…inget jag kommer att göra länge till. Men av någon anledning så vaknar jag numera vid fyra tiden varje morgon av att Bastian vill mig något. När han fått ny blöja och en puss brukar han somna om och det är då det händer..

Jag kan inte somna om på nästan en timme. Istället ligger jag vaken och formulerar ett brev i tankarna. Ett brev som jag faktiskt kommer att skriva… Och skicka iväg en vacker dag. Det får inte vara för långt, det får inte vara elakt, det får heller inte vara sentimentalt. Det ska bara innehålla mina åsikter och vad jag en gång i tiden kände när jag var en liten flicka. Vissa saker är svårt att glömma, speciellt när jag ser historien upprepa sig.

Att en person dömmer så hårt efter en enda dålig grej är inte okej… Speciellt inte när personen i fråga fått hundratals chanser genom livet.

Jag har frågat mig tusen gånger de senaste månaderna:

"Kan jag verkligen ha en människa i mitt liv som bara tänker i svart och vitt när jag själv lever i en gråzon?"

"Vågar jag lita på att h*n kommer att finnas för mig och mina barn i vått och torrt?"

"Vill jag att mina barn ska känna det jag kände när jag var liten?"

"Kan jag acceptera att inte vara välkommen med hela min familj?"

Visst, det kan vara svårt att lära gamla hundar sitta. Det köper jag och jag accepterar det för jag är vuxen nu och jag kan hantera det. Frågan är om mina barn kan det? Alltså är det dumt att chansa.

Men jag är besviken, det kan jag inte neka till.

AV och PÅ förhållanden är inte min grej. Antingen finns man där för varandra hela tiden eller också inte alls. Så det borde inte vara så svårt.

Nåväl, jag funderar ett tag till helt enkelt. En vacker dag kommer jag på en morgon klocken fem att brevet är klart. Och då sätter jag det på pränt och skickar iväg det.

Japp! Så får det bli!

*nickar*