Kategori: Bebisliv

Fem generationer på G

Av , , 2 kommentarer 13

Ja, när det har dykt upp en helt ny människa här på jorden som ska in och snurra i ”the cirkle of life” så är det bara att inse: Det BLIR mycket bebisrelaterat stuff i min tillvaro. Både irl och i mina (numera krympande) kanaler.

Jag har ju som bekant blivit mormor och eftersom jag dessutom HAR en mormor så innebär det alltså att vi nu är fem generationer. Alltså blir det obligatoriskt att försöka få till en fin bild med alla fem på och ta mig tusan om vi inte gjorde det riktigt bra alltså. Vi lyckades få till riktigt roliga bilder med en touch av humor och det var längesedan jag skrattade så mycket med familjen.

Babychefen Lille L var ju naturligtvis huvudperson under gårdagens fotografering. Trots att han är minst så har han en enorm närvaro och han är redan en starkt lysande stjärna i livets stora skådespel. Vi andra är ju numera bara statister men jag är så glad över att alla blev så himla bra på bild och jag kan inte låta bli att lägga ut några få bilder här i bloggen för en sån här generationsklunga är ju alldeles för fin för att hålla för sig själv. Kolla bara:

1-5:  Varje siffra fylld av ett helt eget universum!

 

Det råder ingen tvekan om vem som är babybossen!

Min lilla flicka har också blivit mamma.. ❤

(sooo… let’s level up together u& me)

 

Vi tog ju några ”klassiska” bilder också. Såna ”tjusiga” bilder där två av generationerna sitter på snirkliga stolar mot en grön bakgrund, men de bilderna sitter fast i en systemkamera än så länge. Får se om det kan vara något att lägga ut i en papperstidning senare i sommar. Jag hoppas det..

Hursomhelst, sommaren är kort. Det mesta regnar bort. Mindre än två veckor kvar till semester och livet känns ganska finemang just nu.

 

Jag har ju nyligt gjort en ny tatuering  i vår/sommar och den är så himla fin så det är inte klokt..

Me & my butterfly

Min fina lilla smörflygare. Jag älskar den! Hanna Löfdahl nere i studio ”källaren” har både lyckats få ut den ur mitt huvud (där den snurrat under en väldigt lång tid) och ner på en bild för att slutligen få den fastnålad på min högra arm! Amazing stuff och en bra tatuerare är allt som behövs för en lyckad vårkänsla så här i covid-tider. Tack Hanna!

Nu längtar jag efter att få semester, att få träffa min kompis Lisa, att få sova längre än 7 timmar, att få umgås mer med min familj och att bara vara.. Hur härligt liksom?

Jag mår bättre än på länge och trots eländiga saker som pågår ett stenkast från min egen bubbla så skiter jag i det mesta och ägnar mig åt allt sånt som får mig att må bra.

Man ska komma ihåg att exakt allt i livet är tillfälligt: Känslor, personer, relationer osv så nuet är ju faktiskt det enda som egentligen är bestående. Nuet är alltid konstant även om det är en svår konst i sig att befinna sig i nuet. Men det är skönt de gånger man lyckas fullt ut.

Jag har trots allt inte kommit hit för att stanna. Bara för att ändra form 🦋

 

”Var inte rädd för att förlora någon eller något här i världen, för ingenting tillhör Dig ändå”

Ha det gött alla, så ses och hörs vi!

Å ja ba…

Av , , 4 kommentarer 18

Haha.. sorry för töntig rubrik, men helt ärligt.. Jag vet inte (som vanligt) vad jag ska skriva om! Plötsligt är det som att jag har en paus i ordflödet. Jag både pratar mindre och skriver mindre. Vad har hänt liksom?

Jaa.. jag vet int, men jag läser desto mer. Fast det har jag ju alltid gjort i och för sig. Jag försökte räkna en gång men insåg att jag fick göra något slags snitt över hur många böcker jag läst i mitt liv och det är faktiskt flera tusen stycken (!!?) Helt galet egentligen. Men jag lärde mig läsa redan som fyraåring och jag kan läsa två rader åt gången så jag har ju haft både tid och speed om man säger så (haha.. hur fyndig var jag inte nu då?)

