jag är inte stolt över det men det är så som det har varit.

Sedan är den tidigare oviljan till hälsokontroll, ska jag erkänna, också grundad i rädsla. Rädsla för att det ska gå åt helvete. En vilja att hålla allt på ett relativt plan så länge som möjligt. Att inte få svar jag inte önskat få. Svar jag kunde undvikit länge om jag inte gjort en hälsokontroll. Vad tänker ni om detta? Jag kan tänka mig att jag inte är ensam i denna ståndpunkt direkt.

Når jag fram till er angående hälsokontroll? Hör av er i kommentarerna. Detta vill jag alltid att ni gör men den här gången är jag extra nyfiken på att läsa era kloka tankar!

Jag kunde till en början inte riktigt förstå varför jag var så oerhört förtjust i lägenheten vi såg i söndags. Det var något som gjorde att den stack ut ordentligt i mängden. Det var som vanligt jag, min sambo och min sambos mamma som var på visning. Fråga mig inte varför det är på det viset. Jag orkar inte svara. Hur som helst: anledningen till min förtjusning, skulle det visa sig, var den takrosett som prydde taket. Jag insåg det bara inte till senare.

Jag kommer hoppa in i samtalet jag och sambon hade när vi hade gått därifrån.

• ”Ja men den hade liksom någon slags traditionell anda. Tycker du inte det? Någon klassisk ton i hela lägenheten. Den andades gammalt, fast på ett bra sätt.”
• ”Takrosetten eller?” svarade han tvärt.
• ”Vadå för något?” replikerade jag.
• ”Det satt en takrosett i taket, ovanför lampan som jag gillade så mycket. Såg du inte den? Det var väl den största takrosett jag någonsin sett i alla fall”

Jag förstod inte vad han menade. Vadå takrosett? Vad sjutton är det för någonting? Jag som tyckte att jag var världsvan. Det skulle visa sig att detta inte var fallet. Jag ville inte erkänna att jag inte visste vad en takrosett var för något. Därför tog jag upp telefonen och började googla i smyg medan han körde iväg med bilen.

En takrosett var precis vad det var. Jag hade bara inte tänkt på att den fanns där. Den hade helt gått mig förbi. Då öppnade min sambo munnen igen medan han körde:

• ”Takrosetten var ju inte heller den enda stuckatur som fanns där inne…”

Jag simultangooglade på detta ord också.

• ”… det var ju väldigt mycket fina ornament överallt. Det var lister, saker över dörrarna och takrosetten då. Jag tyckte väldigt mycket om det, nu när jag tänker på det. Det var som du sa. Det kändes lite traditionellt på något vis”

Nu vet jag förstås inte om det blir den här lägenheten för oss. Kanske är det fler som fastnar för takrosetten och väljer att lägga över ett eventuellt bud. Däremot vet jag ju vad jag vill leta efter i fortsättningen. Det jag vill ha är en lägenhet som rymmer våra behov, som är ljus och som pryds av en takrosett. Helst en takrosett som ser ut ganska precis som den vi såg på visningen.

Är det för mycket begärt?

Det var en gång en man och hans lådcykel. Det fanns förstås mer saker som var på en och samma gång, men för mannens tillvaro fanns inte mycket mer. Han hade förstås sina skor. Han hade sin jacka som han haft så länge att han knappt kunde minnas varifrån han fått den. Han hade sig själv och han hade sin lådcykel som betydde så mycket för honom.

Problemet var att han, trots den stora kärleken till lådcykeln, saknade någonting. Han saknade nämligen vänner. En axel att gråta ut på. Att få erbjuda sin axel för någon annan att gråta ut på. Någon att prata med, skratta med, laga mat med, umgås med och allt sånt som vänner gör. Detta kunde han inte få från sin lådcykel.

En dag bestämde sig mannen för något han aldrig bestämt sig för tidigare. Han skulle ta sin lådcykel, ge sig ut på vägarna och skaffa kompisar. Det skulle inte bli någon lätt match för någon som aldrig någonsin haft en vän, men han skulle inte ge sig förrän han lyckats. Färden påbörjades i gryningen och mannen cyklade på sin lådcykel i jakt på ny vänskap.

