Gårdagens övningar gav fotbollen en annan innebörd för mig. Vi startade från bostaden Abbots Langley 11.30, för att åka förbi i Watford och hämta upp ett gäng fotbollsfantaster. Körtiden är ca. 30 minuter från Abbots Langley till Wembley. Vi parkerade bilen en bra bit före Wembley för att slippa köer, när vi skulle åka hem efter matchen.

Vi var framme två timmar före avspark och det var redan mycket folk på plats. Här är en fotbollsmatch inte bara 90 minuter, den börjar flera timmar på pubarna där man ”sjunger upp sig” inför matchen. Stämningen ska vara på topp, då matchen börjar. Det är inga våldsamheter, men det låter mycket. Inför dagens match hade båda lagen 35000 biljetter vardera till sina fans och alla var sålda. Totalt kan man tänka sig att hela Umeås tätort satt på läktarna.

Dagens match gällde mycket, inte bara en plats i Premier League, det gällde 120 miljoner pund och en årlig ersättning för TV-rättigheter på 55 miljoner pund per år. Att nerverna var på helspänn både hos ledare och spelare kan man förstå. Båda lagen var lite skakiga inför stundens allvar.

Timmarna före avspark, var en finslipning av klackarna inför matchen, med många decibel. Sedan 82 000(inte fullsatt) människor sjungit ”God save the Queen”, var det dags för avspark och då gungade hela Wembley. Matchen i sig var ingen höjdare och stod 0-0 efter full tid. Förlängningen två gånger 15 minuter slutade med att Crystal Palace fick en straff och vann med 1-0. Det var ett lite besviket gäng, som kom hem till Abbots Langley kl. 19.30.

Att uppleva denna stora folkmängd, utan att det är trängsel, är fantastiskt. Alla är artiga och visar hänsyn, men det är ett otroligt tryck på läktaren.