Vi är alla bara tillfälliga..

Våra liv är bara tillfälliga och tiden som vi människor får leva och existera är utmätt..

Tillfälligheterna styr våra sköra små människoliv och varje morgon när vi vaknar så BORDE vi egentligen vara tacksamma.

Tacksamma för varje ny dag som vi får uppleva här på jorden. Men ändå är det så mycket vi bara tar för givet varje dag.

Jag har (som vissa kanske märker) sett Jonas Gardells miniserie ”De dagar som blommorna blommar” och ja, den gick ju rakt in i hjärtat och jag grät några tårar.

Tårar av så många anledningar!

Jag som är född på 70-talet kände igen så mycket av miljön i serien, jag kände igen den fasansfulla känslan kring någon man älskar som väljer drogerna framför människorna..

Jag vet också hur det känns att bli kvar med frågorna när någon man älskar väljer att ta sitt liv.

Det var också ganska känslosamt att serien också skildrar Estoniakatastrofen. Jag träffade en av mina stora kärlekar på just den båten bara några år innan den sjönk och med tanke på att hela den relationen var en katastrof i sig så kändes just de scenerna från båten som en riktig smäll rakt in i mitt känsloregister. Sorg och vemod bara vällde över mig. Både för vad som hände med karaktärerna i tv-rutan, men även som en påminnelse om de tillfälligheter som ledde mig ombord på just den båten och som på många sätt har fört mig hit, där jag är idag: dvs.. exakt just här och nu med de tankar och känslor som jag upplever just idag.

Ja, om Ni inte redan sett serien på svt så rekommenderar jag Er verkligen att se den!

Den kommer garanterat att lämna några avtryck och väcka både känslor och tankar på vad vi gör med våra liv och i våra liv… jag själv är i alla fall oändligt tacksam för varje ny dag. Jag är tacksam för allt jag ÄR och allt jag HAR för jag vet att när som helst kan så kan det ju faktiskt bara försvinna.

För vi alla är ju bara tillfälliga…