Den förste som han mötte var Marie-Louise, en kvinna som var ute på morgonpromenad med sin hund. Hunden var en stor och hårig irländsk varghund. I samma sekund som mannen reagerade på den gigantiska varelsen reagerade kvinnan på hans lådcykel. De talade nästan i mun på varandra.

• ”Det var en himla fin lådcykel” sa kvinnan som skulle visa sig vara Marie-Louise

Mannen, som vi från och med nu känner som Kent, tackade så mycket och klappade styret på sin lådcykel – av någon outgrundlig anledning. Det uppstod tre långa sekunders tystnad efter detta och det var smärtsamt för alla inblandade. Kent var, något förvånande, den som tog till orda efter detta. Han frågade om hon någonsin åkt lådcykel förut. Hon tittade med ett förvånat ansiktsuttryck tillbaka på sin nya bekantskap och skakade på huvudet. ”Nej, det har jag då absolut inte gjort” sa hon och lät både smått förnärmad för att ha fått frågan och en smula nyfiken.

Hon sneglade på lådcykeln som Kent satt på, det såg han. ”Ni ska inte hänga med då? Du och..?” sa han och nickade mot hunden. Hon svarade att varghunden hette Pegasus, och att han nog minsann inte skulle få plats i lådcykeln. Kent insisterade på att de skulle försöka.

Hur det gick kommer vi att återkomma till nästa vecka.

Jag tänkte länge och väl. Landade i ett beslut och beslöt mig för något annat. Tänkte upp och ner, ner och upp igen – till höger och till vänster – och allt slutade bara i en rejäl dos huvudbry. Jag talar förstås om hur jag skulle presentera min vigselring för min man. Jag vet inte varför, men det kändes oerhört viktigt för mig att göra det på ett passande sätt.

Det var jag som hade introducerat idén att vi skulle gifta oss. Att jag skulle vara den som friade var något vi liksom visste. Det var jag som skulle ge vigselringen. Det rådde inga tvivel om. Så var det, helt enkelt.

Hur ger man en vigselring till den man älskar på bästa sätt? Det finns inga rätta svar, bara passande svar i varje givet förhållande. Jag har funderat på oerhört många olika möjligheter och scenarion som tar avstamp i våra erfarenheter, i vårt liv.

Ett förslag jag bollade med mig själv var att bara låta vigselringen ligga på bordet hemma. Han skulle då komma in och sannolikt undra vems ringen var. När han lyfter upp den och tittar skulle han se i det ingraverade att denna vigselring var från mig till honom. Det hade varit fint. Tyvärr hade det inte varit så spektakulärt. Det var det som gjorde att jag valde bort alternativet. Jag var tvungen att komma på något annat.

En annan lösning, gällande vigselringen, var att fria när vi var ute på lantstället. Det var egentligen hans föräldrars lantställe men vi har varit där ofta genom åren. Det var en av de första platser där vi sov ihop. Väldigt mysigt. Jag vet bara inte hur det skulle gå till att ge en vigselring på ett bra sätt där. Jag menar: Det enda vi gör där är att sitta på altanen och fika, sitta inne och spela spel och gå på promenader i skogen. Förmodligen hade det senare varit en fin plats att ge en vigselring. Däremot finns det ingen chans i världen att jag skulle låta en så dyr ring vänta på oss i skogen. Rädslan tog över på olika sätt. Tänk om jag inte skulle hitta gömstället igen? Och även om det hade skett: Tänk om någon av alla fåglar skulle ta min vigselring? Detta är inte alls osannolikt. De har stulit en väldigt massa saker och puttat upp i sitt bo i granen. Det glimmar ordentligt när solen ligger på.

Jag måste sticka. Lovar dock att återkomma med ytterligare tankar och rapport nästa vecka. Vi hörs då!

Mitt i livet träffade jag någon. Denne någon blev en del av mig och en del av mitt liv och inget skulle någonsin vara som förut.

