Hong Kong på den här tiden, var inte i närheten av dagens Hong Kong. Black Pier, där man landade med Taxibåten, var full av flyktingar, som bodde i pappkartonger och annat bråte. Större delen av flyktingarna försörjde sig på tiggeri och tillfälliga arbeten. Majoriteten var barn som tiggde. Allt som gick att elda, var hårdvaluta för dessa människor, då all matlagning skedde över öppen eld. Det var tusental av kinesiska flyktingar, som kom till Hong Kong i små båtar vid den här tiden. Dessa båtflyktingar bildade stora ”Sampanbyar”, med sina båtar. Dessa byar var spridda runt om mellan Kowloon och Hong Kong.

Wayland ”ming” Wieslander, kanske ni minns? Han vann tiotusenkronorsfrågan i TV 1961, om blått mingporslin från Kina. Han var sjöman och arbetade för Ostasiatiska Companiet, som ägde Mandalay. Efter sin vinst i TV, bjöd rederiet Wieslander på resan till Hong Kong med Mandalay. Bra reklam för Companiet. Wieslander hade varit på många resor till Kina som sjöman och gjort många strandhugg. Han lämnade i Hong Kong och drog iväg, på en liten minicykel han hade med sig, på jakt efter mera mingporslin. Han skaffade sig en ansenlig samling av mingporslin. Han har haft många utställningar i Sverige och i dag kan man se, en hel del av hans porslin, som säljs på olika auktioner. En mycket intressant bekantskap. Undrar om han visste, vilken förmögenhet han skapade på sin hobby?

Ove och jag hade samma vakt, han i maskin och jag på däck. Det innebar att vi var ledigt samtidigt. Vi hade nu varit på bio och set filmen ”Kärlek i Hong Kong” och sett fantastiska miljöer, som vi beslöt oss för att besöka. Med hjälp av ett programblad från biografen, gav vi oss i väg på äventyr. Vårt första besök, skulle bli en fiskrestaurang på en båt, som låg i anslutning till en stor ”Sampanby”. Man kunde beställa fisk och skaldjur, som levde i stora akvarier. Utifrån den bild vi hade, skulle det ligga på Kowloonsidan, så vi klev på en färja och det bar iväg. Vi hade åkt från denna plats tidigare och tyckte vi visste, var färjan skulle landa. Där började äventyret. Den här tiden på dagen, gick den en annan tur.

Vi såg med fasa, att vi var på fel färja och fel väg. Språket var inget problem, om man kunde kinesiska och det kunde vi inte och engelskan i den här miljön, hjälpte oss inte heller. Vi beslöt oss för att kliva av vid första bästa stopp. När vi kom i land, beslöt vi oss för att försöka att gå tillbaka, mot den kaj vi hade förväntat oss att landa vid. Vi befann oss nu inne i ett slumområde, med bråte över allt, det eldades på gatan och man lagade mat utomhus. Då kom vi, två välklädda europeiska grabbar, gående i dessa kvarter. Man såg inget att orientera sig efter. Tittade man uppåt, såg man bara kläder, som hängde på tork och tvärgatorna påminde om soptippar. Vi hade ingen framgång, med våra språkkunskaper, vi fick lita på turen.

Det var ingen behaglig känsla, att vistas i dessa kvarter, men vi gladdes åt att det var på dagen vi hamnat här. Efter fyra timmars promenad, närmade vi oss kända trakter. Det var mycket varmt att promenera i dessa kvarter, och vi hittade inte ett ställe att släcka vår törst, förrän efter tre timmar. Vi passerade många ställen, men vi avstod från att gå in. Det är inte utredd, hur många onödiga varv vi gick, för ibland kände vi igen gatan och kunde konstatera, att där hade vi passerat tidigare. När vi kom fram till den kaj vi hade tänkt åka till, åkte vi raka vägen ombord på Mandalay, för dusch och mat. Vi fick reda på att det område vi vistats i, var ett ökänt flyktingsområde, där det var lätt att folk försvann. Ove och jag avskräcktes inte av denna utflykt, vårt beslut att uppsöka dessa platser, som vi sett på filmen ”Kärlek i Hong Kong” kvarstod och vi fullföljde vårt uppdrag. Det kanske kommer en annan gång.