Egons blogg

Valarbetare, vem?

Av , , Bli först att kommentera 25

 

 
I morgon får vi höra, när omröstningen blir. Det troliga är, att majoriteten kostar på lite extra och kör omröstningen i maj. Det rimliga ur ekonomisk synpunkt, borde vara att ha valet i samband med nästa ordinarie val. Men då är det risk, att det blir ett stort valdeltagande och majoriteten är rädd att förlora.
Hur blir frågeställningen? Kommer frågan att kunna misstolkas? Har majoriteten blivit så trängd, att ”ändamålet helgar medlen”?  Man tolkar reglerna för folkomröstning på ett eget vis?
Vad majoriteten inte räknat med, är den kraft som vanliga medborgare kan samla, för att försvara sin demokratiska rätt.
Nu gäller det, att alla politiska partier, rustar för kommande folkomröstning och tar ställning. Våra medborgare, har bestämt om en folkomröstning och då är det bara för politiker, att starta valarbetet. Det är bara att invänta landstingets beslut och arbeta efter det. Jag hoppas att ”lika vård för alla” inte betyder, att ingen ska ha vård i glesbygd. Vi kräver inte, samma tillgång på specialister inom sjukvården, som i Umeå. Vad vi vill ha, är vår rätt till lokal grundläggande akutsjukvård med vårdplatser och en ambulans.

Resan till Bali.

Av , , Bli först att kommentera 20

 

 
Lossning och lastning tog enorm tid i Indonesien. Indonesien består av ca 17500 öar och är bebott av ca. 230 miljoner människor. Det talades många inhemska språk, men efter 350 år som holländsk koloni, var det ett språk som gick att använda. Spanska, portugisiska och engelska var andra språk som var gångbara.
 Vi låg flera veckor i hamn, i bland upp till en månad, det växte alger på utsidan av båten.  Först lastade man från fartyget i pråmar, som drogs in till land av bogserbåtarna på högvatten, sedan lossades pråmarna när det var lågvatten. Pråmarna stod långt upp på land när de var tomma, då lastades pråmarna med kopra och lin, som vi skulle ha med oss. Sedan var det att invänta högvatten och få ut pråmarna till fartyget. Ett annat störande moment, var när arbetarna inte kände för att arbeta. Det var ständigt strejker och avbrott.
Vi enkla sjömän stördes inte av det, vi upplevde att vi hamnat i paradiset. Bra väder och allt var billigt. Här nere var det inte bara amerikanska cigaretter, som var bra förtjänst på att sälja. Västerlänska kläder var också attraktivt och välbetalt. Skjortor med tygmärken, typ tvättråd, storlek eller fabrikat på insidan av kragen, var viktigt. Många märken, högt pris, inga märken ingen affär. Det var samma krav på jeans, många märken högt pris. Detta innebar att vi sprättade loss märken från kalsonger, skjortor, byxor och allt som hade en informationslapp i tyg, och sydde fast på det vi ville sälja. Köparna förstod inte vad som stod på lappen, så allt gick att använda.
Vi tjänade en hel del pengar på affärer, så vi tog ofta ledigt i många dagar och åkte runt i övärlden. För det mesta hyrde vi segelbåtar, en typ av kattamaran, det var urholkade trästammar med en ponton på ena sidan och ett jättesegel eller tog färjor mellan öarna. På den här tiden fanns ingen turism i området. Om jag inte minns fel, så fanns det endast fyra mil järnväg på hela Indonesien och den gick bara ibland. Bilar var ingen vanlig företeelse, jeepar från kriget var det vanligaste. Skulle vi färdas på land, var det cykeltaxi= ritscha, som gällde. Det var en trehjulig cykel, med en soffa för två där bak och en man som trampade. Det var ett bra och billigt sätt att ta sig fram på. För en limpa cigaretter (inköpspris 5,50kr), hade man en ritscha stående till ens förfogande, i en vecka. Det var stor tillgång på ritschor på alla platser.
När vi låg i Banjuwangi, beslöt en matros och jag, att ta ledigt några dagar och åka till Bali. Det var bara nästa ö, lätt att ta sig dit med färja. Matrosen hette Alzate och kom från Columbia. Vi var väldigt goda vänner och gjorde många utflykter tillsammans. Han var spansktalande och kunde göra sig förstådd på flera språk, bla. holländska. När vi kom iland i Banjuwangi, möttes vi av ett koppel med ritschor, som ville att vi skulle åka. Alzate hade bestämt att vi skulle gå till fots och se oss omkring i området innan vi tog färjan över till Bali. Han hade väldigt hett temperament och blev väldigt irriterad över cyklarna, de nästan åkte över oss, för att vi skulle anlita någon. Alzate tippade en cykel, som kom för nära, sedan tog han fram en sedel ur fickan, 50 rupi, rev av den på mitten. Sedan rev han sönder den ena halvan i småbitar och kastade ut den på marken. Den andra halvan stoppade han i fickan, men det såg ingen. Alla cykelåkare började plocka delar för att få ihop sedeln och vi hann avlägsna oss från platsen.
Vi hade inte hunnit gå långt, då det kom en jeep med poliser och efter kom ett koppel med ritschor. Jeepen stannade och ur hoppade tre poliser med gevär från kriget. De riktade vapnen mot oss. Vi befann oss i ett område, där det var inbördeskrig. Nu blev jag mycket rädd, på gräns till panik. Polisen tilltalade oss, på sitt språk, Alzate svarade på holländska och jag förstod inget. Förstod de varan? Alzate tog fram sitt pass, så jag gjorde likadant. Alzate var mörkhyad, så han hade alla odds emot sig, han kunde tas för gerilla. Jag försökta göra mig förstådd på engelska och visade mitt pass från Sverige och det pass vi sjömän fick, för att kunna gå iland i Indonesien. Då ställdes vapnen bort. Här var jag glad för att vara svensk och såg nordisk ut.
Nu skulle vi följa med till poliskontoret. Vi skulle åtalas för att vi vanhedrat landets valuta. Alzate, som var en mycket erfaren sjöman och många dåliga erfarenheter av polisen från sitt hemland, tyckte inte att det var en bra ide´, att åka med polisen. Vi måste lösa ut oss, sa han. Han började köpslå. Vi betalade 100 rupi till varje polis och cykelåkarna fick den andra halvan av 50-lappen, som de förmodligen lagade.
 Vi sökte oss omgående till färjan och åkte till Bali, som planerat, men det var inte lätt att glömma denna händelse. Vår ledighet kunde ha börjat bättre. Det är tur att de flesta andra minnen man har, är roligare än denna upplevelse.