Anyway, jag läste någonstans att svenskar rent allmänt får ett alltmer sämre språk just på grund av att vi läser mindre. Så otroligt tråkigt egentligen och jag kan inte förstå hur man kan välja bort litteratur i sitt liv. Det känns nästan lite tragiskt på något sätt men egentligen är det väl kanske inte så jättekonstigt med tanke på hur vi människor väljer att leva idag.

Vi är nog lite för moderna i vissa avseenden… så pass ”moderna” att vi på något märkligt vis regredierar och blir dummare och dummare ju smartare våra telefoner blir. Jag vet, mycket motsägelsefullt, men tyvärr alltför sant!

Jag är oändligt tacksam för att jag hade vuxna som läste för mig när jag var liten och jag har gjort detsamma för mina barn. Förhoppningsvis så kommer mina barn att läsa för sina barn och jaa… etcetc.. Ni fattar!

Ibland tänker jag på att jag, med mitt snabba sätt att processa bokstäver och information förmodligen hade kunnat plugga mig till vad som helst. Men nu gjorde jag inte det. Istället så gick jag ”livets hårda skola” och hankade mig fram på tusen olika sätt i livet. Men å andra sidan så visste jag inte ens vad jag ville bli när jag blev stor så det var förmodligen tur att jag inte studerade mig till någon konstig titel som jag med all sannolikhet inte ens visste att jag ”kanske” ville bli när jag var femton bast!

Nu är jag snart femti år.. typ.. och jag vet knappt fortfarande vad jag vill bli när jag blir stor. Jag jobbar fortfarande på mig själv i alla avseenden: Jag vill bli mer, jag vill lära mig mer, jag vill göra mer och jag vill göra allt.

Livet är för kort (i alla fall mitt liv) för att slösa bort på dumscrollande, dåliga relationer och tråkiga program på tv.

Jag vill ha kul, jag vill må bra, jag vill skratta, jag vill leva, jag vill äta god mat… och jag vill göra allt det där med fantastiska människor.

I mitt liv har jag äntligen sett och förstått att det finns ett mönster. När en person försvinner ur mitt liv så ersätts den med en ny. Kretslopp kallas det visst. Ibland har det kännts för jäkligt, men jag har med tiden alltid förstått varför det behövde bli så. Vi är alla tillfälliga besökare här på jorden och i varandras liv och ingen av oss kommer att finnas för evigt. Döden är som födseln: en naturlig del av livet..

Lika bra att göra det bästa av den vetskapen!

I alla fall.. nu inser jag att det jag egentligen tänkt skriva om inte ens kom i närheten av det jag faktiskt skrev. Men åååkej.. det får väl bli en annan gång då 😉

Bjuppar på en liten bild på världens finaste barnbarn som doppar tårna i det gröna för första gången och det var ju såklart en hit!

Världens gölligaste unge!

Hoppas att alla mår skitbra och njuter av tillvaron. Försök att säga JA och NEJ på rätt ställe, vid rätt tillfälle så löser sig det mesta!

Vi hörs!

 

Lördagslatande

Av , , 2 kommentarer 15

Jag har längtat så länge efter denna helg eftersom vi alla är lediga tillsammans och vad händer?!

Jag slösar bort hela (halva i af) dagen på att ligga i sängen och må pyton.. Detta pga ett enda litet uselt glas bubbelvin som jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag faktiskt inte tål. Knepet är tydligen att ta en antihistamintablett innan man vet att man ska dricka eller äta sånt som man egentligen inte tål, men vem fasn tänker på det när någon halar fram en tjusig flaska bubbel med smällkork en fredagkväll?

Inte jag i alla fall.. Nåväl, vid middagstid så fick jag i mig en dunderkombination av socker och koffein i form av kaffe och glass så jag blev äntligen människa igen! Haha… Fy fabian för att må sådär.

Förutom det så rullar ju tillvaron ganska gnisselfritt. Jag är tillbaks på jobbet efter covidhistorien och jag känner mig ofta som en nybörjare och vissa dagar vet jag knappt vad det är för veckodag haha..

Jag känner mig glad, pigg och energisk och jag har sen sist hunnit med att både fylla år (hela 47 bast wohoo..) och dessutom tatuerat mig! Japp, kanske blev det en slags jag-fyller-snart-femti-så-nu-måste-jag-hitta-på-nåt-drastiskt, men ja… då fick det väl bli så då!

