Sakta men säkert…

försvinner bitar från mitt jag… jag finns snart inte kvar… vad ska hända härnäst? Kroppen lyder mig inte alltid längre, men jag döljer det så gott det går… Kanske något elfel på huset, så huset brinner ner..

2012 – ett år fullt med otur.. Fruktansvärda händelser.. Nä, kommer ALDRIG någonsin göra slut på mitt liv… Jag är fortfarande sund i tanken… men min kropp orkar inte med fysisk. Orken finns inte.. Än så länge kommer jag inte släppa fasaden. Jag vill bara sluta må så här.. rädd för att det ska hända älvan något medans jag inte med henne.. Olidligt! Det blir bara värre.. psykiskt.

Märker att vänner tar avstånd… Orkar inte jobba för att få dem att stanna… Men saknad och sorg tar bara inte slut.. Vill inte heller sluta sakna… Det känns som någon karvar i mitt hjärta med en sked. Kan inte önska det omöjliga. Har bara en önskan här i världen. Men den den behåller jag för mig själv.. Om jag bara hade energi för att göra det som bör göras och lite till.

Släppte lös ångesten för en stund, oroar mig för morgondagen.. Den skrämmer mig… marken under mina fötter, frasar sönder. Snälla kom och håll min hand en stund, vill inte vara ensam, var inte rädd, mitt mål är att finna mig igen.

Hallååå!!! Ni där ute, håll er kvar i livet, för det tänker jag göra… För det måste finnas ett litet ljus därute såsmåning om, det måste jag tro på!