.. hur mycket tid man har kvar att leva.

Varje dag krymper tiden och hur mycket vi än inbillar oss något annat så är vår tid här på jorden väldigt begränsad.

Tid är som ett slags pengar som aldrig går att spara. Det går inte heller att slösa på tiden eftersom tid är det konstanta värdet av NU.. hela tiden liksom..

Alla har vi lika mycket tid att disponera varje dag och det enda som skiljer oss åt är hur vi väljer att använda tiden.

Ibland måste man stanna upp och fundera lite över tiden. Man får inte vara vårdslös med varken tid eller pengar när man blivit en medelåldring som jag själv blivit 😀

Nu är jag närmare femtio än fyrtio och det känns rätt så ballt ändå. När jag var yngre så hade jag långa perioder då jag arbetade 60 timmar i veckan och jag tyckte att det var rätt kul. Både att jobba och när lönen kom såklart.

Numera jobbar jag ”bara” heltid och det känns alldeles lagom. Prioriteringarna ändras radikalt ju äldre man blir och det är skönt att värdesätta tid hellre än pengar.

Inte heller skulle jag palla med att jobba för mycket numera. Jag har trots allt en hel del att fylla tiden med och det går ju inte att mäta i kronor och ören

Ska man leva för att jobba eller ska man jobba för att leva?? En väsentlig skillnad faktiskt.

Nu har jag flera lediga dagar framför mig och jag ska resa bort en sväng. Jag ska hänga med mina tre killar på annan ort och vi ska inte kolla på klockan en enda gång 🙂

Det är den lyxigaste känslan just nu. Att bara få vara! Leva, skratta, umgås och njuta av här och nu!

Familytajm=välinvesterad tid!

På tal om ledigt.. Idag började jag min långledighet med hotellfrukost på stan med en god vän. Tog en genväg genom trista Utopia och fick se detta:

Fasn vad glad jag blev av de här färgglada paraplyerna mitt i Umeås halvdöda glas & betongaktiga miljö!

Lev å må och 3vlig helg!

🙂

Den här texten fick jag skickat till mig idag. Jag vet inte vem som ursprungligen skrivit den, men jag tycker att den är väldigt bra skriven och speglar mycket av det som många av oss känner, tycker och tänker om vissa saker. För det går inte att blunda för de enorma förändringar som skett över så kort tid och som blivit så påtagliga i vårt land.

Jag väljer att helt enkelt copy pasta in hela texten i ett blogginlägg och tänker att många kan behöva få läsa om någons välformulerade tankar, utan att det ifrågasätts på det gamla vanliga viset: “äru rasist eller? ”

Näejj… För det här handlar inte ens om det. Det här handlar inte om rasism som den gamla uttjatade och tröttsamma debatten. Det här handlar om KONSEKVENSER!!

Stor skillnad alltså. Men i alla fall : LÄS!

– Jag vill leva jag vill dö i norden –

Men jag vet inte längre om jag vill leva och dö i Sverige.
Mitt älskade, vackra Sverige.
Det fosterland som nu brister på så många sätt.

Det land som en gång var det tryggaste jag visste.
Det humana, vårdande, omhändertagande, rättssäkra Sverige.
Landet där man oftast hittade bostad om man behövde, fick vård när man var sjuk och där man fick sjukpenning när man var oförmögen att arbeta.
Där våra äldre fick den omsorg de behövde. Där palliativård sattes in när ingen annat fanns att göra.

Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur det var att leva i ett helt annat Sverige än detta. Inte nån rosaskimrande dröm om det perfekta folkhemmet som aldrig existerat, utan den riktiga verkligheten.

– Landet där mord var stora nyheter, där våldtäktsfall skakade hela samhällen och där man kämpade för offrets rättigheter.
Inte förövarens.
– Landet där gruppvåldtäkt inte var ett vanligt använt begrepp.
– Där bilar mest brann pga elfel, inte för att någon bränner upp dem i protest.
– Där poliser föll på knä för att hjälpa någon som låg ner, inte för att visa underkastelse inför de människor de borde gripa.
– Där No-go-zoner bara fanns i Zombie-spel.
– Där ingen kastade sten på ambulanser.
– Där balkongolyckor var just olyckor.
– Där berättelser om förlupna kulor kom från jägare i älgskogen.
– Där drive-by-shooting oftast sågs i filmer, inte på macken.