Än så länge är den ”bara” påbörjad och jag satt tre timmar under nålen i onsdags. Nu är nästa tid inbokad i juni för färgsättning och finlir och det ska bli så kul att få visa upp det färdiga resultatet!  😀

Det blir en stor fjäril med en kvinnokropp istället för insektskropp och den ska bli spejsig som tusan.. Lite spegling av hur jag själv känner mig nuförtiden. Tjejen som tatuerar mig denna gång är fantastiskt duktig och tre timmar flög förbi i ett huj och det gjorde inte alls så ont som jag mindes heller. Det är ju trots allt mer än tio år sen sist jag gaddade mig och tydligen så är jag inte ens klar utan kommer väl att fortsätta hamra in bläck i nåt år till.

Lika bra att fylla upp gammkröppen med diverse spännande motiv så att man har nåt kul att visa barnbarnen (eller kanske skrämma dem med) haha…

In progress…

🦋

På tal om barnbarn förresten.. Lillkillen växer så att det knakar och min egen minsting som numera hunnit bli hela elva (!!?) år har ju fullt sjå med att styra barnvagn och hålla koll på diverse två och fyrbenta varelser.

Barnvagnschefen på G

Tänk… det har gått så många år, både här på bloggen och IRL. Ibland kan jag knappt fatta att det faktiskt går att hålla liv i en blogg så pass länge att det fortfarande finns läsare här som till och med hängt med från början. Rätt kul ändå!

Ibland känner jag att jag skulle vilja blogga mer och oftare, men det finns så lite som jag faktiskt kan dela utanför familjebubblan. Vissa som är här inne och läser gör ju det för att de INTE gillar mig och ja, jag vet ju vad som kan hända när sådana illasinnade personer läser mellan raderna och hittar på jävulskap som kan få trista konsekvenser.

Lika bra att inte bjuda på stoff till dessa skithögar!

Men nu ska jag störtdyka ner i soffan och kolla på ett nytt avsnitt av Handmaids tale. Hoppas att alla mår superbra!

Kram

Lite frysigt & mycket mysigt..

Av , , 4 kommentarer 20

Ja, nu har x antal av alla i familjen haft covid. Några st har hunnit bli vaccinerade och några st (kanske) har antikroppar.. Man måste ju ändå vara försiktig och det bästa är ju när man kan träffas och hänga utomhus så nu har vi varit iväg på ett ställe som ligger lagom många mil bort när man ska kuska runt i bil med folk som har mycket spring i benen haha.. Denna familj är ju ganska högenergisk, så utomhushäng är faktiskt det bästa.. Covid-tider eller ej 😀

Maj månad har ju som bekant varit ganska lurig och har bjudit på rena rama april-vädret trots att det borde vara både varmare och somrigare än vad det faktiskt är. Men skitsamma.. Vem kan gnälla på vädret när man har fint sällskap?

Inte jag i alla fall..


Nellie & Viggo vid Tallbergsbroarna..

Fsson & Me

Otroligt pampiga vyer bara några mil från stan..

Men vi har inte bara haft skogshäng.. Vi har försökt vara lite intellektuella också haha.. Kolla bara vad Lille B tar stort ansvar över det här med att lära familjens nytillskott att läsa 😀

Lille B läser för Lille Skrutt.. Det ska ju börjas i tid om bokintresset ska gå i arv 😊

Supermysiga dagar i alla fall och nu längtar jag bara efter att få gå på jobbet. Vi har ju hemskola några dagar till eftersom de håller stängt för Lille B och hans klasskompisar. Så nu får jag vara matte-svenska-engelska-och-idrottslärare haha.. Ja, jag gör så gott jag kan men nog är rasterna roligast.. och jo!! Vi äter glass precis varenda dag nu också.

Balkongmys i pensionärskuvösen

 

Vi döpte ju förresten om karantän till: ”ofrivillig semester” och på semester så får man ju som bekant äta glass varje dag. Det är ju sen gammalt!

Vad gör man inte för att hålla liv i allas motivation?

Hoppas alla som fortfarande läser här får va friska!

Kram

Tro, hopp och kjærlighet..

Av , , 2 kommentarer 17

Tro, hopp och kärlek är väl de ord som bäst kan summera senaste tiden.

Jag lyser med min frånvaro här på bloggen eftersom det inte finns så mycket för mig att dela med mig av i publika forum. Däremot läser jag desto mer och läser i princip 75% av alla bloggar här på vk i alla fall.

