Hjälplöst frustrerad

Av , , Bli först att kommentera 1

Det bränner under mina ögonlock, men vad tjänar det till?!! Det hjälper ju inte.                     Ska jag skrika högt, för min ångest bränner kvävande i mitt bröst?!! Det hjälper inte, det gör ont ändå. Vad hjälper det om jag blir förbannad på någon annan som ej har gjort något fel?! Det hjälper inte att såra någon  annan. Jag förblir likgiltig, tröstlöst frustrerande, men på ytan är jag glad, visst är jag glad på riktigt då och då, men då tänker jag på dig, mamma, och tänker varför, togs du bort från mig, jag hade ju bara en förälder, vad har jag gjort för ont här i världen?                                                                                                                                           Så tittar jag på min älva, jag ska leva för henne, hon är så liten, hon behöver inte en sliten mamma med sorg. Detta är inte rättvist, det är SATAN inte rättvist. Kan jag någonsin bli hel igen… det är som en stor bit fattas mig, min rot, anknytningen är bruten – med långa signaler, ingen svarar längre. Jag kan fortfarande inte förstå att detta har hänt, det har gått lite drygt tre månader.. jag har nyss blivit 33 år gammal, jag trodde jag skulle få ha henne kvar längre än så… Förlåt om jag låter ego, men jag kan inte hjälpa det… 

Men mamma, jag kan inte säga adjö till dig, nu bränner det bakom ögonlocken, blir lite tung i andningen, men det hjälper ju inte, trycker tillbaka tårarna igen, det hjälper ju inte, situationen är ju som den är, varken jag eller någon annan kan göra något åt detta. Likgiltig, hjälplöst frustrerad..  

Viskar tyst panik/ångestladdat: Snälla, ge mig, min mamma tillbaka….

Älskade mamma, du är saknad för alltid. /Monia