Vuxna är ju inte ett dugg bättre när…

…det kommer till vissa saker. Konflikter till och med. Vi berättar för våra barn att de måste "lära sig att lösa sina konflikter" men vad gör vi själva? Vi tillåter småsaker och missförstånd komma ivägen och sedan hör vi aldrig av oss till varann mer och tänker att "nu är vi ovänner och vi kommer aldrig mer att prata med varann"

Jaha?? Ska det måsta vara så?

Jag är många gånger säkert en väldigt obekväm person som gärna vill säga vad jag tycker och ibland faller det inte i god jord. Jag hade en konflikt med en av mina manliga vänner för några månader sedan. I telefon (så egentligen är det inte konstigt att det blev fel)

Han var packad som en åsna och inte i sitt bästa skick. Jag var ganska hård och sa saker som han tydligen tog väldigt illa vid sig av, samtidigt som jag kände att jag faktiskt kan säga vad jag tycker eftersom vi känner varandra. Fast nu hörde jag talas om att han är väldigt arg på mig och tycker att jag har anklagat honom för allt möjligt dumt vilket jag såklart inte har gjort. En fjäder har blivit en höna och så här i efterhand kan man ju tycka att det var dumt att ens FÖRSÖKA resonera med en fyllskalle över telefonen. Klart att allt blev fel. Nåväl, vi får väl se hur det hela slutar. Jag är inte orolig och det kommer säkert att lösa sig med tiden.

Nåt annat som känns drygt, det är om man har en konflikt med en mycket nära vän som man delat det mesta med.

Helt plötsligt uppstår det en konflikt som inte ens går att lösa eftersom den ena parten svarar med tystnad, tystnad och åter tystnad. Okej, jag fattar vinken att när du ignorerat mig efter några mail och inte heller ens hälsar på mig ute så förstår jag ju att du inte VILL lösa konflikten. Det kan jag ta. Och jag accepterar det. Men lite sorgligt är det. Inte minst för barnen som inte fattar nåt alls och frågar när de får träffa dig igen.

Känns konstigt att svara: "Vi är inte kompisar längre. Vi hade en konflikt som inte gick att lösa. Jag har skickat några mail men hon vill inte svara och då ska man inte tjata"

Så mycket för att leva som man lär va?

Nåväl, man möts och man skiljs och förhoppningsvis har man lärt sig massor av varandra även om relationen slutar med en olöst konflikt. Så kan det ju vara både för stora och för små. Det är bara att gå vidare.

Konflikter gör en relation starkare många gånger, men i en del fall slutar det med att man helt enkelt "gör slut" och då får man finna sig i det helt enkelt.

"Äkta vänskap tål det mesta, men ibland tar det slut och då ska man istället glädjas över det man haft istället för att gråta över hur det slutade"