Det Sverige där man lyssnade på sina lärare, respekterade reglerna och där skolan var en plats att lära sig.
Inte en plats att sälja droger eller värva gängmedlemmar.

Det Sverige som tog hand om – och ansvar för- de stackars flyktingfamiljer och ibland ensamma människor som flytt hit från krig och nöd och fann en trygg hamn.
En hamn där de integrerades och inkluderades i samhället.
Där mångfalden berikade och lärde oss saker.

Inte ett land som slänger upp dörrarna på vid gavel och släpper in tusentals anonyma utan asylskäl eller pass – helt utan att ha resurser att ta hand om dem.
Inte ett land som låter barnäktenskap och könsstympning följa med över gränsen in i vårt samhälle.

Visst fanns det brister även när jag växte upp och klev in i vuxenvärlden.
Visst fanns det utanförskap och misär för många även då, men våld och mord och dödsfall pga vårdköer var inte vardagsmat.
Det skapade rubriker och engagerade människor.

Sverige.
Det land som ville så väl.
Som gav så mycket.
Nu känns det så trasigt och mörkt.

Gröna ängars ö är förvandlat till
Landet utanför.
Körsbärsdalen är förvandlad till törnrosdalen.
Astrid Lindgren torde vända sig i sin grav om hon såg hur hennes sagor nu passar in på riktigt, på det sätt man minst av allt önskar att de ska.

Vad händer med Moder Svea?

Våra barn föds på nedläggningshotade BB- om vi har tur. Annars i en bil på väg mellan två fullbelagda sjukhus.
De tvingas sen gå i enorma förskoleklasser som är mer förvaring än pedagogisk omsorg. Sedan ska de gå i skolor med stora klasser, utbrända lärare och stökiga elever.
När de så en dag ska flytta hemifrån finns inga bostäder – om inte mamma och pappa sparat ihop en mille eller två till en liten etta.

Vi vågar inte ha ungdomarna ute på kvällarna och vi är livrädda att de ska bli våldtagna, misshandlade eller skjutna.
Via mitt förra arbete vet jag med säkerhet att det inte är överdrivna eller paranoida rädslor utan helt rimlig oro.

När de blir vuxna får de hoppas på att aldrig behöva vård eller sjukpenning.
Det ena är ett resurslöst kaos av köer och personalbrist och det andra är nära på en omöjlighet att få.
Trots att båda finansieras av skattepengar.
Våra pengar.

Våra äldre offras som värdelös boskap när en myndighet bestämmer att den svenska modellen är den enda rätta – trots att andra länder säger tvärtom.
Tusentals människor får dö av ett virus vi kunde ha skyddat dem från till stor del.
Ändå får samma myndighet fortsätta bestämma och vägleda.

Sjuka människor utförsäkras, fråntas bidrag och hamnar på gatan när de inte kan betala hyran.
Eller i graven när de inte orkar leva med sin kamp längre.

Friska arbetsföra människor slipper arbeta, får bidrag och får går före i bostadskö för att de är i en annan kategori.
Den kategori man aldrig får ifrågasätta.

Våldtäkter och mord är så vanliga brott att det knappt blir en notis i tidningen längre.

De som vågar höja sina röster och säga ifrån blir avstängda, tystade och censurerade.
De som får fram sitt budskap trots allt blir hotade och får ingen hjälp av Polisen.
Ordningsmakten har fullt upp med annat.

Sverige blöder, krampar och faller sönder.
Det som borde vara ett kampskri är bara en uppgiven suck.

De politiker som ska hålla ihop landet står med händerna längst sidorna och ser oförstående ut inför folkets frustration.
Förnekelsen är så stark att den nästan går att ta på.
De kallar vår oro allt från rasism till politikerförakt och uppvigling.