Indonesien.

Av , , 1 kommentar 19

 

Mandaly var det första svenska handelsfartyget, som gick på linjefart i Indonesien efter andra värdskriget och jag var med på den resan. De rådde inbördeskrig i området, så vi fick ett krigstillägg på vår lön. Den var satt i procent, så för min del var det 25 kronor per månad. Detta hände för ett halvt sekel sedan.

När vi kom till Djakarta , vår första hamn i Indonesien, tog vi ombord 200 stuvare, som skulle följa oss runt till tre andra hamnar, Semarang, Surabaja och Banjuwangi. Det var inga garantier, att det fanns stuvare, som ville arbeta i dessa hamnar. Av dessa 200 stuvare vi hade med oss, var det bara 50 per dag, som arbetade. De skulle ha betalt varje dag. Med oss hade vi också två bogserbåtar, som hade med sig 20 pråmar vardera. Det fanns inga kajer i dessa hamnar, så all lossning och lastning skedde ute på redden.  Vi lossade maskiner och reservdelar från Ryssland och lastade kopra=torkade kokosnötter och lin.

Detta var en mycket intressant resa, här hände det mycket. Det var ingen lång resa, men det tog tre månader, innan vi var tillbaka i Djakarta. Det var förbjudet att dricka vatten i land. Här nere var koleran lika vanlig som hösnuva hemma.  Detta innebar att det blev vattenransonering, vi fick 15 liter sötvatten per dag och man. Vi led dock ingen nöd, det fanns annat att släcka törsten med och badvattnet var varmt i havet.
 Det var begränsning, på hur mycket pengar, man fick ta med sig, när man gick i land. Valutan hette rupi och man fick ta med sig 200 rupi per dag, när man gick i land. 100 rupi motsvarade 11 kr. I sjömanskretsar, var växling mellan olika valutor, en viktig kunskap, för att dryga ut hyran(lönen). I Indonesien stod Singaporedollarn högt i kurs. För en Singaporedollar, som motsvarade 1,70 kr fick man 100 rupi. Växlingen med singaporedollar gav en bra vinst, i stället för 11kr, betalade vi 1,70kr för 100 rupi. Tänk er, det var tillåtet att bara ha 3,40kr med sig i land, vem var nöjd med det? 

