För sjutton år sen..

…var jag så ensam och mådde så jäkla dåligt.

Jag var inte ensam som i ”totalt avsaknad av andra människor” utan ensam på det sättet som att man först efteråt inser att man kände sig tillsammans med människor som absolut inte var bra för en.

Jag levde ett liv som var allt annat än sunt. Jag umgicks med folk som tog fram det absolut sämsta i mig. En kort, men mörk period i livet som jag inte visste hur jag skulle vända till något bättre.

I slutet av Mars 2003 så flydde jag från Umeå för att gömma mig hos min mormor i några dagar.

Helt plötsligt träffar jag då pojkspolingen som kom att bli mannen i mitt liv och trots att jag var i mitt livs sämsta skick och under min sämsta tid i livet så lyckades vi två ändå styra ihop oss så pass bra tillsammans att vi nu, snart sjutton år senare har en riktigt skön tillvaro tillsammans.

Jag vill tro att vi, med våra extrema olikheter gör varandra bättre och tar fram det bästa i varandra.

Jag har i alla fall aldrig upplevt samma sorgliga ensamhet sedan vi träffades och när jag dessutom tack vare honom har blivit mamma till två fantastiska skapelser så förstår jag verkligen att detta var meningen. För allt som händer har någon mening!

Människor kommer och går genom livet och vilken relation man än hade så betydde den ändå något oavsett om den var dålig eller bra!

Jag jobbar så mycket på att bli vän med det förflutna och egentligen så vill jag inte fundera för mycket över sånt som varit,  men i mars månad kommer mycket tillbaka i form av minnen och då gäller det att sortera tankar och intryck så att de hamnar ”rätt”.

Lika rätt i livet som jag själv känner mig.. just här och NU!

Välkommen Mars månad! Nu kör vi  😀