Sverige är fortfarande ett toppenland jämfört med vissa andra länder. Absolut.
Det finns många som har det 10000 gånger värre.
Men det hjälper inte.
Ska vi tänka så kommer vi inte att kunna ändra något!

Ska vi verkligen vara ständigt tacksamma för att något annat är värre istället för att kämpa med att förändra det negativa runt oss?

Vinterkräksjuka är t.ex en toppensmitta att få jämfört med vissa andra smittor.
Men det betyder inte att vi vill leva i vinterkräksjukans högborg när vi VET att vi egentligen inte borde behöva göra det.
Även om det finns värre sjukdomar och hemskare öden.

Om Sverige – med alla möjligheter vi egentligen har- ska vara ett land där barn är otrygga, där gamla är värdelösa siffror, våldtäkter är blott en axelryckning och där kriminella gäng har mer makt än polisen så vill jag inte bo här.

Jag vill leva jag vill dö i Norden.

Men kanske inte längre i Sverige.
Inte om detta är den vardag vi ska vänja oss vid. Inte om detta är toppen på isberget.

Nu 2020 är första gången jag verkligen tänker att det finns en möjlighet att jag inte kommer att stanna här.
Jag som egentligen knappt vill lämna byn ens för att åka på semester.
Jag tänker – på riktigt – tanken att flytta.

– Jag vill leva jag vill dö i norden –

Men jag vet inte längre om jag vill leva och dö i Sverige.
Mitt älskade, vackra Sverige.
Det fosterland som nu brister på så många sätt.

Det land som en gång var det tryggaste jag visste.
Det humana, vårdande, omhändertagande, rättssäkra Sverige.
Landet där man oftast hittade bostad om man behövde, fick vård när man var sjuk och där man fick sjukpenning när man var oförmögen att arbeta.
Där våra äldre fick den omsorg de behövde. Där palliativård sattes in när ingen annat fanns att göra.

Jag är inte så himla gammal, men jag minns hur det var att leva i ett helt annat Sverige än detta. Inte nån rosaskimrande dröm om det perfekta folkhemmet som aldrig existerat, utan den riktiga verkligheten.

– Landet där mord var stora nyheter, där våldtäktsfall skakade hela samhällen och där man kämpade för offrets rättigheter.
Inte förövarens.
– Landet där gruppvåldtäkt inte var ett vanligt använt begrepp.
– Där bilar mest brann pga elfel, inte för att någon bränner upp dem i protest.
– Där poliser föll på knä för att hjälpa någon som låg ner, inte för att visa underkastelse inför de människor de borde gripa.
– Där No-go-zoner bara fanns i Zombie-spel.
– Där ingen kastade sten på ambulanser.
– Där balkongolyckor var just olyckor.
– Där berättelser om förlupna kulor kom från jägare i älgskogen.
– Där drive-by-shooting oftast sågs i filmer, inte på macken.

Det Sverige där man lyssnade på sina lärare, respekterade reglerna och där skolan var en plats att lära sig.
Inte en plats att sälja droger eller värva gängmedlemmar.

Det Sverige som tog hand om – och ansvar för- de stackars flyktingfamiljer och ibland ensamma människor som flytt hit från krig och nöd och fann en trygg hamn.
En hamn där de integrerades och inkluderades i samhället.
Där mångfalden berikade och lärde oss saker.

Inte ett land som slänger upp dörrarna på vid gavel och släpper in tusentals anonyma utan asylskäl eller pass – helt utan att ha resurser att ta hand om dem.
Inte ett land som låter barnäktenskap och könsstympning följa med över gränsen in i vårt samhälle.

Visst fanns det brister även när jag växte upp och klev in i vuxenvärlden.
Visst fanns det utanförskap och misär för många även då, men våld och mord och dödsfall pga vårdköer var inte vardagsmat.
Det skapade rubriker och engagerade människor.

Sverige.
Det land som ville så väl.
Som gav så mycket.
Nu känns det så trasigt och mörkt.

