Jag hoppas den som har haft synpunkter på mina uttalanden om fritidspolitikers rätt att få ersättning för bla sina parkeringsavgifter läser det jag skriver här. Är ni fortfarande kritiska till detta tar jag gärna diskussionen. Men först fakta – Sedan debatt.

Denna text kommer att vara något längre än mina vanliga texter på bloggen. Men ämnet gör sig inte i några korta rader. Det handlar om kärnan i vår demokrati och inte enbart om parkeringsplatser vid NUS. Jag vill redan nu ge en eloge till de journalister på VK som försökt att nyansera frågan men också till Olle Edblom (C) a> och Tomas Hartman (S): som även de försöker föra in fakta i diskussionen. Dessvärre är det lättare att just åstakomma motsatsen.

Jag är dessutom den förste att beklaga att vi nu tvingas ta ut parkeringsavgifter av landstingets personal vid NUS. Jag var en av de som för några år sedan stoppade förslaget att avgiftsbelägga sjukvårdspersonalens parkeringar. Därför känns det rätt orättvist att det framställs som jag tycker att personalen skall cykla eller gå till arbetet (givetvis är det bra om det sker på frivillig basis för de som har möjligheten). Anledningen till att vi tvingades avgiftsbelägga parkeringsplatserna för personalen handlade om att skattemyndigheten påpekat att vi inte fick göra så. Då skulle personalen förmånsbeskattas. Vi lyckades då förhandla fram en kompromiss som innebär ett årskort för drygt 1100 kronor. Detta skall jämöras med privata arbetsgivare i Umeå som har både tre och fyra gånger dyrare parkeringsplatser för sina anställda. Men självklart var det inget roligt beslut.

Först måste själva sakfrågan och fakta kring den klargöras. Jag kommer att jämföra vad som gäller för journalister, tjänstemän i landstinget, anställda vid ett större icke namngivet företag (och troligen för de flesta företag enligt den kontakten) och fritidspolitiker.

Journalister: Resor till och från jobbet samt eventuella parkeringsavgifter i samband med arbetsplatsen betalas av den enskilde. Vid uppdrag i tjänsten ersätts utgifter som exempelvis milersättning om privat bil använts, buss-flyg eller tågbiljetter och givetvis också parkeringsbiljetter vid uppvisande av kvitto.

Tjänstemän i landstinget: Resor till och från jobbet samt eventuella parkeringsavgifter i samband med arbetsplatsen betalas av den enskilde. Vid uppdrag i tjänsten ersätts utgifter som exempelvis milersättning om privat bil använts, buss-flyg eller tågbiljetter och givetvis också parkeringsbiljetter vid uppvisande av kvitto.

Större icke namngivet företag: Resor till och från jobbet samt eventuella parkeringsavgifter i samband med arbetsplatsen betalas av den enskilde. Vid uppdrag i tjänsten ersätts utgifter som exempelvis milersättning om privat bil använts, buss-flyg eller tågbiljetter och givetvis också parkeringsbiljetter vid uppvisande av kvitto.

Fritidspolitiker: Resor till och från jobbet samt eventuella parkeringsavgifter i samband med arbetsplatsen betalas av den enskilde. Vid uppdrag i tjänsten ersätts utgifter som exempelvis milersättning om privat bil använts, buss-flyg eller tågbiljetter och givetvis också parkeringsbiljetter vid uppvisande av kvitto.

Ett fiktivt (påhittat) exempel för att tydliggöra det hela. Fritidspolitikern X från Skellefteå har accepterat ett uppdrag i landstingets patientnämnd (en viktig instans för medborgare som vill få upprättelse/ersättning vi tex felbehandling inom sjukvården) som har sina möten sju gånger per år i Umeå. Personen X jobbar till vardags i ett större icke namngivet gruvföretag i Skellefteåtrakten. Personen X betalar precis som alla anställda vid företaget sin parkeringsavgift vid arbetsplatsen. När personen X åker till Umeå för att tjänstgöra tar han/hon sin privata bil och kör ner till Umeå och parkerar på en avgiftsbelagd parkeringsplats. När dagen är slut åker personen X hem till Skellefteå. Då sker följande. Personen X för ersättning för förlust av arbete (den förlorade lönen från det ordinarie jobbet ersätts av landstinget), milersättning för privatbilen och parkeringsbiljetten ersätts mot uppvisande av kvitto. Tanken är att den som accepterar ett förtroendeuppdrag inte skall lida ekonomisk skada pga sitt uppdrag. Enkelt uttryckt – inte förlora pengar på att ställa upp.

Om journalistkåren fick börja använda sina egna bilar, betala bensinen och eventuella parkeringsavgifter själva när de åker ut på sina uppdrag skulle det säkert protesteras en hel del gissar jag. Om inte har jag tips på ett bra besparingsförslag för länets nyhetsredaktioner…

Jag visste redan när SVT ringde upp mig på torsdagen och frågade om de fick ställa några frågor kring det aktuella beslut i landstingstyrelsen hur de tänkte vinkla det hela. Men jag kommer aldrig att neka interviuver pga risken att vinklas eller förvanskas. Grunden i en demokrati är öppenhet och tillgänglighet. Det kommer jag aldrig att tumma på. Jag kommer aldrig att mörka, dölja, smussla eller vägra att kommentera besluten för att undvika att media skall vinkla och förvränga dem.

Viss media lyckades med andra ord att skapa en nyhet från ingenting och därmed spä på politikerföraktet. Samma regler som gäller för journalister, anställda inom sjukvården och privata näringslivet gäller för fritidspolitiker. Men det framställdes som om det var en skillnad.

Men jag kommer inte att backa en millimeter från det beslut vi tagit. Möjligen förtydliga det om det råder oklarheter. Fritidspolitiker är demokratins hjältar som förtjänar bättre från media och befolkning. De gör ett stort jobb för att den offentliga välfärden skall fungera. Jag har hitintills inte träffat på någon (oavsett parti) som inte har ett stort hjärta vill göra gott. Att de framställs som giriga människor som vill sko sig själva är både fel och plumt eftersom de endast får ersättning för sina kostnader i samband med uppdraget. Jag kommer även fortsättningsvis att verka för att fritidspolitiker inte skall behöva förlora pengar på att ställa upp och ta på sig uppdrag.

Sensmoralen blir att om politikerna inte missköter sig så ordnar viss media till detta så det åtminstone framstår som om det var så.

Men självklart blir jag som alla andra människor förbannad och besviken när man framställs som något eller någon man inte är. Självklart känns det jobbigt när blickar dröjer sig en stund extra på mataffären eller vid skolan när man hämtar barnen. När människor tror man står för något man inte gör. Tack och lov vet både familjen och bekanta vem man är och vad man står för och förhoppningsvis även merparten av västerbottningarna också.

Edward Riedl, gruppledare i landstinget (M).