…är inte så jäkla kul att bli utsatt för. Speciellt inte när det kommer från före detta statister i mitt liv som inte har eller haft i min tillvaro att göra på en sisådär åtta, nio år.

Det finns en familj som jag en gång i världen tillhörde lite grann eftersom jag var ihop med den ende sonen i familjen. Den här familjen betyder absolut ingenting för mig idag annat än lite nödvändigt ont då och då som jag faktiskt får stå ut med vare sig jag vill eller ej.

Men döm om min förvåning när jag får höra att min före detta svärmor talar om för folk att jag STALKAR hennes son och förföljer honom på stan?

Min första reaktion var: "Men-vad-ända-in-i-helskotta-håller-de-på-med-nu-då?"

Fast sen insåg jag att de ännu en gång vill göra ett litet försök att blåsa liv i gamla konflikter som jag inte ids befatta mig med överhuvudtaget. ALLA som känner mig vet ju ändå att:

1. Jag undviker stan så mycket jag bara kan.

2. Jag är inte typen som stalkar folk.

3. VET att jag inte vill befatta mig mer än nödvändigt med ex & co.

4. Jag inte ödslar energi på någon eller något jag ändå inte kan förändra.

5. Att jag accepterar att vissa människor helt enkelt trivs i oreda och konflikt. Bara jag slipper vara delaktig.

Kan ju inte säga så mycket mer om detta förutom att jag är förvånad över hur ihärdiga vissa människor kan vara när det gäller att vara småsinta och elaka. Vad ska till för att man ska slippa sånt här? Vänta ytterligare nästan tio år? För sånt här skit dyker upp med ganska jämna mellanrum och jag blir smått less. Min första impuls var att ringa och fråga vad som menas, men sen insåg jag att det antagligen var det syftet som ville uppnås så jag skiter i det. Jag vädrar ut det i kylan helt enkelt och snart är det glömt.

Ända fram tills nästa gång.. Jag väntar med spänning på nästa dumhet.

"Deras bullshit säger mer om dem än om mig. Jag nöjer mig med det så länge!"