Gröna ängars ö är förvandlat till
Landet utanför.
Körsbärsdalen är förvandlad till törnrosdalen.
Astrid Lindgren torde vända sig i sin grav om hon såg hur hennes sagor nu passar in på riktigt, på det sätt man minst av allt önskar att de ska.

Vad händer med Moder Svea?

Våra barn föds på nedläggningshotade BB- om vi har tur. Annars i en bil på väg mellan två fullbelagda sjukhus.
De tvingas sen gå i enorma förskoleklasser som är mer förvaring än pedagogisk omsorg. Sedan ska de gå i skolor med stora klasser, utbrända lärare och stökiga elever.
När de så en dag ska flytta hemifrån finns inga bostäder – om inte mamma och pappa sparat ihop en mille eller två till en liten etta.

Vi vågar inte ha ungdomarna ute på kvällarna och vi är livrädda att de ska bli våldtagna, misshandlade eller skjutna.
Via mitt förra arbete vet jag med säkerhet att det inte är överdrivna eller paranoida rädslor utan helt rimlig oro.

När de blir vuxna får de hoppas på att aldrig behöva vård eller sjukpenning.
Det ena är ett resurslöst kaos av köer och personalbrist och det andra är nära på en omöjlighet att få.
Trots att båda finansieras av skattepengar.
Våra pengar.

Våra äldre offras som värdelös boskap när en myndighet bestämmer att den svenska modellen är den enda rätta – trots att andra länder säger tvärtom.
Tusentals människor får dö av ett virus vi kunde ha skyddat dem från till stor del.
Ändå får samma myndighet fortsätta bestämma och vägleda.

Sjuka människor utförsäkras, fråntas bidrag och hamnar på gatan när de inte kan betala hyran.
Eller i graven när de inte orkar leva med sin kamp längre.

Friska arbetsföra människor slipper arbeta, får bidrag och får går före i bostadskö för att de är i en annan kategori.
Den kategori man aldrig får ifrågasätta.

Våldtäkter och mord är så vanliga brott att det knappt blir en notis i tidningen längre.

De som vågar höja sina röster och säga ifrån blir avstängda, tystade och censurerade.
De som får fram sitt budskap trots allt blir hotade och får ingen hjälp av Polisen.
Ordningsmakten har fullt upp med annat.

Sverige blöder, krampar och faller sönder.
Det som borde vara ett kampskri är bara en uppgiven suck.

De politiker som ska hålla ihop landet står med händerna längst sidorna och ser oförstående ut inför folkets frustration.
Förnekelsen är så stark att den nästan går att ta på.
De kallar vår oro allt från rasism till politikerförakt och uppvigling.

Sverige är fortfarande ett toppenland jämfört med vissa andra länder. Absolut.
Det finns många som har det 10000 gånger värre.
Men det hjälper inte.
Ska vi tänka så kommer vi inte att kunna ändra något!

Ska vi verkligen vara ständigt tacksamma för att något annat är värre istället för att kämpa med att förändra det negativa runt oss?

Vinterkräksjuka är t.ex en toppensmitta att få jämfört med vissa andra smittor.
Men det betyder inte att vi vill leva i vinterkräksjukans högborg när vi VET att vi egentligen inte borde behöva göra det.
Även om det finns värre sjukdomar och hemskare öden.

Om Sverige – med alla möjligheter vi egentligen har- ska vara ett land där barn är otrygga, där gamla är värdelösa siffror, våldtäkter är blott en axelryckning och där kriminella gäng har mer makt än polisen så vill jag inte bo här.

Jag vill leva jag vill dö i Norden.

Men kanske inte längre i Sverige.
Inte om detta är den vardag vi ska vänja oss vid. Inte om detta är toppen på isberget.

Nu 2020 är första gången jag verkligen tänker att det finns en möjlighet att jag inte kommer att stanna här.
Jag som egentligen knappt vill lämna byn ens för att åka på semester.
Jag tänker – på riktigt – tanken att flytta.

Även om vi inte kunnat göra några länge utstickare utanför Umeå denna sommar så har vi i alla fall tagit oss till Klabböle några gånger.

Ett ställe som alltid är fullt av Good Energy så att det räcker i flera dagar.

