Kul att mobba en bebis?

Jag vet, jag är på många sätt en kvarleva från stenåldern och jag är hopplöst omodern och lite tråkig emellanåt. Jag gillar det enkla, det lilla och det som känns logiskt i livet. Jag tycker om ganska vanliga, stillsamma och i mångas ögon helt mediokra saker.

Jag bryr mig inte ett dugg om personer som kallas influencers och det skulle aldrig falla mig in att köpa sånt som alla andra har bara för att sälla mig till den stora gråa massan.

Jag hoppas och VILL gärna tro att det beror på att jag är en så kallad ”digital invandrare” medans alla som är födda på 90-talet och framåt är ”digitala infödingar”. Det är kusligt stor skillnad på begreppen och jag, som fick lära mig internet som vuxen har med mig både en rädsla och en fascination gällande sociala medier medans de som föds in i sociala medier får med sig normaliserade, fast sjuka internetbeteenden redan innan de ens är födda.

Jag vet, för min senaste unge som redan hunnit bli tio år var ju en av de kidsen som föddes ut till en redan väntande publik. Min blogg var som störst då, när Bastian föddes och många är det som sett honom som nykläckt bebis, som sett honom ta sina första steg, som sett honom äta och skratta.. Men.. 75% av allt jag visat av honom kan jag ångra idag. Men även jag lär ju så länge jag lever och tur är väl det.

Men jaa.. jag förstår ju att detta inlägg kanske blir lite som att kasta en och annan sten i ett redan sprucket glashus. Men skit samma… jag bara måste skriva om några grejer jag sett på sociala medier och som får mig att fundera över hur en ny generation kommer att formas på grund av saker som förevigas för alltid på sociala medier.. För det gör mig faktiskt både ledsen och lite bekymrad.

Föräldrar som hånar, mobbar och trakasserar sina egna barn samtidigt som det förevigas för att sedan läggas ut på sociala medier med förhoppning om många lajks och uppmuntrande kommentarer på nätet.

Jag har sett ett ganska obehagligt klipp på någon som filmat sitt lilla barn med något slags filter som gör näsan lång och snabellik. Barnet gråter och håller sig för näsan samtidigt som h*n tittar in i mobilkameran med ångestfylld blick och tårar i ögonen. Barnet försöker förstå det där obehagliga och konstiga samtidigt som mamman filmar och skrattar. Uppenbart road av barnets ledsna och upprörda reaktion.

Egentligen ganska fruktansvärt om man försöker sätta sig in i vad barnet känner och upplever just då. Vad händer i barnet? Att filma och skratta en traumatisk upplevelse och sedan garva åt det fast ett barn egentligen kanske borde få upptäcka sig själv på ett lite mer naturligt sätt. Utan skojiga filter som skrämmer barnet, men som roar den vuxna. Helt sjukt och jag anmälde faktiskt det klippet vilket jag hoppas att många fler gjort.

En annan grej som tycks vara långt vanligare är en slags ”trend” på sociala medier där man ska hälla vatten på sin bebis och filma reaktionen under tiden. Ibland verkar barnet tycka att det är lite kul, men alltför många gånger så ser barnen ledsna ut. En del blir chockade. Några gråter och en del tittar på den vuxne som att de inte kan förstå vad det är som händer..

Ingen av reaktionerna är kul och jag kan inte heller låta bli att undra om inte såna här tilltag grundlägger egna mobbartendenser hos dessa barn om att det är helt okej att bete sig så här mot andra eftersom föräldrarna gjorde så? Typ?

En slags mobbarskola där man får börja redan som bebis. Mamma och pappa är lärarna och de lär redan sin lilla telning om att det är okej att bete sig så här mot andra människor bara för att locka fram känslor. Gärna en reaktion som sedan ska generera lajks och glada tillrop hos publiken. Oavsett vad offret tycker, tänker, känner och vill. Föräldrar som lär sina barn hur man blir en mobbare redan i unga år.. Jaa.. tanken skrämmer mig i alla fall och jag hoppas och tror att det finns en och annan som håller med mig.

Men jag kan inte låta bli att undra: Hur fan kan såna här bisarra saker numera höra till vanligheterna?

Finns det nån som ser kopplingar mellan psykisk ohälsa hos barn och unga och det infantila beteendet hos föräldrar som behandlar sina barn som rekvisita? Finns det nån som tänker på att kroppsuppfattningen börjar tidigt och är en ständigt pågående process?

Jag känner mig i alla fall ofantligt glad över att vara en digital invandrare, för det innebär att jag har både det gamla OCH det nya i min digitala ryggsäck och jag inbillar mig att det blir lättare att välja ut och sålla det jag vill ha från det jag INTE vill ha.

Det jag har lärt mig under de senaste åren är i alla fall att det är bra när kidsen är stora nog att säga vad de själva vill eller inte vill.

Ibland när jag halar fram mobilen och vill ta en bild så säger ofta lille B till mig: ”Näe mamma du får inte ta kort på mig idag” och då bara är det ju så liksom. Skulle jag då dessutom hälla vatten på honom eller skratta åt honom när han reagerar (helt sunt egentligen) på att hans ansikte skulle se förvridet ut eller liknande så kan man ju kallt räkna med att han skulle bli riktigt förbannad på mig… och med all rätt.

Ibland lånar han min telefon och sitter och skrattar med olika filter så att han ser knasig ut, men nu är han åtminstone stor nog att förstå att det inte är på riktigt! Vilken liten bebis fattar det när de sitter och gråter över att näsan blivit förvandlad till en snabel?

Ja vojnevojne.. Nu har arga tanten fått säga sitt. Nu känns det lite bättre  😀

Hoppas att alla som läser här ännu får en toppendag och att en och annan mor och far tänker efter en extra gång innan de hånar, trakasserar och mobbar sina små bebisar offentligt.