Sorgen…

…har visat sig för många gånger på kort tid nu tycker jag. Att livet inte är rättvist det vet vi alla och varje gång något ledsamt och sorgligt händer så gör vi vad vi kan för att härda ut.

Jag läste i annas blogg om sonen Gustav som somnat in i helgen efter en tids sjukdom. Jag blev så oändligt ledsen och kände stor sorg efter någon som jag inte ens träffat eller känt. Sorgen satt istället i hur det måste kännas i ett mammahjärta att måsta förlora ett barn. Jag kan inte ens föreställa mig.

Tidigare idag fick jag även veta att en vän till mig mist sin lilla dotter i helgen. Hon blev inte ens två år. Jag blev så ledsen och det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Varför ska vissa föräldrar drabbas så hårt? Var finns rättvisan i det?

Nu när jag dessutom närmar mig mitt tredje barns förlossning och är superkänslig vad gäller det mesta så kan jag inte låta bli att tänka på att jag inte kan ta något för givet. Livet är en gåva, men vissa människor har vi bara till låns en kort tid och vi vet aldrig när livet byter riktning och vi får mer sorg än vi kan bära.

Ikväll ska jag tända flera ljus för alla själar som nyligt lämnat vår jord och jag ska tänka på att vara tacksam för varje dag jag får tillsammans med mina barn. För det är jag. Oändligt och ödmjukt tacksam.

"Sorg är ju en del av livet, men är ändå så svår att acceptera ibland"