Den här händelsen utspelade sig för 52 år sedan, långt före mobiltelefoner fanns. Det var när tågen gick och kom enligt tidtabell. Statens järnvägar (SJ) svarade för trafiken och kunde erbjuda service på tågen. Jag hade mönstrat av min första båt Belona och skulle åka hem på för en kort semester. Det var försommar och då ville man vara hemma med ”gänget”. Midsommarfirande i Näsåker var en tradition för Åseles ungdomar vid den här tiden.
Jag stod i biljettluckan på järnvägsstationen i Göteborg och beställde en biljett till Mellansel, när grabben som stod efter mig sa:” ja hör att du ä från Norrland, ja ske åk åt Bastuträsk. Kan vi int göra sällskap”? Jag svarade: varför inte? Han räckte fram handen och sa: ”jag het Nisse, men dom kall me för Tattarnisse”. Något mer vet jag inte om denna nya bekantskap. Han var född i Boden sa han.

Vi satte oss på nattåget mot Norrland och när vi kom till Hallsberg sa Nisse:” vi åk åt Örebro, där känn jag lite brudar”. Jag upplyste Nisse om att våra biljeter inte gick förbi Örebro och skulle vi dit måste vi lösa ny biljett. ”Inget problem ” sa Nisse,” vi säg att vi missa o byt tåg o däm hör ju att vi ä Norrlänninga”. Vi åkte till Örebro och Nisse hade rätt, det var inga problem att åka på fel biljett. Tågpersonalen försökte hjälpa oss, så vi skulle hamna rätt vid nästa byte. Några brudar träffade vi inte, så vi fortsatte vår resa mot norr, den gick kors och tvärs i Sverige på samma biljett och jag minns inte alla platser vi klev av på och bytte tåg. Vi passerade bland annat Östersund, så ni kan förstå att vi utnyttjade våra biljetter. Efter tre dygn var vi i Mellansel där jag lämnade Nisse åt sitt öde. Han fortsatte norrut och sedan har jag aldrig sett eller hört av honom. Det var en mästare att åka utan biljett och han visste att utnyttja sin Norrländska dialekt.

Nu uppstod nästa problem, det gick ingen buss till Åsele den här tiden på kvällen. Det var sommar, varmt och ljust, varför inte lifta? Mitt bagage bestod av en sjösäck, som jag bar över axeln och en mindre väska i handen. Jag gick en bit från stationen och fick lift med en bil till Bredbyn, sedan var det stopp. Jag gick kanske en timme innan nästa bil kom, det var en gammal tvåsitsig Willys jeep med ett äldre par som bjöd mig att sitta på flaket. De bodde på ett torp cirka 25km från Solberg. Nu var det bara att börja gå igen. Efter att ha gått några timmar och inte en bil passerat, lade jag mig för att sova en stund vid en bäck som rinner intill vägen. Detta hände på den tiden, då det mesta av allt virke flottades till industrin och det var bara varubilar som var ute tidigt på morgon.  Det var varmt och fint väder, men mycket mygg. Jag saknade myggmedel så det var svårt att somna. I ett desperat försök att få lite sömn, tog jag ett par kortkalsonger ur bagaget och drog över huvudet. Det hjälpte föga, så efter en stund gav jag upp, bröt en björkkvist och började gå igen. Då hörde jag en bil i fjärran, jag tyckte att det tog evigheter innan den dök upp. Det var en lastbil, som fraktade Margarin. Den stannar säkert tänkte jag, då jag såg den. Men ack, den gasade bara på och jag blev kvar på vägen.

Mot morgonsidan(5-6 tiden) kom jag till backarna före Solberg och där i backen stod en lastbil som fått framhjulspunktering och chauffören stod och hoppade på fälgkorset och fick inte loss muttrarna. Det var Margarinbilen, men jag gick bara förbi, för nu var det mindre än en mil till Solberg, där jag kunde invänta postbussen. Jag såg att han försökte låta bli att titta åt mitt håll, han kände väl med sig att han varit ofin, som inte bjudit på skjuts och nu behövde han hjälp. Så här i efterhand, har jag förstått varför han inte hade fått loss hjulet, det hade gått timmar sedan han passerat mig. Gamla Scania hade felgängade muttrar på ena sidan, så att inte hjulet skulle gänga upp sig själv. Det visste han nog inte.

Jag hade hunnit fika på caféet i Solberg innan Margarinbilen passerade och vid 11-tiden kom postbussen som jag klev på till Åsele. Detta är min längsta resa mellan Göteborg och Åsele, men nog så minnesrik.