Smärta VS Kyla…

..Jag tror egentligen att jag är född på fel breddgrad. Egentligen skulle jag ha varit prinsessa på en söderhavsö men ödet slarvade lite i själautdelningen så det blev fel helt enkelt. Så nu går det antagligen omkring en tjej någonstans på en härlig söderhavsö som är född samtidigt som mig och bara TOKSVETTAS och önskar att hon bodde i polarvindarnas land och som drömmer om istappar i ögonbrynen och virvlande snöstjärnor med vackra former.

Och här går jag.. *suck* Trots att jag är uppvuxen i snö och is och med vinterkyla större delen av året så lyckas jag aldrig vänja mig. Jag tål till och med smärta mycket bättre än vad jag tål kyla.

Smärta kan jag kapsla in och gömma någonstans i kroppen hur konstigt det än låter. Jag har åkt slalom en hel dag med bruten tumme utan att det påverkade mig. Jag har fött två barn utan smärtlindring och det gick finfint. Jag gör läskiga vurpor då och då men smärtan brukar jag kunna borsta bort med gruset som fastnar överallt då jag ramlat.. Men kyla… Ååååh så gräsligt hemskt det är.

Kylan biter sig fast i hela kroppen. Den kryper in och gömmer sig inuti muskler och leder. Kylan gör så att man blir stel. Kylan påverkar humöret och jag kan bli väldigt frostig och grinig när jag fryser. Fy fanken vilken plåga.

Jag klär mig hur mycket som helst men fryser oftast ändå. Långkalsonger, tjocksockar och lammullströjan är mina bästa vänner under vintern. Vattenkokaren använder jag flera gånger om dagen och varma bad är ett MÅSTE för att jag ska överleva vintrarna. Panik utbryter om värmeljusen tar slut i detta hem vintertid. Och jag behöver ju knappast nämna att jag har duntäcket året om.

Så nu funderar jag mest på var jag ska ta vägen när jag blir gammal. För här tänker jag då inte frysa sönder när jag blir en gammal tant.

Någon som har ett hett tips till mig?

"Jag begär inte mycket annat än att få ha varma fötter, ett varmt hjärta och ett varmt duntäcke. Lite varmt thé får också va me"