  För att komma i land, måste man passera tre vaktkontroller, en vakt på båten, en vakt på kajen och sista vakten ut från hamnområdet. Att gå iland med bara 200 rupi, var det ingen som gjorde. Skulle man handla lite sovinirer, krävdes det mera pengar. Det var inget ovanligt, att man hade 2000 rupi på fickan. Vakterna visiterade alla, om man inte genast gjorde” affär” med vakten.  Här var mutan, som gällde för att komma ut med pengarna. Man fick betala alla tre vakterna, när man skulle i land. Men vakterna hade ett väl utvecklat affärssystem, hade man handlat prylar i land, som kostade mera än 200 rupi, fick man betala en gång till. De hade aldrig sett en tidigare eller fått några pengar, det var bara att betala en gång till.

Ett starkt minne jag har från denna resa, var när vi skulle förlänga vaccin mot kolera. Det var när vi kom tillbaka till Djakarta. Det kom ombord en läkare, som satte sig vid ett bort och hade en värmelåga tänd på bordet. Besättningen, 40 man, ställde upp sig på rad, läkaren fyllde en stor spruta med vaccin. Sedan fick vi var sin dos ur samma spruta, han värmde sprutans nål över lågan mellan sticken. Ingen blev sjuk och alla överlevde.  Var det bättre förr?
Jag har många roliga minnen från Indonesien, så jag får nog anledning att återkomma om det.

 

Folkomröstningen.

Av , , Bli först att kommentera 22

 

 
Om landstingsledningen tror att deras hantering av sjukvården i inlandet är korrekt, varför detta tjafs? Är man säker på att man fattat rätt beslut kring vården, varför inte låta initiativtagarna styra hela folkomröstningen? Vinner folkinitiativet, har landstinget tagit ett felaktigt beslut, enligt folket. Blir det folkinitiativet, som förlorar och frågan har hanterats enligt deras önskemål och enligt lagen, är det bara att acceptera resultatet. Då har omröstningen gått rätt till.
 Ändrar landstinget förutsättningarna i folkomröstningen, flyttar man fokus från sjukvården. Då blir det omröstningen, som diskuteras. Har landstinsledningen börjat ana, att deras beslut var felaktigt? Vill man genomföra omröstningen, så att resultatet inte går att entydigt tolka? Det går att göra folkomröstningen på ett billigare vis, i samband med valet, men den chansen tar man inte. Risk att förlora valet? Nu tar man ingen hänsyn, till vad det får kosta, valseger till varje pris? Jag tror att landstinsledningen inte har förstått, att denna fråga för oss inlandsbor, är mycket större än Kulturhuvudstadsåret för Umeå, men kostar bara en bråkdel.
Vi politiker, har krav på oss, att utveckla turistnäringen och skapa arbetstillfällen i inlandet.  Det är svårt att förverkliga, när grundläggande service för ett samhälle, avvecklas av landstinget.

Politiker, vilka är det?

Av , , 3 kommentarer 23

 

 
Då man ser vilka prioriteringar heltidspolitiker gör, måste man fundera över vilka människor, som tar det uppdraget. Är det folk, som arbetar för den sak, de är valda för? Då man ser landstingets hantering av folkomröstningen, blir man skrämd. Argumenten, som S framför, är respektlösa. När jag växte upp i ett socialdemokratiskt hem, var de folkvalda politikerna, folk man såg upp till. Alla hade ett långt arbetslivs erfarenheter med sig. Man respekterade varandra och man insåg att man inte besatt all kunskap själv. De var kloka människor, som såg en glädje och ett ansvar i, att få vara med att utveckla Sverige.
Min tolkning av dagens heltidspolitiker, som till stora delar består av folk, som inte har någon längre arbetslivserfarenhet, har som mål, en bra politisk ställning. Den närmaste omgivningen, verkar vara det man prioriterar, för att behålla röster. Dyrt och storslaget ska det också vara. Det lilla, som kan göra skillnad för många i inlandet, glömmer man bort. Det ger inga rubriker, få röster och urholkar budgeten. Är det så vi vill ha det? Håller vi på att återvända till, ett samhällssystem, som rådde på stenåldern? Då hade vi en stamhövding, som var enväldig, eller blir det österländskt system? Har politiken blivit ett för enkelt sätt, att tjäna pengar på? Har vi för låga krav på våra politiker? Är det för dålig konkurrens i politiken? Hur blir inlandets röster värda något, för inlandet? När vågar vi säga stopp?

