En bunt nostalgi…

…damp ner i min brevlåda före helgen.

Min moster skickade en stor bunt gamla brev till mig som jag skrivit till henne när jag var tonåring. Gissa om jag skrattat en hel del i helgen? Men faktiskt så har jag velat gråta ibland också.

Massor med känslor paketerade i gulligt brevpapper och skrivet i en spretig stil blandat med ritade små figurer som jag minns att jag satt och plitade ner.

Vi skrev flitigt till varandra och jag skriver om allt möjligt: Killar jag var kär i, niorna som snömular oss, om hur jag blir retad i skolan för att jag kommer från Gällivare (!!) läxor och jobbiga prov, taskiga kompisar, snälla kompisar, skrikande småsyskon och tjatiga föräldrar.

Ja, det mesta som dyker upp i en förvirrad tonårings tillvaro.

Speciellt en grej som jag skrattade HÖGT åt så att tårarna rann var denna dikt:

VARA TONÅRING

Tonåring vara snäll ibland

Tonåring vara på jävla humör! Dänga dörren många dagar

Tonåring inte tåla tider

Tonåring inte tåla torsk! Köpa hamburgare i kiosk

Tonåring få stora anfall om telefon ringer för tidigt

Tonåring tjäna stora pengar

Tonåring aldrig bli fri stor skuld! Pappa betala

Tonåring tänka många tankar! Bliva tokig

Tonåring lyssna pop hela natten

Tonåring tröttna på ordning

BLI ALDRIG TONÅRING!

Ja, vad ska man säga? Jag var en rätt vilsen tonåring och det tog rätt många år innan jag hittade mig själv och blev den personen som jag VILLE vara. Tonåren kändes som en lång väg mot något jag inte visste någonting alls om. En skrämmande, jobbig men ändå härlig tid.

Nostalgi på hög nivå. Och kanske kan jag försöka att vara en förstående tonårsmamma om något år när min förstfödda ska äntra den hemska och hisnande roliga tonårstiden. Kan jag vara en sådan tro? Jag hoppas det…

*ler*

Men jag ska ärligt säga att jag inte skulle vilja gå igenom mina tonår igen för alla pengar i världen.