Det fanns en tid, då Åsele var fullt av ”original” och jag är tacksam att jag fick träffa många av dessa personligheter. Då jag var i 12-13 års ålder, fick jag möjlighet att arbeta tillsammans med ett av dessa ”original”. Ivar var våran granne och hos honom fick jag utföra en hel del småjobb, lämplig för en liten yngling.

Nu skulle jag få prova på att hyggesrensa, det innebar att man högg ned alla småträd och buskar, som blivit kvar efter en avverkning. Redskapet man använde hette röjyxa. Han jag skulle få följa med hette Arthur och gick under namnet ”döven” eller döv Arthur, för att han var döv. Hygget vi skulle arbeta på, var beläget 6 km efter väg från byn, sedan var det 4 km att gå. Färdmedel var cykel som tog en stor del av dagen, så den stund vi var där arbetades det hårt. Min möjlighet att följa med i Arthurs tempo var omöjligt, så jag högg på min kant.

Efter en stunds arbete gick Arthur och gjorde upp eld och vi tog matrast. Detta hände första dagen, så jag antog att det var den här tiden vi skulle ha rasterna. Dag två ropade jag till Arthur när det var dags för mat, men han bara fortsatte att hugga. Tiden gick och jag ropade flera gånger men han hörde inget. Till slut gick jag och gjorde upp eld och då kom han och sa ”jasså, det är mat nu”. När jag kom hem berättade jag att Arthur bara åt bröd och en gulaktig ost som han skar med kniven. Då fick jag reda på att det var saltfläsk, som endast bestod av fett, gult fläsk, som var hans huvudkost.

Göte Rådström berättade för mig en händelse med Arthur. Det var på hösten Göte och Arthur körde ihop virke som blivit huggit på sommaren i väntan på att vinteravverkningen skulle börja. Man bodde i en liten skogskoja intill Stamsjöån. Vintern kom och man flyttade till vinteravverkningen, som var belägen på de omtalade Spirberget, men en del av det sommarhuggna virket blev kvar och skulle köras fram till våren.

Vinteravverkningen var avslutad och Göte inväntade att snön skulle försvinna, så han kunde köra fram virket, som blev kvar på höstens körning. När Arthur kom för att följa Göte för att slutföra denna körning, hade han ingen matsäck med sig. Göte frågade varför han inte hade någon mat med sig och fick till svar. ”Ja ha mat´n där é köja”. När det var dags för att äta den dagen, tog Arthur fram en ugnspannkaka och en öppnad plåtburk med köttbullar som stått under han säng över vintern. Pannkakan var dekorerad med råttskit och burken var färjad av mögel, sa Göte. Arthur borstade av pannkakan och rörde om i burken, sedan åt han. Det var friska karlar på den här tiden och Arthur levde länge, jag tror han blev över 90 år.