Tror ni nu att detta inlägg ska handla om min nya sambo? Då tror ni fel. Inte helt fel dock, det kommer att handla om något som är kopplat till henne. Nämligen hennes pappa, en välkänd arkitekt i Stockholm. Jag känner att det är relevant att nämna det faktum att han är arkitekt i Stockholm direkt. Detta har nämligen en stark koppling till varför jag överhuvudtaget skriver om detta ämne. Jag drar det från början:

Vi gick längs uppfarten som kändes större än någon jag någonsin gått på tidigare. Man förstod att en av Stockholms främsta arkitekter bodde i huset. Det tornade nämligen upp sig i tre alldeles fantastiska våningar. Stilen på fastigheten var som att den funnits i alperna. Detta var min första känsla. Som om huset legat i en dal i Schweiz eller något. Det var oerhört vackert – huset som ritats av arkitekten från Stockholm.

Vi kom fram till dörren. Eller ja, det var snarare en port. Ni vet, med en sån där ögla som man knackar på en metallplatta. Det riktigt smäller om det. Förmodligen för att det ska höras i precis hela fastigheten. Då måste den ge ifrån sig ett högt ljud. Dörren öppnades och där stod han: Stockholms bästa arkitekt. Jag sträckte fram handen och förvånades över att han bara tittade på den. Sedan log han och omfamnade mig i en kram som var en av de varmaste jag någonsin känt. Han var inte bara bäst arkitekt i Stockholm. Han skulle visa sig att även vara bästa kramaren i staden.

Den näst bäste kom sedan. Frun i huset, svärmor, kom fram till mig och gav mig en stor kram. Fadern, den arkitekt som ritat detta vackra hus i Stockholms vackraste område, stod bakom och log det där leendet fortsatt.

• ”Varmt, varmt välkomna! Åh, vad roligt att ni är här” sa svärmor och tog med min sambo in i köket där det skulle serveras mat.

Jag blev kvar med svärfar som tittade på mig medan jag såg tillbaka på honom. ”Stockholms bästa arkitekt förmodar jag?” sa jag och gav ifrån mig en gest med handen för att visa att jag syftade på huset vi befann oss i. Han skrattade till och dunkade mig i ryggen, nickandes. ”Det är frun i huset som är Stockholms bästa arkitekt. Jag är rörmokare”

Jag måste lära mig att lyssna bättre.

Här kommer den så länge efterlängtade sagan jag berättade för mina barn. Den som handlar om kassasystem. För er som inte hört om detta så låter det kanske knasigt, men vet ni vad? Vi kör ändå.

Det var en gång en man, i ett annat land en bra bit bort från vårt. Han hade kommit på en uppfinning. Ett kassasystem som utklassade alla andra system som fanns att tillgå. Faktum är att det inte ens gick att jämföra med andra lösningar. Nej, detta kassasystem var något unikt. Problemet var bara att människorna, och framförallt företagen, i landet inte hade förstått detta än. Eller, om vi ska vara ärliga: Ett ännu större problem var att mannen var den blygaste personen som någonsin gått i ett par skor.

Kan ni tänka er, vad frustrerande? Att ha en oerhört bra idé, som mannens kassasystem, men inte kunna få ut den till folket. Han kliade sig flintskallig för att försöka tänka ut hur han skulle tackla problemet. OK, kassasystemet fanns ju där. Det hade alla fantastiska funktioner som han programmerat in. Det gjorde precis det som andra kassasystem i landet inte kunde göra. Vem behövde få veta det?

Mannen samlade mod och tog sig till en liten butik som låg i nära anknytning till hans boende. Han gick fram till kassan och bar inget med sig mer än sin telefon där hans en prototyp av hans kassasystem fanns. Expediten välkomnade honom och var till synes förvånad över att han inte höll i någon vara. Han vågade tillslut titta upp och möta blicken. Därefter tog han med darrande hand upp telefonen och fick ur sig något om kassasystem.

