…som dock är behandlingsbar.

Om man VILL behandlas vill säga!

Alkoholism! En riktigt jävlig sjukdom som man till slut DÖR av. Om man inte tar emot hjälp för att bekämpa sin alkoholism.

Men om man gång på gång blir erbjuden hjälp då? Och inte tar emot den? Eller tar emot den, men gång på gång struntar i konsekvenserna för "nästa gång" man tar sig ett återfall? (man FÅR inget återfall, man TAR sig ett återfall)

När inte ens ens egna barn är skäl nog till att sluta dricka. Vad gör man då?

När man vaknar upp en vacker dag och barnen är så stora att man inte ens behövs längre?

När man utsätter sina barn för fara på grund av sin alkoholism?

När man vaknar upp för sent och ser att man banat EXAKT samma väg för sina barn som man själv tog?

När man vaknar upp och ser att åren farit hårt fram med både kropp och hälsa?

När man supit bort vänner och bekanta och alla dem som velat hjälpa en?

När man bara har lika alkoholiserade bekanta som man själv är?

När man supit bort allt och alla som varit värt något?

Jaa.. vad gör man då??

Tar en till sup och hoppas att det blir den sista! 

Eller?!

I slutändan är vi alla själva ansvariga för våra liv, men det som är så sorgligt är alkoholiserade föräldrar som faktiskt har ansvar över andra liv. Sina barns liv.

Jag vet hur det är att bli vald sist. Både droger och alkohol har vunnit första pris så många gånger i mitt liv medans jag inte ens tagit mig upp på prispallen och jag är så sjukt LESS på det. FAST jag blivit vuxen.

Under de senaste åren har jag snickrat mig en egen prispall där jag står på första plats varendaste dag. Jag behöver göra det för att påminna mig själv om vad som är viktigt i livet. I mitt liv. För jag är inget barn längre. Jag är vuxen nu och jag är behövd.

Av mina barn!