Det var år 1962 och Kina levde under ett skräckvälde, ingen litade på sin granne. Under våra dygn i Shanghai, fick jag en ny syn på vad frihet innebar. Ingen vågade göra något, som inte var sanktionerat av chefen. På ett fartyg av Mandalays typ, som gick med styckegods, användes en hel del strövirke vid stuvning av lasten. Det blev alltid en massa trasigt virke, när vi lossade och det virket försvann alltid från däck när vi låg i hamn. Det var stuvarna, som tog reda på virket och ingen hade några invändningar mot det.

Så var det inte i Shanghai, här var det ingen, som frågade om virket och allt låg kvar på däck när vi lämnade hamnen. Sanningen var att alla ville ha det, men ingen vågade fråga. Vi tyckte synd om människorna, som levde under sådana förhållanden och dumpade virket i havet, så fort vi kommit på öppet vatten. Alla fartyg gjorde så. Där ute var det fullt med små båtar, som samlade drivved med hjälp av stora håvar. Virket användes för uppvärmning och matlagning. Det var inte lika nedvärderande, som att fråga om man fick virket, innan det hamnade i vattnet. Dagarna i Shanghai gjorde ett starkt intryck på en yngling som mig och jag har funderat mycket på detta statsskick, som kallas kommunism. Fattigdomen var påtaglig.

Vi lämnade Shanghai bakom oss och satte kurs mot Pusan i Sydkorea. Vi skulle ligga där och lossa och lasta på ett dygn. Det var vinter och kallt och stuvarna var klädd i blåkläder och en riktig vintermössa. Vad jag reagerade på, var att de hade skor som påminde om vår barndoms blå gymnastiskor av tyg och det var vinter. Stuvarna i Sydkorea, hade rykte om sig att vara värdens snabbaste på att lossa och lasta, det var bara i Norrland, som hade stuvare med samma kapacitet. Vi behöll sjövakten, då vi bara skulle ligga ett dygn i Pusan.

Jag gick 8-12 vakten, det var kväll och det var både mörkt och kallt. Jag hade tagit på mig en gammal ytterrock, typ ulster, som jag vunnit på kortspel och den var minst tre nummer för stor.  Den var tung men varm och på huvudet hade jag en typ av hjälmhuva jag köpt i Holland. Det var bara mun och ögon som syntes. Att se dessa stuvare arbeta var rena skådespelet, lossningen skedde med bommar och vinschar, inte som i dag med kranar.

Jag stod ute på fördäck och följde lossningen under en stor del av kvällen och fick se förste styrman springa runt på fördäck, för att sedan försvinna och komma tillbaka igen. En lång stund stod han och tittade i samma lastlucka som jag, men försvann åter mot midskepps. Det såg ut som han sökte någon. Efter en stund kom han åter och ställde sig intill där jag stod, då frågade jag, om han sökte någon. Han vände sig mot mig och sa ”här har du stått här hela kvällen och jag har tagit dig för en stuvare, det är du jag söker”. Han hade sett mig tidigare, men att jag skulle vara klädd på det viset, kunde han inte tänka sig. Vi skrattade båda två åt händelsen.