Åsele har genom tiderna begåvats med många bra berättare. Man kan fundera hur historier och  händelser ska föras vidare i framtiden. Berättarkonsten är viktig, för att folk ska få något gemensamt att samlas kring. Jag hade turen att få växa upp, när det fanns gott om goda berättare i Åsele. Dessa män och kvinnor återgav både allvarliga och humoristiska historier. En av dessa goda berättare och poeter var Klas Borglund. Den här historien fick han publicerad i tidningen någon gång på 70-talet. Jag återger den med Klas egen text ur tidningsartikeln.

Det var nån gång på 30-talet, jag som åskådare, fick se tidernas schackparti. På Kalle Bagares café utkämpades det mellan ”Storstrix” och ”Karl Jönsa”.
Det lilla rummet, som populärt kallades stormen, var fullpackat med publik. Strix och Jönsa hade tagit in var sin 20-öres fika och ställde upp schackpjäserna.

Det spelades mycket schack så pjäserna var väl nötta. En häst hade kommit bort för länge sedan och ersatts med en sockerbit och den sockerbiten skulle föreställa en vit häst. Men efter månaders tummande och hoppande på brädan, var den mer svart än vit och luktade säkert snus. Det var strängt förbjudet för publiken att yttra sig, hur dumma drag som än förekom, det kallade att ”dala”.

Partiet hade fortgått ganska länge, Stor Strix hade fått ett visst övertag, slog upp en kopp kaffe, tog sockerbiten ”Hästen”, stoppa den i mun och drack sitt kaffe i väntan på Jönsas motdrag. Efter Jönsas drag, blev ställningen helt förändrad. I vild förtvivlan letade Strix efter hästen. Enda lösningen tycktes vara, att Jönsa stulit den. Karl Jönsa neka ju helt naturligt, men Strix slog ihop pjäserna och skulle handgripligen tukta Jönsa för häststölden.

Men då ingrep publiken, några höll fast Strix medan vi talade om för honom, att han ätit upp den som tilltugg till kaffet. Dom var oskiljaktiga som schack-kompisar sen också, men tände på kort stubin. Dom hade speciella spelregler, en var att ställd pjäs, inte fick ändras. Den regeln hette ”hytte ä flytte” och det var den Strix förlora partiet på, när han åt upp sin egen häst.
Här slutar berättelsen.

Tänk vad många liknande händelser, som måste ha utspelats i Åsele, när folk träffades ute. Om bara en bråkdel av dessa kommit på pränt, vilken rolig läsning det skulle ha varit. Har ni gamla berättelser från Åsele med omnejd, är jag intresserad av dessa.