Jag är helt enkelt inne i ett flow där mina cravings efter de skrivna orden bara skriker efter mer och imorse läste jag ut Majgull Axelssons nya bok ”Inställd resa till Sabarmati” och precis som alla hennes böcker så älskade jag denna!!

Jag blir fullkomligt uppslukad och när boken är slut får jag känslan av att bara vilja gråta.. Ja, in a good way då förstås! Men i alla fall så skriver hon så vackert ur alla möjliga perspektiv och beskriver allt från de uslaste känslor hos en alkoholiserad präst, den förtvivlade undran hos en adopterad flicka och både skam och skuld hos diverse kvinnor i olika åldrar som misslyckats med moderskap i olika former.

En fantastisk bok om man vill vältra sig i alla möjliga känslor.

Och på tal om känslor.. Visst börjar de flesta ändå känna lite hopp nu? 🙂

Hopp om att vi börjar våga närma oss något som kan få oss att känna oss lite ”normala”? Typ, att man börjar våga hoppas på att man kaaaanske törs planera att kunna börja träffa de man älskar och längtar efter?

Jag ser fram emot att (förhoppningsvis) snart få träffa några av männen i mitt liv och eftersom de ”bara” bor i Norge och därmed på relativt nära, geografiskt avstånd så tror och hoppas jag att snart… snart kommer vi att kunna att ses!

Knut & Tronn

Som jeg savner Dere…

Annars lunkar min vardag på så bra det går. Jag har så himla svårt att sitta still och det här med videomöten eller att sitta hemma och försöka sig på att kommunicera via skärmen… näääeje.. *skakar på huvdet* Det gör ONT i precis hela kroppen, fast mest i benen! Huvva..

Jag gör mig av med vardagens överskottsenergi så gott jag kan och jag cyklar, tränar och stretchar många, många, mååånga timmar varje vecka vilket är totalt livsnödvändigt för mig.

Numera ska ju livsenergin räcka till en och annan ny person i the flow of my life och eftersom jag numera har ett litet barnbarn också så måste jag ju tänka även på det och att den nya lilla bebiskillen i mitt liv måste få planteras i god jord liksom..

Haha… inte för att han är en planta, men jaaa… Ni fattar ju vad jag menar!

Lille L

Tiden går och vi med den!

Mina egna pojkar börjar bli unga män och min man… är fortfarande min man och det är nu 18 år sedan vi träffades!

Jag är så tacksam över all den kärlek jag har i mitt liv!

Men Ja,  ungefär nu börjar orden tryta och jag har inte så mycket mer att berätta. Min egen lille B fyller snart hela elva år och med tanke på att jag bloggat redan några år INNAN jag fick honom så är det ju helt otroligt egentligen att jag fixat att hålla igång min blogg så länge. Många är de läsare som fallit bort under årens lopp, men några trogna följare verkar ändå finnas kvar (himla kul) och jag möter både kärlek och hat till vardags och därmed vill jag också tacka alla de (Ni) som både älskar och hatar.

Saliga äro de som känner något! And I love you all!

Men nu närmar sig den magiska kl 22-gränsen, så jag säger ba ”Godnajt” och sov gott!

Kram

Sättördäy..

Av , , 3 kommentarer 14

Yapp! Idag är det lördag med allt vad det innebär!

Imorse började jag dagen med att knapra på ca hundra (fast det var nog bara ca 8 st när jag tänker efter)  stycken riskakor samtidigt som jag kollade på Leif & Billys senaste avsnitt som jag tyckte var skitkul och JÄVLIGT sorgligt samtidigt. Precis som livet i allmänhet kan vara ibland.

Kiss-å-bajs humor verkar ju gå hem i alla åldrar men när det blandas med det blodigaste allvar av att inte ens vilja leva längre så höjer i alla fall jag på båda mina ögonbryn! Jag vet ju hur jävligt det kan vara att bli oskyldigt anklagad.. och idag så led jag så jävla mycket med Leif.. Jag kunde fan inte skratta förrns i slutet helt enkelt! Det blev roligt först på slutet när han fick upprättelse och hans antagoniser fick smaka på hans skit.. haha..

