<span style="line-height: 115%; font-size: 12pt"%3

 

 

 

Jan-Erik och jag hade åkt cykel till Hammar, för att hälsa p Kåre, som bodde där. Vi är kusiner alla tre och det skiljer bara några år i ålder på oss. Vi kanske var i 10-12 års-ålder då detta hände. Jag var äldst, av oss tre. Det var vanligt att vi isfiskade på Stamsjön, som ligger bara ett 100-tal meter från Kåres hem. Så blev det den här dagen också.

Vid den här tiden var flottning kvar i våra vattendrag och det låg massor med timmervältor på Stamsjöns is. Efter en stund, då vi inte fick någon fisk, tröttnade vi på det och började andra lekar. Vi klättrade på timmervältorna och hoppade i mellan vältorna. Det var sent på våren, så ”å-märgen” var öppen. Enda sättet att nå ut till öppet vatten, var att hoppa mellan vältorna och det gjorde vi.

 Jan-Erik var först ute på timmervältan, som låg närmast vattnet och han stod så nära vattnet det gick utan att bli blöt. Även Kåre och jag hoppade över på vältan(skotan). Då hände det, den del av vältan som låg i vattnet sjönk, Jan-Erik hamnade i vattnet, men lyckades hålla fast i en stock, som låg tvärs över vältan. Han hängde på undersidan av stocken. Kåre och jag sprang på stockarna, som rullade över Jan-Eriks fingrar och ned i vattnet. Vi hoppade över till nästa välta, som låg stadigt på isen. Jan-Erik hängde kvar under stocken, som också låg kvar på nästa virkesvarv.

Nu var goda råd dyra. Jan-Eriks fingrar blödde och han var blöt, alla var vi rädda. Vi lyckade få upp Jan-Erik ur vattnet och vi tog oss mot land. Nu kom nästa problem, skulle vi våga gå hem till Kåres föräldrar? Kreativa som vi var, hittade vi både ved och tändstickor i en tvättstuga nere vid sjön. Vi beslöt oss för att torka Jan-Eriks kläder, innan vi gick hem, så skulle ingen få reda på vårt äventyr.

Vi lyckades inte med att få upp någon eld, så vi var tvungen att gå hem till Kåres mamma, för Jan-Erik började frysa. Det blev inte det mottagande vi hade förväntat oss. Kåres mamma förmanade oss och talade om hur farligt det var att leka på vårisen. Vi fick varm choklad och smörgås och torra kläder. Sedan cyklade Jan-Erik och jag hem till Söråsele.

Den här dagen, kan ha slutat väldigt illa, för oss alla tre. Jag undrar, för vilken gång i ordningen, vi fick förmaning, om att inte leka på vårisen. Jag undrar om vi inte redan glömt det, innan vi var hemma i Söråsele. Det kom nya vårar, med nya vårisar, där vi alla deltog. Men jag tror att vi alla ställer oss bakom, att det är ingen bra lekplats för barn.

 

 

Åsele har genom åren, fostrat många framgångsrika medborgare. En del har stannat kvar, men många har spridits över hela värden. I början på 50-talet bodde det drygt åttatusen personer i gamla Åsele kommun. Bara i min åldersklass, var det etthundrasextiofem barn. Det var tre parallellklasser i tätorten och skolor i många byar. Vad blev det av alla? Vill ingen återvända till Åsele?

Ett enkelt överslag, ger att vi har levererat cirka hundra personer per år från år 1950- 2000. Minst femtusen ungdomar, har vi levererat till övriga värden. Tänk om Åsele, kunde få någon form av avkastning, på alla ungdomar vi levererat ut i värden.

Det kan vara i form att någon pensionerad företagare, med lite idéer och ett bra kontaktnät, som kommer till Åsele och hjälper igång något. Yrkesverksamma, som vill byta miljö, där det finns utrymme för att leva. Någon kanske vill ha en stuga, i en fantastisk miljö, till rätt pris. Här är det billigare att vara pensionär, än vid medelhavet. Vackra miljöer och massor med aktiviteter.

Man behöver inte flytta till Åsele, man kan komma som gäst och dela med sig av kunskaper och erfarenheter. Ta kontakt med vårt näringslivskontor, där vi nu har nya krafter, så får du hjälp med de funderingar du har. Det går också bra, att ta kontakt med mig.

Jag har sett en stor del av värden och återvände till Åsele för 45 år sedan och ångrar inte en dag, att jag gjorde det. Här finns plats för alla och trots tuffa tider, är det samma möjligheter här, som på någon annan plats på jorden. Vill du, så lyckas du. Välkommen till Åsele.