Demokrati?

Av , , Bli först att kommentera 18

 

Kommer kommunstyrelsen att bli överflödig, i vår nya kommunala politikerorganisation? Att frågor av större och mindre betydelse ställs, kring frågor som behandlas i KS, är för mig naturligt i en demokrati. Det viktiga är, att frågan håller sig till ämnet. På vilken nivå frågan ligger är oväsentligt. För frågeställaren kan den vara viktig och börjar ordföranden ranka olika frågor, så är det risk att folk slutar ställa frågor. Debatten uteblir.
Information är viktigt för alla, politiker och väljare. En skriven text, kan tolkas på många vis, bara genom några glömda komman. Det kan få en helt annan betydelse. Om alla som har funderingar kring frågor, vågar ställa den, får vi säkert bra beslut. Uteblir debatten i KS, kan vi ta alla beslut i AU. Det blir en svag demokrati.

Så här blev det.

Av , , 2 kommentarer 19

 

Efter gårdagens KS, är det många som funderar, hur det gick med akutbilsfrågan. Det var ett mycket bra möte, med en bra diskussion kring avtalet med Landstinget. Många frågor fick bra svar, men en del frågor lämnades obesvarade. Bilagorna till avtalet som presenterades, väckte inte till någon större debatt. Ärendet återremitterades till AU för att räta ut en del frågetecken. Före beslut i frågan, kommer ett offentligt informationsmöte att hållas.  
Nu är det viktigt att alla frågor får svar. Alla påståenden om vad akutbilen får och inte får göra? Om den är godkänd för de uppdrag den ska utföra? Vad kan och får personalen göra? Kostar det något för Åsele kommun? Det spekuleras vilt på ”nätet” kring dessa frågor, men hur är sanningen?
Den för mig viktigaste frågan, diskuteras aldrig. Är akutbilen bra för folket, som bor i vår kommun och i grannkommunerna? Varför får vi inte en ambulans, då vår akutbil är slående lika en ambulans?

Kommunal fritidspolitiker?

Av , , 4 kommentarer 18

 

Som fritidspolitiker, funderar man ibland, vad väljarna tycker vi ska engagera oss i. Vad kan vi försöka påverka, för att motsvara väljarnas förväntningar? Är det rikspolitiken eller kommunpolitiken vi ska jobba med? Vad ska vi informera om? Är det vad som händer i vår egen kommun eller värdspolitiken, som är av intresse? Ska vi enkelt förklara, varför inte väljarnas förväntningar infrias, eller ska vi skylla allt på regeringen, då slipper vi ta ansvaret?
Fritidspolitikerns roll är inte lätt, men vi måste ta ansvar för våra beslut. En öppen och bra dialog med väljarna tror jag är viktigt. Men hur skapas den? Dialog med folket, uppstår vanligast, då något beslut går folket emot. Hur ska vi få väljarna att delta, innan de dåliga besluten fattats? Kommunalpolitik pågår hela året och det fattas massor med beslut. Kan jag som fritidspolitiker, känna mig ha folkets stöd, när jag fikat tillsammans med 5-6 personer och lyft en fråga och fått stöd för den?
Den största frågan för inlandets överlevnad är, hur vi ska få folket, gammal som ung, att politiskt engagera sig. Det innebär inte, att alla måste bli politiker, det viktiga är att delta i politiska möten och vara med och påverka. Vi fritidspolitiker, ska föra folkets talan, inte vår egen.

Senaste nytt kring akutbilen.

Av , , 5 kommentarer 17

 

 
Nu är det samma larmregler för akutbilen, som för ambulansen vi hade tidigare i Åsele, den åker på prio 1 och 2. Det dras ingen ambulans från Dorotea vid ett larm. Akutbilen sköter transporten av patienten till sjukstugan eller mot mötande ambulans från Lycksele eller Umeå. Patienten får vårdas i akutbilen under färd. Personalen på akutbilen, uppfyller samma krav, som på en ambulans. Prio 3 och 4 är planerade transporter och är inte akutsjukvård. Dessa transporter är inte beroende av ambulans, men tidigare använde Landstinget ambulans för dessa transporter. Detta har upphört idag och därför är det mindre transporter för ambulanserna i Dorotea och Vilhelmina. Prio 3 och 4 utförs av taxibolag. Allt detta är information, jag fått från Landstinget.
Gå in på Åsele.nu och läs under dagens ros, en person som nyttjat akutbilen och hennes omdöme av personal och bil.
Nu återstår att tolka, det kontraktsförslag som föreligger och vad bilagorna innebär. Det är Landstinget, som har allt ansvar, för att akutbilens verksamhet följer gällande lagar och paragrafer, samt står för alla kostnader kring den.
 Vi får se hur det går på tisdag, om vi fattar något beslut kring akutbilen. Det blir en svår fråga.