Livslust VS dödslängtan 1-0

Men jo, nog är Leif & Billy galet roliga för det mesta! 😀

Annars då? Joo.. nu har veckorna sedan sist förflutit med lagom friktion:

På jobbet är jag trött, men har ändå jäkligt kul! 😀

Å hemma då? Jo nog är allt som vanligt, men ändå helt annorlunda.

Jag själv är också precis som vanligt, men ändå helt utflippad..

Min familj är totalt superharmonisk, men ändå är vi alla uppe i det blå..

Men jaa… vad ska jag säga? Utan att dela med mig av allt för mycket så kan jag ju ändå säga att jag mår bra.

Livet är fint helt enkelt!

Jag lever ju med världens bästa crew. Kolla bara:

My guys!

Jag har ju glädjen att få ha många fina killar, män och pojkar i mitt liv och det känns så himla roligt. Min familj är fantastisk och det går verkligen inte att hitta något annat ord.

Mitt första barnbarn är ju även han en kille och trots att han just nu ”bara” är ett litet frö så ska ju även han planteras och gro så att han kan bli en fin man i framtiden med allt vad det innebär! Alltså.. kolla in den här lilla grabben:

Lille L. Finaste Bebin..

Barn & Barnbarn

En bebis innebär alltid ett löfte om något nytt. En ny möjlighet och nya tankegångar. Nya känslor och nya infallsvinklar och framförallt.. Den oslagbara känslan av Tro, Hopp och Kärlek!

För övrigt så är det ju jävligt coolt att vi nu är 5 generationer (!?)

Jag ÄR en mormor samtidigt som jag HAR en mormor! Det är sjukt häftigt tycker jag och jag hoppas verkligen att jag kan få äran att få föreviga både min mormor och mitt barnbarn på ett gemensamt fotografi innan 2021 är slut!

Jag siktar på det 🙂

Hoppas alla som fortfarande läser här har det BRA!

Kram å godnajt! 😀

 

 

Realitycheck

Av , , 6 kommentarer 15

Jahapp, då var det en hel månad sedan sist jag präntade ner något här i bloggen så jag tänkte att jag borde göra ett litet ryck innan Januari är över.

Såå.. vad har hänt sen sist då? Hmm.. kanske lika bra att börja med det som är dåligt? Haha.. Jaa..

Det är ju ingen idé att säga något om de groteska snömassorna eftersom läget är lika jävligt för alla. Själv har jag envisats med att skotta och cykla (!!?) så jag har haft sjukt ont i ryggen nu i snart två veckor och det medför ju att hela jag blivit stel som en pinne lite överallt och det känns ju bara tragiskt för jag blir ju en jäääävla sur typ när jag inte får vara igång fysiskt.

Men på måndag, då jäklar! Då börjar mitt nya, friska 2021… Wohoo.. Styrka, kondition och smidighet ”Here I come!” Jag har sett Januari månad som en liten parentes och en välbehövlig vilomånad. Men nu är vilan slut!

Jag & min PT ska fixa formen för resten av året och den ska bli bättre än någonsin!

Min fina PT som också är en excellent make och far

Annars så tänkte jag nu också berätta att något jävligt fantastiskt inträffat i mitt liv. Jag har blivit mormor till en liten kille som är något av det finaste jag sett och han har såklart redan stulit en väldigt stor bit av mitt hjärta som tidigare varit trasigt och ihoplimmat så många gånger under mina snart 47 år här på jorden.

Helt plötsligt så fanns han bara där och alla fick vi många saker att tänka på. En bebis är ju ett oskrivet blad som snart ska fyllas med löften om allt det nya som väntar runt hörnet. Han är i alla fall helt fantastisk och vi har alla haft några härliga dagar tillsammans i en skimrande färgglad bebisbubbla. Lille L påminner om så mycket och så många och han är på alla sätt en perfekt pusselbit i livets stora 1000000-bitars pussel.

Lille L

Att vara mormor är lika kul som att vara mamma och det är många minnen som väcks till liv från när man själv hade egna bebisar. Plötsligt blev mina söner morbröder och jag har officiellt nu ingen egen bebis här hemma. Tur att vi fick lille L. Han innehar ju nu självklart hedersplatsen i brokiga familjen på Sagovägen.

Lillefot.. Var ska dina små fötter bära dig i framtiden? Mormor lovar att hänga med Dig så gott hon kan!