OK, det där gick inte som planerat. Han lät sig däremot inte nedslås. Det var ett helt fantastiskt kassasystem. Folk hade bara inte förstått det än. Han var tvungen att kämpa vidare. Tvungen att gå andra vägar för att nå rätt personer. Om det så skulle bli det sista han gjorde så skulle kassasystemets potential skina över alla andra. Vänta bara, tänkte han. Vänta bara till hans system får skina. Han knöt näven i fickan och gick vidare till nästa affär.

Även där gick det dåligt att visa upp kassasystemet. Men vet ni vad? Det gick inte riktigt lika dåligt, och det var en seger i sig. När han klev ut på gatan och tittade åt höger och sedan åt vänster så såg han: Där fanns många butiker.

Nu kör vi!

Jag köpte en alkoholmätare att ha i hemmet och det visade sig bli en succé. Den har kommit att användas en rad gånger bara under de 3 månader då vi haft den. Saken är den att vi nu är fyra vuxna som bor i huset. Mina två äldsta barn har inte flyttat hemifrån än, även om det är på gång. Ja, och sedan är det förstås jag och min sambo.

Det kändes rimligt att införskaffa en alkoholmätare eftersom vi nu var 4 personer som enligt lag fick dricka alkohol. Fyra personer som emellanåt gick på fest, gick på restaurang och middagar hemma hos vänner. Jag är inte en person som lever efter många principer men jag har en: Man kör inte bil när man har druckit alkohol. Detta är viktigt för övriga familjemedlemmar också. Ingen skulle köra bil samma kväll som de druckit. Däremot är det, som alla vet, ofta svårare att veta huruvida man kan köra dagen efter. Det var av den anledning jag skaffade alkoholmätare. Nu ska jag berätta om när den kommit till användning.

Jag och min sambo var på fest hos Lena och Leif. Det brukar alltid bli bra drag, om man säger så, och så blev det även den här gången. Alkoholmätaren kom väl till pass dagen efter när jag, efter lunch, ombads hämta några saker åt mina föräldrar. Jag testade att blåsa och alkoholmätaren visade att jag ännu inte var helt ”fri”, så att säga. En utmärkt situation att visa vikten av att ha en alkoholmätare i hemmet. Efter 2,5 timme testade jag igen och då hade all alkohol uppenbarligen lämnat kroppen.

Min son hade varit på fest med fotbollslaget och kommit hem kl 4 på morgonen. Han vaknade 11 och ville låna bilen redan en timme senare. Jag sa att det inte skulle komma på fråga. Det fanns ingen chans. Han menade att han inte hade konsumerat någon alkohol sedan midnatt och att han därför var ren. Det trodde jag på när jag såg det i alkoholmätaren, gjorde jag klart. Han tog den, bytte ut munstycket och blåste. Jag såg på alkoholmätaren som pep och mätte. Det visade sig att han hade alldeles rätt. Han var helt och hållet redo att köra bil. Detta rådde det inga tvivel om.

Lika bra gick det inte för min andra son, som var helt övertygad om att han skulle kunna köra efter en fest hos en kompis. Alkoholmätaren togs fram och det blåstes och han fick inte köra på många timmar.

Jag trodde aldrig att jag skulle ägna ett helt inlägg åt en armbågskontakt. Det har jag förstås heller inte gjort än. Inlägget är ju bara i sin linda men planen är i alla fall sådan.

Så, varför just armbågskontakt? Jo, det var nämligen någonting som min dotter sa när jag hämtade henne från förskolan häromdagen. Som vanligt tog det orimligt lång tid att sätta på kläderna. Jag var trött, hon var tröttare och vi skulle gå ut genom dörren efter att ha sagt hej då till kompisarna. Då pekade hon på väggen och sa ”armbågskontakt”. Jag tittade på väggen och såg den där plastsaken som sitter överallt. Ni vet sådana som man ser utanför vårdcentraler, apotek, förskolor och många andra ställen. ”Armbågskontakt?” upprepade jag och tittade tillbaka på henne. Hon nickade och log.