Det jag gillar mest därborta är flottningsrännan..

Dels för att den känns så där härligt mystisk och lite magisk, men även för att man är så omsluten av grönt när man går där med vibrerande stål under fötterna. 🙂 jäkligt cool känsla.

Sen är det ju kul att kunna ta fina kort på familjen också med annorlunda inramning.

I alla fall så är sommaren nästan över nu och vardagspusslandet ska återigen börja. Men jag känner mig redo för det mesta. Hösten för mig är alltid som en stor nystart och jag känner mig glad över min vilsamma och härliga sommar tillsammans med min energiska familj.

Den var precis vad jag behövde 🙂 Tack sommaren 2020. Nu släpper vi fram hösten! I’m ready  😀

Inte det lättaste kanske. Speciellt inte i tider som dessa.

Tyvärr så blev ju 2020 året som för alltid kommer att bli ihågkommet som det sjukaste året i modern tid.

Männschor i allmänhet har blivit experter på att tvätta händer, en och annan egoist har förråden överfyllda med toapapper (!!?) och handsprit som kommer att räcka ända fram till nästa pandemi. Några stackare har inte blivit kramade på flera månader och vi svenskar är fortfarande allmänt utskällda och har väl inte det bästa ryktet i världen just nu.

Nåväl, det kan man ju leva med. Idioter finns ju i alla möjliga nationaliteter, färger, former och skepnader så det finns ju inte så mycket att säga om den saken egentligen. Vad som är rätt och fel vet ju ingen säkert ändå.

Men något som också är väldigt intressant och som märks ovanligt mycket är det ökade intresset för vegetarisk och vegansk mat. Vissa kvällar när jag smyger iväg och ska handla så gapar vegohyllorna ofta tomma och det märks direkt att en del produkter blivit nya favoriter även hos ”icke-vegisar”  (eller köttisar kan man ju också säga)

Själv åt jag min sista köttbit på jobbet på nyårsafton 2019 och sedan dess har jag inte ätit kött alls. Så här i backspegeln så kan jag önska att jag hade blivit vegetarian för många fler år sedan, men bättre sent än aldrig.

Mjölk och smör existerar inte heller längre i min kost överhuvudtaget och jag mår oförskämt bra. Dock så slinker ägg och fisk ner emellanåt, så helt vegansk har jag inte riktigt blivit. Än. Men jag jobbar på det. Tack och lov så hänger hela min familj på även om vissa av dem fuskar med kött ibland. Men aldrig hemma som tur är.

Jag lär mig fortfarande massor med nya saker vad gäller mat och jag har dessutom återfått min inspiration till att både laga och äta mat. Det var inte helt självklart förut.

Att många har börjat se över sin animaliska kost så här i pandemitider är ju i alla fall himla bra och jag ser det som ett tecken på att folk i allmänhet är mer upplysta över hälsofrågor än någonsin (hoppas jag i alla fall)

Pandemier och köttätande tycks ju gå hand i hand och verkar vara en lyckad kombo för sjukdomar och lidande. Både för djur och människor.

Men i alla fall, att hålla sig frisk i en sjuk värld kan ju såklart ha jättemånga betydelser, men allt som vi stoppar in i kakhålet kan vara värt lite extra eftertanke. Och varför inte? Höjden av självrespekt är ju faktiskt att ta hand om sig själv så att man pallar med sitt liv. För ibland är ju livet för jävligt och då bara måste man ju orka ändå och ibland är livet super-jävla-härligt-och-fantastiskt och då går ju det mesta per automatik och man kanske kan fuska med både det ena och det andra.

Men faktum kvarstår: Ju äldre man blir, desto mer får man anstränga sig för att hålla sin hälsa på topp och inget får man ju Gratis vad gäller den saken. Tyvärr.

Om man ska hålla sig frisk så behöver man göra massor med val. Det kan handla om precis vad som helst: Byta jobb? Ändra på maten? Skilja sig? Sluta röka? Eller kröka? Flytta? Börja träna? Byta ut sitt umgänge? Se över även de till synes ”små prioriteringarna”?

