En gammal bekant….

Som jag känt i sisådär snart trettio år såg jag häromdagen(!)  Vi blev gruvliga ovänner då jag väntade Viggo för snart sju år sedan.

Det började med att jag bittert fick erfara att det tydligen inte var ok att säga vad man tycker då någon är på väg käpprätt åt skogen. Hon sjukskrev sig i flera dagar för att sitta hos sin granne och dricka sprit för att sedan sticka iväg på Pite dansar och ler.

Jag blir så förbannad på sånt. Det är den typen av beteende som ställer till det för dem som faktiskt ÄR sjuka på riktigt!

Hursomhelst så sa jag vad jag tyckte om det hela. Då blev hon alltså förbannad på MIG och har efter den dagen aldrig varken hälsat eller hört av sig. Inte ens den gången när jag plockade in hennes hund som smitit, bortsprungen och livrädd på samhället en tidig morgon och körde hem den.

Fick jag så mycket som ett tack? Näpp! Det fick jag alltså inte och efter den specifika incidenten så började jag tänka på våra år tillsammans. Var de verkligen så bra? Hmm.. Näe.. det kan jag inte påstå. Visst, vi hade mycket roligt i både barndomen och ungdomen. Men sedan då?

Just ja.. Jag blev anklagad för att ha hoppat i säng med vederbörandes pojkvän. (vilket jag inte gjort, han va inte ens min typ)

Hon hoppade i säng med en av mina  fd pojkvänner haha.. (ironiskt? Javisst! Och väääldigt fräscht.. NOT!)

Hon bröt min tumme en gång! (Jomen hon var ju så ARG på mig.. *suck* och SATAN vad ont det gjorde!)

Hon knuffade in mig i en taggbuske en gång då jag var klädd i en tunn sommarklänning. (Det gjorde också förbenat ont och var ganska pinsamt då massor med folk stod och glodde)

Hon lånade jämt pengar som man aldrig fick tillbaks.

Hon ville ta och få, men aldrig ge!

Hon ringde mitt i nätterna ibland för att gråta och skrika om hur skurkig hennes pojkvän var när han roade sig med andra tjejer. (Ändå så stannade hon hos honom varje gång)

Hon hatade jämt massor med olika människor och bara det var ganska jobbigt. Det kunde räcka med att en tjej var snygg eller framgångsrik så bara hatade hon den tjejen… Bara för ATT liksom. Lite läskigt faktiskt.

Hon skyllde jämt på alla andra vad det än handlade om. Ansvar var helt enkelt inget för henne.

Hon ställde aldrig upp då det verkligen gällde viktiga saker.

Hon utnyttjade min gästfrihet alldeles för många gånger utan att bjuda tillbaks.

Nåväl, nu kan ju folk tycka vad de vill om att jag skriver det här i MIN blogg men de flesta som känner mig vet att det var precis så här det var.

Men summan av just den HÄR kardemumman var i alla fall att jag såg henne här om dagen och jag kände absolut ingenting när jag såg henne. För hur många roliga krogkvällar vi än haft tillsammans tidigare ,så var det ju tyvärr inget att bygga någon verklig vänskap på.

Och ju äldre vi blev, desto mer gled vi isär och desto mer olika blev våra åsikter och våra liv. Jag trodde att jag saknade henne, men efter att ha sett henne så inser jag att så var faktiskt inte fallet. Det var ganska befriande måste jag säga.

Det var ett kapitel för sig som aldrig kommer att få någon uppföljare. Lika bra det.

I mitt liv finns det ändå ingen plats för folk som tycker att det är okej att leva på andra och som inte tar ansvar för sig själva. Och när folk utnyttjar vårt välfärdssystem och lurar och bedrar på min och alla andra skattebetalares bekostnad så kommer jag att säga ifrån hur obehagligt det än blir.

Oj.. nu blev det så där långt och drygt inlägg igen haha.. men jag var tvungen att sätta detta på pränt. För nu är det ett minne blott!

Men det är lite konstigt hur man bara fortsätter att vara kompisar år efter år.. bara för att man ALLTID varit det. Men, en dag tar det slut och då har man i alla fall minnena kvar. Både de bra och de dåliga!