Tro, hopp och kjærlighet..

Tro, hopp och kärlek är väl de ord som bäst kan summera senaste tiden.

Jag lyser med min frånvaro här på bloggen eftersom det inte finns så mycket för mig att dela med mig av i publika forum. Däremot läser jag desto mer och läser i princip 75% av alla bloggar här på vk i alla fall.

Jag är helt enkelt inne i ett flow där mina cravings efter de skrivna orden bara skriker efter mer och imorse läste jag ut Majgull Axelssons nya bok ”Inställd resa till Sabarmati” och precis som alla hennes böcker så älskade jag denna!!

Jag blir fullkomligt uppslukad och när boken är slut får jag känslan av att bara vilja gråta.. Ja, in a good way då förstås! Men i alla fall så skriver hon så vackert ur alla möjliga perspektiv och beskriver allt från de uslaste känslor hos en alkoholiserad präst, den förtvivlade undran hos en adopterad flicka och både skam och skuld hos diverse kvinnor i olika åldrar som misslyckats med moderskap i olika former.

En fantastisk bok om man vill vältra sig i alla möjliga känslor.

Och på tal om känslor.. Visst börjar de flesta ändå känna lite hopp nu? 🙂

Hopp om att vi börjar våga närma oss något som kan få oss att känna oss lite ”normala”? Typ, att man börjar våga hoppas på att man kaaaanske törs planera att kunna börja träffa de man älskar och längtar efter?

Jag ser fram emot att (förhoppningsvis) snart få träffa några av männen i mitt liv och eftersom de ”bara” bor i Norge och därmed på relativt nära, geografiskt avstånd så tror och hoppas jag att snart… snart kommer vi att kunna att ses!

Knut & Tronn

Som jeg savner Dere…

Annars lunkar min vardag på så bra det går. Jag har så himla svårt att sitta still och det här med videomöten eller att sitta hemma och försöka sig på att kommunicera via skärmen… näääeje.. *skakar på huvdet* Det gör ONT i precis hela kroppen, fast mest i benen! Huvva..

Jag gör mig av med vardagens överskottsenergi så gott jag kan och jag cyklar, tränar och stretchar många, många, mååånga timmar varje vecka vilket är totalt livsnödvändigt för mig.

Numera ska ju livsenergin räcka till en och annan ny person i the flow of my life och eftersom jag numera har ett litet barnbarn också så måste jag ju tänka även på det och att den nya lilla bebiskillen i mitt liv måste få planteras i god jord liksom..

Haha… inte för att han är en planta, men jaaa… Ni fattar ju vad jag menar!

Lille L

Tiden går och vi med den!

Mina egna pojkar börjar bli unga män och min man… är fortfarande min man och det är nu 18 år sedan vi träffades!

Jag är så tacksam över all den kärlek jag har i mitt liv!

Men Ja,  ungefär nu börjar orden tryta och jag har inte så mycket mer att berätta. Min egen lille B fyller snart hela elva år och med tanke på att jag bloggat redan några år INNAN jag fick honom så är det ju helt otroligt egentligen att jag fixat att hålla igång min blogg så länge. Många är de läsare som fallit bort under årens lopp, men några trogna följare verkar ändå finnas kvar (himla kul) och jag möter både kärlek och hat till vardags och därmed vill jag också tacka alla de (Ni) som både älskar och hatar.

Saliga äro de som känner något! And I love you all!

Men nu närmar sig den magiska kl 22-gränsen, så jag säger ba ”Godnajt” och sov gott!

Kram