Paus mitt i alltihopa..

Ja, ibland måste man bara pausa litegrann. När verkligheten pockar på och behöver tid. Tid är ju som bekant ingen bristvara, utan snarare en måttstock i hur man prioriterar i sitt liv. Det är ju så att varenda människa har exakt lika mycket tid på sitt dygn och ingen blir i detta avseende diskriminerad. Här kan vi alla pusta ut och glädjas över att det faktiskt är lika för alla. De som anser att de ”inte har tid” prioriterar helt enkelt för dåligt.

Jag har en ganska tydlig bild av min egen prio-ordning och tycker själv att jag har en rätt okej balans mellan alla mina vardagsbitar.

När man är mamma och fru så går ju den mesta tiden och engagemanget åt till den närmaste familjen, men jag är också kollega, vän, syster, dotter, barnbarn och lite annat diverse så jag har ju såklart annat jag vill kunna göra när jag är ledig. Jag vill träffa vänner, jag vill träna, jag vill läsa böcker och jag vill också kunna prioritera att göra INGENTING.

Tyvärr är det ju mer sällan jag kan prioritera just detta: Ingentinget! När man har ”ingenting-tid” så kan man fördriva sån tid med att till exempel hasa omkring helt ensam i morgonrock hemma och bara njuta av tystnaden och stillheten samtidigt som man spanar ut genom sina fönster och filosoferar över diverse eller hur vädret ska bli.. Man kan också ligga extra länge i badkaret ända tills badvattnet blir kallt… eller… varför inte bara ta en liten dagstupplur på sofflocket?! 🙂 Ibland har jag specifika ”sovdagar” som innebär att jag helt enkelt sover några timmar när det ingen är hemma och om jag är ledig mitt i veckan

Att få ha lyxen att göra ingenting är en företeelse som sällan får upplevas. Tyvärr.

Förra helgen kände jag mig tvungen och gå in och göra en insats hemma hos en person trots att h*n har personal som ska hjälpa till i alla vardagsbestyr. Fast jag själv hade jobbhelg så kände jag mig tvungen att ingripa på direkten och jag la ner mer än tio timmar på min obefintliga fritid för att måsta fixa till sådant som andra har betalt för att göra.

Jag var såklart helt slut efter den helgen och hela min egen så välplanerade tid rök ju såklart all världens väg. Veckan som varit efter den överjävliga helgen har jag varit allt annat än pigg. Allt jag ville göra under veckan fick stå tillbaks för att återhämta mig själv och även för att försöka få ner saker på pränt för att skicka till ansvariga för att få någon klarhet i VARFÖR?

Dels har jag varit arg, men också uppgiven över hur saker bara kan få hända om och om igen. Uppenbara orättvisor är fan det värsta jag vet och det går liksom inte att vara tyst.

Vi måste tala för dem som har en svag röst eller ingen röst alls. Att inte göra det är oacceptabelt.

Det är inte alltid det hjälper att höja sin egen röst, men man ska åtminstone försöka.

”Helping one person might not change the whole world, but it could change the world for that one person”