Maj-Lis och jag hade förmånen att arbeta hemma på gården, när våra barn var små. Vi drev jord och skogsbruk. Det var potatisodling på sommaren och skogsbruk på vintern och för att bli kvitt allt hö vi producerade hade vi hästar. Jag köpte in föl och åringar, som jag tämjde och körde in. Som mest hade vi 11 hästar på gården. Efter inkörning sålde vi hästarna vidare.

En gård av den här typen med mycket hästar nära samhället, var mycket populär bland barn. Vi har tre barn, men hemma hos oss var det inte ovanligt, med 10-15 barn som lekte runt gården på dagarna. Våra två döttrar hade hästar som hobby. Det var tävlingar, cirkus och massor med andra aktiviteter kring hästar.

 Andreas är yngsta barnet och hans kusin Mattias, som var två år äldre, bodde 150 meter från oss och de lekte mycket tillsammans. Vi hade bilverkstad på gården och Andreas följde mig som en skugga när jag var hemma och arbetade. När han var 6-årsåldern kunde han mycket om bilar för att vara 6 år. Han började skruva i fordon han inte fick skruva i och det blev svårt att hitta felen han ställt till med. Andreas systrar hade egna hästar, så varför fick han inte en bil?

För att få bukt med detta, beslöt jag att ge honom en gammal Opel Rekord, som jag hade stående för skrotning. Dagen han fyllde 6 år, drog jag fram Opel Rekorden som jag skrivit ”grattis Andreas” på och förklarade att han fick bilen i födelsedagspresent. Efter födelsedagskalaset gick han ut för att meka i sin nya bil, han tog en avbitare och klippte av alla kablar han kom åt i motorrummet.

Mattias och Andreas lekte ofta i Opeln och en dag kom Andreas in och ville ha hjälp av mig. När jag kom ut till bilen, som stod bakom ladugården, kunde jag inte hålla mig för skratt. Pojkarna hade byggt ett flygplan av bilen genom att spika en bräda på bilens tak som vinge och nu ville de att jag skulle bogsera, så att de kom upp i luften. Jag frågade, om de trodde att det skulle gå och fick ett övertygande ja. Det var bara för mig att koppla en bogserlina och börja dra.

Tänk er två små pojkar 6 och 8 år, de såg med knapphet över instrumentbrädan och hade svårighet att vrida ratten. Jag bogserade runt på gården en stund, tills Andreas inte orkade ratta mer. Vi skrattade alla tre och kunde konstatera att flygningen blev misslyckad, men roligt var det.

Bilintresset höll i sig och vid 11 års ålder hade han nya biltankar. Han ville ha en PV544, som han sett på Norrstrand. Den hade stått där länge och såg övergiven ut, men jag visste att det var Gunder som var ägare till bilen. En dag när vi var på BP på Norrstrand, råkade Gunder vara där. Jag talade då om för Andreas, att Gunder var ägare till PV:n och han fick fråga honom själv om bilen var till salu. Det var inga problem, han gick fram och frågade Gunder om bilen var till salu och i så fall vad den kostade. Gunder sa, att han kunde tänka sig att byta bort bilen mot ett par nya gummistövlar före älgjakten.

Det blev affär, jag minns inte var Andreas köpte nya stövlar, som han levererade för bilen. I den bilen klippte han inte av alla kablar, utan här lärde han sig mycket. Det blev riktig skruvning och med lite hjälp av pappa, fick han bilen körbar, efter några år.
Undrar om det är någon fler som bytt till sig en bil för ett par gummistövlar?