Ja, så det har varit en ganska händelserik tid under de senaste månaderna. Jag och familjen glider runt i tillvaron och försöker göra det bästa och det mesta av varje enskild dag. Livet pågår. Mitt liv, vårt liv och alla andras liv. Jag fyller mitt liv med precis vad jag vill och jag har nog aldrig mått bättre!

Hoppas att alla Ni som hänger kvar och läser ibland också mår jättebra! Vi hörs 🙂

 

PS: Det kan ju hända att bloggkategorin ”Bebisliv” återuppstår.. Den var (och är) ju ganska populär  🙂

Kul att mobba en bebis?

Av , , 2 kommentarer 27

Jag vet, jag är på många sätt en kvarleva från stenåldern och jag är hopplöst omodern och lite tråkig emellanåt. Jag gillar det enkla, det lilla och det som känns logiskt i livet. Jag tycker om ganska vanliga, stillsamma och i mångas ögon helt mediokra saker.

Jag bryr mig inte ett dugg om personer som kallas influencers och det skulle aldrig falla mig in att köpa sånt som alla andra har bara för att sälla mig till den stora gråa massan.

Jag hoppas och VILL gärna tro att det beror på att jag är en så kallad ”digital invandrare” medans alla som är födda på 90-talet och framåt är ”digitala infödingar”. Det är kusligt stor skillnad på begreppen och jag, som fick lära mig internet som vuxen har med mig både en rädsla och en fascination gällande sociala medier medans de som föds in i sociala medier får med sig normaliserade, fast sjuka internetbeteenden redan innan de ens är födda.

Jag vet, för min senaste unge som redan hunnit bli tio år var ju en av de kidsen som föddes ut till en redan väntande publik. Min blogg var som störst då, när Bastian föddes och många är det som sett honom som nykläckt bebis, som sett honom ta sina första steg, som sett honom äta och skratta.. Men.. 75% av allt jag visat av honom kan jag ångra idag. Men även jag lär ju så länge jag lever och tur är väl det.

Men jaa.. jag förstår ju att detta inlägg kanske blir lite som att kasta en och annan sten i ett redan sprucket glashus. Men skit samma… jag bara måste skriva om några grejer jag sett på sociala medier och som får mig att fundera över hur en ny generation kommer att formas på grund av saker som förevigas för alltid på sociala medier.. För det gör mig faktiskt både ledsen och lite bekymrad.

Föräldrar som hånar, mobbar och trakasserar sina egna barn samtidigt som det förevigas för att sedan läggas ut på sociala medier med förhoppning om många lajks och uppmuntrande kommentarer på nätet.

Jag har sett ett ganska obehagligt klipp på någon som filmat sitt lilla barn med något slags filter som gör näsan lång och snabellik. Barnet gråter och håller sig för näsan samtidigt som h*n tittar in i mobilkameran med ångestfylld blick och tårar i ögonen. Barnet försöker förstå det där obehagliga och konstiga samtidigt som mamman filmar och skrattar. Uppenbart road av barnets ledsna och upprörda reaktion.

Egentligen ganska fruktansvärt om man försöker sätta sig in i vad barnet känner och upplever just då. Vad händer i barnet? Att filma och skratta en traumatisk upplevelse och sedan garva åt det fast ett barn egentligen kanske borde få upptäcka sig själv på ett lite mer naturligt sätt. Utan skojiga filter som skrämmer barnet, men som roar den vuxna. Helt sjukt och jag anmälde faktiskt det klippet vilket jag hoppas att många fler gjort.

En annan grej som tycks vara långt vanligare är en slags ”trend” på sociala medier där man ska hälla vatten på sin bebis och filma reaktionen under tiden. Ibland verkar barnet tycka att det är lite kul, men alltför många gånger så ser barnen ledsna ut. En del blir chockade. Några gråter och en del tittar på den vuxne som att de inte kan förstå vad det är som händer..

Ingen av reaktionerna är kul och jag kan inte heller låta bli att undra om inte såna här tilltag grundlägger egna mobbartendenser hos dessa barn om att det är helt okej att bete sig så här mot andra eftersom föräldrarna gjorde så? Typ?

