När Stefan Löfven tillträdde som först partiledare för socialdemokraterna och sedan som statsminister så blåstes myten om mästerförhandlaren upp stort. Det fanns i praktiken inget han inte skulle klara av. Han skulle bilda majoritetsregering med partier som inte ville samarbeta med honom. Som sagt. Inget var omöjligt. Han tog sig igenom hela valrörelsen utan att berätta vilken politik han sökte förtroende för. Han lyckades också att inte svara på frågan med vem han skulle bilda regering. Nu har vi svaret. Det var en skattechock som väntade efter valet där MP och V fick diktera innehållet. Någon storstilad majoritetsregering blev det inte heller. Inte ens en ledsen Jonas Sjöstedt och hans vänsterparti släpptes in i värmen på vänsterkanten. Men när det kom till politiskt innehåll fick vänstern istället igenom det mesta. Det kanske också var förklaringen till att den nya röd-gröna regeringens budget föll. Svenska folket hade faktiskt inte gett mandat för en sådan vänstersväng. Under hela resan har Löfven, åtminstone enligt honom själv, sträckt ut handen. Problemet är bara att det aldrig känts ärligt och genuint menat. Ena dagen ska S utplåna centern. S hemliga plan om att smutsa ner C så de skulle halka ur riksdagen är liksom ett dåligt frieri. Så höll det på både före och efter valet. Ena dagen kommer Löfven friandes med blommor och nästa dag pekar han så att säga finger. Så gör väl ingen mästerförhandlare? Stefan Löfven verkar ändå ha lyckats slå två andra rekord. Hans regeringen kraschade rekordsnabbt och hans regering har ett rekordlågt stöd hos den svenska befolkningen för en nytillträdd regering. Men så mycket mästerförhandlare var han ändå inte.

Edward Riedl (M).