Bebisar & betraktelser..

Jag vill gärna hålla liv i bloggen, men jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det? Nu har det återigen gått några veckor sedan sist och självklart så händer det massor med saker som jag egentligen vill skriva, men när jag sätter mig och försöker skriva så bara GÅR det inte vilket antagligen är ett tecken från universum om att jag INTE ska skriva just då haha..

Nu har jag ju också varit supersjuk ett tag och energin är tyvärr inte på topp ännu. Huvudet vill massor, men kroppen säger blankt Nej, vilket jag absolut försöker att respektera och acceptera. Jag är åtminstone tillbaka på jobbet och det känns fint för även om jag kanske borde vara hemma ett tag till så känner jag ändå att jag hellre är på jobbet än att jag ligger hemma i pyjamas och får liggsår i soffan framför dumburken. Energinivån blir ju inte direkt bättre av att gå hemma och låta luftrören damma igen. Min astma har blivit sjukt elak mot mig efter lunginflammationen. Blää..

I alla fall så är livet rent allmänt ganska skönt just nu om jag bortser från virus & elaka baciller. Jag har en behaglig tillvaro som lunkar på i lagom fart och jag har frivilligt börja samla på ovanligt många vuxenpoäng. Till exempel så var jag tvungen att köpa en ny diskmaskin nyligt och borde väl egentligen vara sur över att den gamla pajjade, men istället är jag larvigt glad över den nya diskmaskinen och känner mig glad varje gång jag ser den 😄

Tacksamhet kommer i de mest oväntade och ovanliga former och en grej som jag också upplever stor tacksamhet över är att jag inte är slav under någon eller något: Inga substanser eller beteenden som förstör min kropp eller själ. Jag vet ju att det bor en liten beroendepersonlighet inom mig, men den lilla personen är numera extremt liten och jag verkar kunna hålla min hjärna i schack och att mitt belöningssystem inte låter sig kidnappas. Just nu i alla fall. Rätt skönt ändå. MEN… det KAN drabba vem som helst, när som helst!

Jag vet ju att det finns många som brottas med beroenden av olika slag och det är lika ledsamt varje gång någon förlorar kampen mot främst droger och alkohol. Det är jobbigt både för den som drabbas, men det är också en stor sorg för de anhöriga. Ibland måste man ju släppa taget om man själv ska överleva.. För livet kan inte bara handla om att man ska överleva sina dagar. Man måste få känna att man LEVER. Stor skillnad på att leva eller ”bara” överleva.. Ja, Ni vet ju..

En enda persons missbruk kan ju som bekant prägla otroligt många människor och dessutom påverka över flera generationer. En del återupprepar dessa mönster, medan andra väljer att kapa vissa band för att skapa något annat i sitt eget liv. Visst kan det kännas ensamt ibland, men det här med sinnesro kan ibland vara mer värdefullt än att till exempel hålla liv i en del relationer trots att de bara påminner om en enda persons missbruk. Det är egentligen både sorgligt och nödvändigt på en och samma gång. Men det ingår väl i det här med vuxentänkandet att faktiskt inse att våra liv är blixtsnabba här på jorden och det förhåller jag mig till mer och mer och tjaa… det beror säkert på min stigande ålder haha..

Men visst är det märkligt ändå? Att sånt man aldrig reflekterade över som ung kan vara sånt man tänker på hur ofta som helst ju äldre man blir. Märkligt ändå.. men nödvändigt.

På tal om ålder förresten: Bebiskungen fyllde ETT år i fredags och han övar ju stenhårt på balansen (så i det avseendet är vi ju rätt lika varann) och han har så skön stil i det mesta han gör och han är så ofantligt rolig och vacker så att det gör ont i hjärtat varje gång jag ser honom (självklart är jag ju partisk som vanligt, men ändå..)

Han fick en söt bebisdocka i ettårspresent och trots sin ringa ålder så ser man redan att han är en väldigt empatisk liten person och det är en egenskap som ska vattnas och värnas om för är det är ju något vi inte kan få för mycket av i denna värld..