En slags mobbarskola där man får börja redan som bebis. Mamma och pappa är lärarna och de lär redan sin lilla telning om att det är okej att bete sig så här mot andra människor bara för att locka fram känslor. Gärna en reaktion som sedan ska generera lajks och glada tillrop hos publiken. Oavsett vad offret tycker, tänker, känner och vill. Föräldrar som lär sina barn hur man blir en mobbare redan i unga år.. Jaa.. tanken skrämmer mig i alla fall och jag hoppas och tror att det finns en och annan som håller med mig.

Men jag kan inte låta bli att undra: Hur fan kan såna här bisarra saker numera höra till vanligheterna?

Finns det nån som ser kopplingar mellan psykisk ohälsa hos barn och unga och det infantila beteendet hos föräldrar som behandlar sina barn som rekvisita? Finns det nån som tänker på att kroppsuppfattningen börjar tidigt och är en ständigt pågående process?

Jag känner mig i alla fall ofantligt glad över att vara en digital invandrare, för det innebär att jag har både det gamla OCH det nya i min digitala ryggsäck och jag inbillar mig att det blir lättare att välja ut och sålla det jag vill ha från det jag INTE vill ha.

Det jag har lärt mig under de senaste åren är i alla fall att det är bra när kidsen är stora nog att säga vad de själva vill eller inte vill.

Ibland när jag halar fram mobilen och vill ta en bild så säger ofta lille B till mig: ”Näe mamma du får inte ta kort på mig idag” och då bara är det ju så liksom. Skulle jag då dessutom hälla vatten på honom eller skratta åt honom när han reagerar (helt sunt egentligen) på att hans ansikte skulle se förvridet ut eller liknande så kan man ju kallt räkna med att han skulle bli riktigt förbannad på mig… och med all rätt.

Ibland lånar han min telefon och sitter och skrattar med olika filter så att han ser knasig ut, men nu är han åtminstone stor nog att förstå att det inte är på riktigt! Vilken liten bebis fattar det när de sitter och gråter över att näsan blivit förvandlad till en snabel?

Ja vojnevojne.. Nu har arga tanten fått säga sitt. Nu känns det lite bättre  😀

Hoppas att alla som läser här ännu får en toppendag och att en och annan mor och far tänker efter en extra gång innan de hånar, trakasserar och mobbar sina små bebisar offentligt.

 

 

Min bebis fyller 8 år idag

Av , , 2 kommentarer 11

Min bebis fyller 8 år idag

Min bebis fyller 8 år idag.. hur är det ens möjligt? Och var tar egentligen tiden vägen?

Den här killen är precis som sin storebror en väldigt anspråkslös pojke. Han önskar sig en radiostyrd bil och inget annat.

Jag frågade honom om det var något mer han gillade och ville ha, typ en rolig bok eller en ny marvelgubbe eftersom de flesta är smått trasiga.. men näe.. en bil och inget mer. 🙂 plus födelsedagsmiddag på stan.

Klart han ska få en bil och middag på pinchos! Finaste lilla (stora?!) Bastian.

Grattis på födelsedagen. Du är och förblir min bebis ett tag till fast du numera är en stor och stark 8-åring. Vi älskar dig oändligt mycket och livet vore inte detsamma utan dig!

Den 24e Maj 2010 träffade Bastian min Morfar…

Av , , 2 kommentarer 14

Den 24e Maj 2010 träffade Bastian min Morfar...

Den 24e Maj 2010 träffade Bastian min Morfar för första gången.. Han var två månader och Morfar var 80 år.

Idag är Bastian 6 år och Morfar finns inte längre bland oss. Men vi finns. Och jag inser att vi alla är en del av ett kretslopp där någon byts ut varje dag, varje timme och varje sekund. Det känns både sorgligt och vackert på samma gång!

Den tanken har också fått mig att dra ner på tempot ordentligt och jag har insett att inget egentligen spelar någon roll, annat än att vi är här.. och NU! Vi finns och vi existerar och vi är mitt i kretsloppet med allt vad det innebär.

Inatt har jag sovit i Morfars säng med Jimmie vid min sida och alla andra familjemedlemmar har sovit utspridda i huset. Inget är sig likt här.. det är alldeles för tyst och morfar är borta. Men känslan av att vara hemma är den samma! Och nu ska jag mysa med min fina mormor hela helgen 🙂

Livet är smärtsamt och ljuvligt på samma gång… och Gällivare? Ja det är kallt och regnigt!

Ha en skön helg alla som läser!