Min barndomskompis…

…var förbi och hälsade på idag. Jag kan verkligen inte fatta att det jämt ska gå så lång tid mellan varje gång vi ses? Vi bor ju inte alltför många mil bort från varandra.

Men, med alla "vuxenmåsten" som jobb och barn så blir det ju väldigt ont om tid till att bara finnas till och umgås över en kopp kaffe eller två. 

Just nu känner jag att jag verkligen borde göra mer trevliga saker som att prioritera vänner och bekanta. Jag vill verkligen göra det men för tillfället är det svårt att hinna med. Jag har ju börjat studera så smått och eftersom jag numera på "ett ungefär" vet vad jag ska bli när jag blir stor så ska jag läsa lite psykiatri och lite andra vårdrelaterade ämnen.

Hursomhelst har jag idag skickat in ett skolarbete som jag har stora förhoppningar om. Jag hoppas att min lärare delar min entusiasm och ger mig ett bra betyg

*skrattar*

Bastian är ju som alla numera vet, en otroligt snäll och nöjd bebis. Så man kan ju säga att han är den ultimata studiekamraten. Det gäller att passa på. Han är ju min största supporter så det här kommer ju att gå som smort. För så länge han ligger still och bara ler så kan jag ju faktiskt utnyttja tiden lite. Jag gillar att plugga. Takterna sitter i fast det är läääänge sen nu.

Långlunch i skolan