Vi får se, om jag får kontakt med omvärden, nu när jag åker till Blåkulla.

Glad Påsk till Er alla!

 

Gårdagens KS blev ett bra möte. Vi var eniga om de flesta frågorna, även om det fanns en del olika tolkningar kring en del frågor. Kring skolgången för ensamkommande flyktingbarn, blev det lite diskussion. Att vi ska ha det i Åsele var vi överens om, men vi hade lite olika tankar om tillvägagångssättet.

Sedan följde en rad ärenden, där vi var helt överens om tagen. När omställningen av Duvan kom upp, blev det diskussion. Vår fråga var, om det varit samråd och information med hyresgästerna och deras anhöriga, som bor på Duvan. Det räcker inte med att åka dit och berätta för alla gäster vad som kommer att hända. Det ska vara bokade möten, enskilt med varje hyresgäst och dennes anhöriga. Mötet skall protokollföras. Vi fick till svar, att detta inte skett. Vårt förslag blev därför att ärendet återremitteras till ou och att man börjar i rätt ända, om en förändring skall genomföras.

Det som förhöjde dagen, var ett ärende som heter ”Resurs i centrum”. Det är en arbetsmarknadsåtgärd, för att få fler medborgare att nå egen försörjning. En utvecklad framtidsverkstad, av den typ vi hade tidigare. ÅKL har det förslaget med i sitt vallöfte 2010 och i vårt budgetförslag 2013. Sociala har räknat med samma besparing, som vi lade i vårt budgetförslag.

Att sedan S+V lyfter detta, som sitt förslag, är glädjande. Vi får hoppas att S+V fortsätter med sitt goda initiativ och plockar mer från vår lista av goda idéer. Det är vi glada för.

 

Vi tappade ambulansen för drygt ett år sedan och akutbilen gjorde sitt inträde. Det blev ockupationer, demonstrationer, möten och skriverier. Alla var engagerade i frågan och många människor deltog i olika aktiviteter. Det var Landstingets insats för att utveckla Åsele. Det var Socialdemokraterna i Landstinget, som röstade igenom detta förslag.  Men vad hände, efter att avtalet med landstinget var påskrivet? Tystnad!

Samtidigt kom förändringen av skolan i Fredrika upp på agendan. Duvan, det särskilda boendet för äldre i Fredrika, skulle också genomgå en förändring. Det skulle bli bättre för alla, men det tyckte inte befolkningen i Fredrika. En ny kraftfull folkstorm startade. Oppositionen i Åsele hade ett bättre förslag, på hur skolan och Duvan i Fredrika, skulle kunna leva vidare. Det lyssnade inte majoriteten till. Socialdemokraterna röstade igenom detta beslut, med minsta möjliga marginal, en röst.

Företagarna i Fredrika inbjöd den socialdemokratiska ledningen till ett möte i Fredrika. Ingen kunde komma, men vi andra åkte dit. Företagarna hade varnat för den utflyttning, som kunde ske, om skolan förändrades i Fredrika. Nu är det ett fullbordat faktum. Företag kommer att flytta från Fredrika, till andra kommuner. Tystnaden är total från majoriteten, det är ingen som flyttar från Fredrika?

Kan detta jämnföras, med Tage Danielssons monolog om Harrisburg? Det som hände, kunde inte hända, så det har aldrig hänt. Det osannolika för en del, blir verklighet för alla, genom dåliga beslut. Vem tar ansvaret?

 

Tillgången på engagerade fritidspolitiker krymper. Partipolitiken med flera olika partier i glesbygden, gör att varje parti, måste skapa en egen lista vid kommunval. Med en krympande befolkning, minskar tillgången på politiker. Det är endast ett fåtal som engagerar i debatten och vill påverka och utveckla. De flesta av politikerna på listorna är övertalade att ”ställa upp”. Ska vi fortsätta så, i lugn takt mot sotdöden, i alla små kommuner? Kan vi göra något annorlunda, för att utveckla i stället för att avveckla?

Att sitta med i fullmäktige och andra kommunala församlingar 10-20 år, bara för att få det på en textrad i dödsrunan, kan inte kännas meningsfullt. Man kan eventuellt, bli ihågkommen för felaktiga beslut, som man var med att fatta, utan att ha engagerat sig i frågan, för det var enklast så. Det blir fler och fler kommuner, som drivs mot en sådan framtid.