För självklart så kan det ju absolut vara ”någon annans” FEL att just Du mår dåligt, men det är ändå helt eget ansvar att hålla sig så frisk man bara kan. Det kan ju liksom ingen annan göra åt Dig. Det går alltid att välja bort sådant eller sådana man mår dåligt av.

Vi ska alltid vara ödmjuka nog att inse att vi människor ingår i ett kretslopp vare sig vi vill eller ej och vi kan inte fortsätta bete oss som högmodiga rovdjur. Det har naturen desperat påmint oss om ett bra tag nu..

Dags att lyssna kanske?

… ifrågasätter ständigt sig själva medan dumma människor alltid är stensäkra på att de alltid har rätt och att alla andra har fel. Hela tiden! Alltid.

Sant & Intressant!

”The body benefits from movement and the mind benefits from stillness” 

Å kom ihåg: varje dag erbjuds en helt ny början. Låt ingen störa din sinnesfrid!! 🙂

Så var så helgen på jobbet äntligen över. Måndagen är så efterlängtad och är som ett tomt blad som jag kan fylla med precis vad jag själv känner för.

Veckorna som gått har varit så märkliga på många sätt och ibland glömmer jag bort att världen är upp och ner, men ibland så blir det smärtsamt påtagligt och jag blir så trött så att jag nästan sugs ner i marken.

Det är mycket som är förödande för många människor just nu. Hälsoläget, ekonomin, saknad efter nära och kära och rent allmän oro som förmodligen gör tillvaron tung.

Min egen strategi är att leva ”som vanligt” med allt vad det innebär. Jag tror på att tankens makt är stor så jag går omkring och tänker på att jag ska gå oförändrad och opåverkad ur det här.

Jag längtar såklart efter att få kunna röra mig mer fritt och jag ser fram emot att få träffa alla dem som jag värdesätter i mitt liv.

Men fram tills dess så är det livet-som-vanligt:

Jobba, äta, sova och hänga mest med familjen.  🙂

Det går ingen nöd på oss. Vi mår bra och vi har det bra. Hoppas på detsamma för Er.

Ja en puss till påsk kan man väl få tycker jag?!

Själv måste jag vänta med påskpussen till ikväll eftersom både jag och min pusskompis jobbar.

I alla fall så vill jag bara önska en synnerligen Glad påsk till alla som läser här  🙂

Jag blev både glad och överraskad för alla trettio uppåt-tummar på mitt förra inlägg. Det känns skönt att veta att det finns några stycken som håller med.

Ännu roligare hade det ju varit om man fått lite respons av någon slags ansvarig som skulle kunna ge lite svar, men visst.. Jag fattar ju att det finns tusen viktigare saker just nu än att bemöda sig med att svara på gnälliga inlägg skrivet av en helt vanlig och därmed kanske obetydlig liten medborgare i Umä  hahahaha..

Hursomhelst, ha det gött å va inte trött. Vi ses!

😀

.. försöker jag se på saker just nu.

Vi alla lever i en tid av stora förändringar och det har i alla fall jag en väldig respekt för.

Jag tror absolut på att alla vi som existerar just här och nu gör det av en bra anledning och det är för att vi ska göra små förändringar både för oss själva och för varandra för att på sikt kunna göra våran egen tillvaro lite bättre.

Att få vara med här på jorden i en tid som denna behöver inte bara vara skrämmande och otäck. Vi måste också kunna se på saken ur ett annat perspektiv och det är att vi kan välja att se det som att vi har ett jävligt viktigt uppdrag som vi behöver ta oss an nu.

Det är nu det är dags att göra alla de där små justeringarna i ditt eget liv som till slut ska leda både dig och planeten mot något bättre.

Den enda man kan påverka är ju sig själv och det är där man måste börja.

Just nu är inte bara tider för virus, krig, fattigdom och elände. Det är också en tid för självrannsakan och eftertanke.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Börja med dig så går resten av sig själv  🙂

Själv ska jag börja med KAFFE!!

Sen.. ska jag rädda världen..

😀