Restaurangbesöket.

Av , , 2 kommentarer 24

 

I min barndom var jag mycket intresserad av djur och då främst hästar. Min farfar och hans söner, var kända för duktiga hästkarar. En grundegenskap man måste ha, för att bli bra på att hantera djur, är tålamod och det hade dessa gubbar. Jag växte upp bland gamla hästkarar och fick höra många hästhistorier. När vi flyttade till Söråsele, var jag väldigt snabb, på att bli bekant med alla, som hade en häst i byn. En av dessa var Göte. Där tillbringade jag många dagar, med att köra häst. Så här inför helgen, kommer jag ihåg en ramsa han lärde mig, en gång vi körde in hö. Så här lyder den, ”Söndan helig, Måndan fri, Tisdan går vi ock förbi, Onsdan ingen arbetsdag, Torsdan den har samma lag, Fredan gör jag ingen ting, på Lördan går sabbaten in. Nu har jag uppnått den åldern att jag kan leva efter det och det känns skönt.
Göte var en mycket beläst och världsvan man och vi träffades nästan dagligen de sista 30 åren av hans liv. Vi gjorde många intressanta resor tillsammans och han hade en mycket intressant bekantskapskrets. Av honom fick jag lära mycket. Ett han brukade säga var, du ska alltid ta det bästa först, då får du alltid det bästa. När du endast har det sämsta kvar, är det, det bästa. Om du tar det sämsta först, får du alltid ta det sämsta. Filosofiska tankar.
Det var i oktober månad, Göte hade följt med mig, på en affärsresa till Stockholm. Vi bodde på ett av de bättre hotellen i Stockholm, där vi stötte på många kändisar. Jag bjöd på en utsökt middag, det var söndagskväll och mycket folk i restaurangen, Göte tyckte det var trevligt med alla kändisar och han hade kunskaper om de flesta av dem, som han delgav mig.
Jag avslutade mina affärer på måndag och vi styrde kosan mot Åsele på eftermiddagen. Det hade varnats för dåligt väder med ishalka, så jag hade vinterdäck med mig i bagaget. När vi kom till Gävle, svängde vi in på en bensinmack för att byta däck. Detta var vid femtiden en måndag och det var kö på däcksbyte. Då sa Göte, är det inte lika bra vi ligger över här, det finns ett hotell här också. Sagt och gjort, vi hyrde in bilen på macken och de skulle byta däcken. Vi checkade in på hotellet och kollade när restaurangen öppnade.
Vi ”hängde på låset” när restaurangen öppnade. ”I kväll bjuder jag” sa Göte. En måndagskväll i Gävle, med snöstorm ute, var det ingen trängsel på krogen. Vi var ensamma. Hovmästaren kom in med menyn och Göte tittade aldrig i den när han sa: ”Kan du be kocken komma in”? Kocken kom in och Göte ställde frågan ”Vad är det bästa du tycker om att laga”? Kocken svarade: Sjötunga Walewska med räkstuvning, men det tar en stund. ”Vi åker inte fören i morron” sa Göte, ”de är bara du sätter igång och så får vi in en stadig sillbricka med tillbehör, medan vi väntar. Sedan kan du fundera på en god dessert”. Han frågade aldrig vad det kostade.
Nu var man ute och reste med en världsvan herre, han viste hur man skulle få service. Det var nog en av de bästa middagar jag ätit på restaurang. Vi fick en enorm service och framme vid stängningsdags serverades kaffe och cognac. Vi hade ätit i fem timmar och haft en trevlig kväll, med massor av Götes berättelser. Personalen fick säkert också uppleva en ovanlig måndagskväll, med två ”norrlänningar”, och de blev inblandade i många samtal.
Detta var ett restaurangbesök tillsammans med en världsvan och stor berättare, född år 1910 och en vän från min barndom.