Det måste till ett nytt tänk. Ska vi ha en lista i kommun, med alla partier och där alla intresserade politiker finns? Du behöver inte ens tillhöra något parti? Medborgarna röstar, genom personval, på de personer de tror klarar uppgiften bäst? Kan det vara något att bita i?

Ska vi slå ihop Åsele, Vilhelmina och Dorotea, till en kommun? Ska vi ta bort alla kommunerna i länet och Region Västerbotten sköter det hela? Det finns säkert flera alternativ och tankar, om hur den framtida politiska styrningen ska se ut. Att dö sotdöden, tilltalar inte mig, något måste göras. Men vad?

Vi får de ledare vi förtjänar. Det krävs att alla engagerar sig och tar sitt ansvar för utvecklingen. Då kanske vi vänder trenden i glesbygden.  

 

Hong Kong på den här tiden, var inte i närheten av dagens Hong Kong. Black Pier, där man landade med Taxibåten, var full av flyktingar, som bodde i pappkartonger och annat bråte. Större delen av flyktingarna försörjde sig på tiggeri och tillfälliga arbeten. Majoriteten var barn som tiggde. Allt som gick att elda, var hårdvaluta för dessa människor, då all matlagning skedde över öppen eld. Det var tusental av kinesiska flyktingar, som kom till Hong Kong i små båtar vid den här tiden. Dessa båtflyktingar bildade stora ”Sampanbyar”, med sina båtar. Dessa byar var spridda runt om mellan Kowloon och Hong Kong.

Wayland ”ming” Wieslander, kanske ni minns? Han vann tiotusenkronorsfrågan i TV 1961, om blått mingporslin från Kina. Han var sjöman och arbetade för Ostasiatiska Companiet, som ägde Mandalay. Efter sin vinst i TV, bjöd rederiet Wieslander på resan till Hong Kong med Mandalay. Bra reklam för Companiet. Wieslander hade varit på många resor till Kina som sjöman och gjort många strandhugg. Han lämnade i Hong Kong och drog iväg, på en liten minicykel han hade med sig, på jakt efter mera mingporslin. Han skaffade sig en ansenlig samling av mingporslin. Han har haft många utställningar i Sverige och i dag kan man se, en hel del av hans porslin, som säljs på olika auktioner. En mycket intressant bekantskap. Undrar om han visste, vilken förmögenhet han skapade på sin hobby?

Ove och jag hade samma vakt, han i maskin och jag på däck. Det innebar att vi var ledigt samtidigt. Vi hade nu varit på bio och set filmen ”Kärlek i Hong Kong” och sett fantastiska miljöer, som vi beslöt oss för att besöka. Med hjälp av ett programblad från biografen, gav vi oss i väg på äventyr. Vårt första besök, skulle bli en fiskrestaurang på en båt, som låg i anslutning till en stor ”Sampanby”. Man kunde beställa fisk och skaldjur, som levde i stora akvarier. Utifrån den bild vi hade, skulle det ligga på Kowloonsidan, så vi klev på en färja och det bar iväg. Vi hade åkt från denna plats tidigare och tyckte vi visste, var färjan skulle landa. Där började äventyret. Den här tiden på dagen, gick den en annan tur.

Vi såg med fasa, att vi var på fel färja och fel väg. Språket var inget problem, om man kunde kinesiska och det kunde vi inte och engelskan i den här miljön, hjälpte oss inte heller. Vi beslöt oss för att kliva av vid första bästa stopp. När vi kom i land, beslöt vi oss för att försöka att gå tillbaka, mot den kaj vi hade förväntat oss att landa vid. Vi befann oss nu inne i ett slumområde, med bråte över allt, det eldades på gatan och man lagade mat utomhus. Då kom vi, två välklädda europeiska grabbar, gående i dessa kvarter. Man såg inget att orientera sig efter. Tittade man uppåt, såg man bara kläder, som hängde på tork och tvärgatorna påminde om soptippar. Vi hade ingen framgång, med våra språkkunskaper, vi fick lita på turen.

