Å ja ba…

Haha.. sorry för töntig rubrik, men helt ärligt.. Jag vet inte (som vanligt) vad jag ska skriva om! Plötsligt är det som att jag har en paus i ordflödet. Jag både pratar mindre och skriver mindre. Vad har hänt liksom?

Jaa.. jag vet int, men jag läser desto mer. Fast det har jag ju alltid gjort i och för sig. Jag försökte räkna en gång men insåg att jag fick göra något slags snitt över hur många böcker jag läst i mitt liv och det är faktiskt flera tusen stycken (!!?) Helt galet egentligen. Men jag lärde mig läsa redan som fyraåring och jag kan läsa två rader åt gången så jag har ju haft både tid och speed om man säger så (haha.. hur fyndig var jag inte nu då?)

Anyway, jag läste någonstans att svenskar rent allmänt får ett alltmer sämre språk just på grund av att vi läser mindre. Så otroligt tråkigt egentligen och jag kan inte förstå hur man kan välja bort litteratur i sitt liv. Det känns nästan lite tragiskt på något sätt men egentligen är det väl kanske inte så jättekonstigt med tanke på hur vi människor väljer att leva idag.

Vi är nog lite för moderna i vissa avseenden… så pass ”moderna” att vi på något märkligt vis regredierar och blir dummare och dummare ju smartare våra telefoner blir. Jag vet, mycket motsägelsefullt, men tyvärr alltför sant!

Jag är oändligt tacksam för att jag hade vuxna som läste för mig när jag var liten och jag har gjort detsamma för mina barn. Förhoppningsvis så kommer mina barn att läsa för sina barn och jaa… etcetc.. Ni fattar!

Ibland tänker jag på att jag, med mitt snabba sätt att processa bokstäver och information förmodligen hade kunnat plugga mig till vad som helst. Men nu gjorde jag inte det. Istället så gick jag ”livets hårda skola” och hankade mig fram på tusen olika sätt i livet. Men å andra sidan så visste jag inte ens vad jag ville bli när jag blev stor så det var förmodligen tur att jag inte studerade mig till någon konstig titel som jag med all sannolikhet inte ens visste att jag ”kanske” ville bli när jag var femton bast!

Nu är jag snart femti år.. typ.. och jag vet knappt fortfarande vad jag vill bli när jag blir stor. Jag jobbar fortfarande på mig själv i alla avseenden: Jag vill bli mer, jag vill lära mig mer, jag vill göra mer och jag vill göra allt.

Livet är för kort (i alla fall mitt liv) för att slösa bort på dumscrollande, dåliga relationer och tråkiga program på tv.

Jag vill ha kul, jag vill må bra, jag vill skratta, jag vill leva, jag vill äta god mat… och jag vill göra allt det där med fantastiska människor.

I mitt liv har jag äntligen sett och förstått att det finns ett mönster. När en person försvinner ur mitt liv så ersätts den med en ny. Kretslopp kallas det visst. Ibland har det kännts för jäkligt, men jag har med tiden alltid förstått varför det behövde bli så. Vi är alla tillfälliga besökare här på jorden och i varandras liv och ingen av oss kommer att finnas för evigt. Döden är som födseln: en naturlig del av livet..

Lika bra att göra det bästa av den vetskapen!

I alla fall.. nu inser jag att det jag egentligen tänkt skriva om inte ens kom i närheten av det jag faktiskt skrev. Men åååkej.. det får väl bli en annan gång då 😉

Bjuppar på en liten bild på världens finaste barnbarn som doppar tårna i det gröna för första gången och det var ju såklart en hit!

Världens gölligaste unge!

Hoppas att alla mår skitbra och njuter av tillvaron. Försök att säga JA och NEJ på rätt ställe, vid rätt tillfälle så löser sig det mesta!

Vi hörs!