Det var första gången som hon kunde ett ord som inte jag kunde. En riktig milstolpe i hennes liv. Om hon skulle se lika mallig ut som när hon sa armbågskontakt så kommer vi ha problem framöver. Det var däremot väldigt gulligt.

Jag frågade henne varför hon visste vad det hette. Jag menar, jag hade också armbågskontakter när jag gick på ”dagis” som vi sa på den tiden. De satt utanför varje dörr, på vardera sida. Inte fan visste jag att de hette armbågskontakt för det. Jag var fullt upptagen med att springa omkring i mina galonbyxor och leka med kompisar. Det vet jag dock att min dotter också gör. Hon hade dock snappat upp armbågskontakt.

Svaret var ganska enkelt. Tydligen hade det varit ett team där från en firma som jobbade med armbågskontakt. Förskolan hade bestämt sig för att byta ut alla kontakter runt om hela huset, till varenda dörr i verksamheten. Ett stort projekt, kan man tycka. Min dotter hade varit oerhört fascinerad av det jobb som företaget hade utfört. Hon hade fastnat för armbågskontakter helt enkelt. Är det så fel? Om det är fel så vill jag inte att hon ska ha rätt.

Hur som haver. Nu har det blivit ett evinnerligt tjat om att vi ska skaffa armbågskontakt hem. Jag försöker förklara att det inte är något som gemene hushåll har. Hon säger att hon inte förstår vad jag menar. Kanske ska jag undvika att använda termen ”gemene hushåll” inför en 3-åring.

Då var jag tillbaka igen. De som tänkte att jag skulle skriva om något annat än det jag lät berätta sist kommer bli besviken. Eftersom jag inte riktigt hann klart så tänkte jag ägna ännu ett inlägg att berätta om mässingsskyltar. Eller ja, berätta om mitt jobb inom mässingsskyltar är väl snarare det jag kommer att göra.

Om det är några som missade förra inlägget kommer en snabb genomgång här:

Jag berättade att jag fick jobb inom mässingsskyltar i Stockholm när jag hade gått arbetslös en tid. Det var i grevens tid för jag kände verkligen att jag var på väg nedåt. Finare tider väntade då jag äntligen hittade en anledning att flytta från min hemstad. Mässingsskyltar var min biljett ut och det var inte något jag hade räknat med. Jag fick jobbet efter att ha sprungit in i en gammal klasskompis. Han frågade vad jag gjorde. Jag svarade naket att jag inte gjorde något särskilt och han erbjöd mig att komma till huvudstaden och haka på honom. Mässingsskyltar, garanterade han mig, var framtiden. Det visade sig att han hade rätt. Det var i alla fall min framtid.

Så, jag flyttade upp och visste absolut ingenting. Jag skaffade ett boende efter att ha bott på hostel i en vecka. Så spontant blev det. Det enda jag visste var att jag skulle jobba med mässingsskyltar. Det, och att jag skulle infinna mig på arbetet kl 08:30 dagen efter då flyttlasset gått. Mycket spännande.

Jag klev in på kontoret och fick omedelbart en bra känsla. Chefen kom fram till mig och presenterade sig och hon hade ett bra handslag. Jag gillade henne omedelbart. Jag presenterades för hela teamet som alla såg ut att vara runt 25, precis som jag var då. Mässingsskyltar hängde på väggarna. De var fina och deskriptiva. Olika storlekar och utföranden. Jag hade aldrig tänkt på mässingsskyltar tidigare. Nu gjorde jag det intensivt. Det var alltså denna produkt jag skulle komma att arbeta med, tänkte jag. Jag visste förstås inte hur länge jag skulle jobba med mässingsskyltar men jag utgick ifrån att det nog kunde bli några månader i alla fall.

Det blev lite längre än så. Mässingsskyltar blev min profession under så lång tid som 6 år. Efter ett par år fick jag en chefsposition och den behöll jag sedan till det var dags att röra sig vidare. Det var fina tider. Fina år. Mässingsskyltarna sitter nu runt om i hela Sverige och de har, åtminstone till viss del, mig att tacka för det!