Det var ingen behaglig känsla, att vistas i dessa kvarter, men vi gladdes åt att det var på dagen vi hamnat här. Efter fyra timmars promenad, närmade vi oss kända trakter. Det var mycket varmt att promenera i dessa kvarter, och vi hittade inte ett ställe att släcka vår törst, förrän efter tre timmar. Vi passerade många ställen, men vi avstod från att gå in. Det är inte utredd, hur många onödiga varv vi gick, för ibland kände vi igen gatan och kunde konstatera, att där hade vi passerat tidigare. När vi kom fram till den kaj vi hade tänkt åka till, åkte vi raka vägen ombord på Mandalay, för dusch och mat. Vi fick reda på att det område vi vistats i, var ett ökänt flyktingsområde, där det var lätt att folk försvann. Ove och jag avskräcktes inte av denna utflykt, vårt beslut att uppsöka dessa platser, som vi sett på filmen ”Kärlek i Hong Kong” kvarstod och vi fullföljde vårt uppdrag. Det kanske kommer en annan gång.

 

Vi lämnade Manilla på Filipinerna och satte kurs mot Hong Kong. Det var en resa på cirka två dygn över Sydkinesiska Havet. Vi hade korkbalar från Lissabon till Hong Kong som däckslast, på fördäck. En del av lasten hade lossats i Manilla, så att surrningen av lasten var av en lägre kvalité, då det var en kort resa i bra väder. På kvällen blåste det upp och några av de övre balarna började på att rulla fram och tillbaka på fördäck. Vi som hade vakten, fick order om att säkra balarna, så de inte åkte över bord. Det var en farlig uppgift, då korkbalen studsade tillbaka när det blev stopp mot andra balar eller mot något skott. Man fick vara snabb, med att slå fast den mot övrig last, så att man inte blev fastklämd. Detta utspelades i mörker och i grov sjö, men vi lyckades.

Hong Kong var 1962 en Brittisk kronkoloni, med allt vad det innebar. Låga skatter innebar, att allt var billigt. Högteknologiska prylar, sådant man aldrig sett, fanns i överflöd.  Hör köpte vi skräddarsydda kostymer, byxor och skjortor för en spottstyver. Alla skräddare fanns efter en gata, guld och silversmeder efter en annan gata, träslöjdare, tatuerare, barer, hotell, matserveringar, alla hade en egen gata. Många har ställt frågan, varför jag aldrig tatuerade mig och mitt svar blev, ”jag är nog attraktiv som jag är och behöver ingen ytterligare utsmyckning”. Sanningen var en annan, jag var för snål och prioriterade andra saker i stället.

Mandalay ankrade upp på redden mitt i mellan Kowloon på fastlandet och Hong Kong, som är en ö och vi fick åka taxibåt när vi skulle iland. Jag minns så väl, när jag för första gången klev i land på Black Pier i Hong Kong. Jag möttes av en liten man, ca en meter hög, som saknade ben och flyttade sig med hjälp av två käppar. Han erbjöd oss sina tjänster, om vi skulle åka färja, buss eller ritcha. Han lotsade oss dit vi ville och för det så fick han en slant. På kajen bodde det flyktingar från Kina i stora papplådor och de försörjde sig på tiggeri. Ingen munter syn för en yngling, man fick sig en tankeställare, här var det otroliga kontraster mellan fattig och rik.

Red Lion, en känd bar i Hong Kong, var ett ställe de flesta sjömän besökte. Det var ett otroligt hålligångställe. Här kunde allt hända. Dörrvakterna var Kinesiska tvillingar, exakt lika och skulle mer än väl, platsa i en Bond-film. Knubbiga och välväxta muskelpaket. En rolig händelse, var en kapplöpning runt kvarteret, med ritschor. Tillvägagångssättet var enkelt, de som ville vara med hyrde var sin ritscha, och satsade en slant i en pott. Kinesen som drog ritschan fick bra betalt för ett varv runt kvarteret och en andel i vinsten. Du som deltog måste åka med på ritschan och det var fördel om man var lätt. Både Kineserna och sjöfolket tyckte det var roligt. Det blev en del extrainkomster för ritschagubbarna.

På den här tiden, var det inte många skyskrapor i Hong Kong och mesta trafiken var på vattnet. Det var inga broar mellan Hong Kong och Kowloon, men massor med färjor av skilda slag, som trafikerade sundet. Det fanns en gata med teatrar och biografer, som var välbesökt av oss västerlänningar. Här kunde man se alla stora filmerna. Biosalongerna var stora och lyxiga. Här kunde man köpa en logebiljett, där det ingick servering och rökning var tillåten. Här såg jag bl.a. Ben Hur och en film som hette ”Kärlek i Hong Kong”. Den filmen var inspelad i Hong Kong 1960 och visade många intressanta miljöer från Hong Kong, som vi beslöt oss för att besöka Om det ska jag berätta senare. När man ser Hong Kong i dag, så är inget sig likt.