Igår nämnde jag i förbifarten posttraumatisk stress. Om jag anklagar media-rapporteringen för att orsaka posttraumatisk stress symptom skjuter jag budbäraren. Men jag har två bättre funderingar att skriva på ämnet. Ett, jag är inte läkare, jag diagnostiserar ingen, det enda jag säger är att min okvalificerade gissning är att sjukhuspersonal i Italien kan utveckla posttraumatisk stress. Vilket leder till frågan hur vi förbereder sjukhuspersonal för vad som kommer? Går det att förbereda? En del av personalen är t.o.m. snabbutbildad utan tidigare erfarenhet [Edit: meningen är nog inte att unga nyutbildade ska direkt till IVA, de kan avlasta på andra sätt.].

Två, (och mindre välskrivet) vad som först fick mig att tänka på posttraumatisk stress var en artikel av Joel Halldorf, med titeln: Skräcken för corona kan få oss att växa i vishet. För att vara en titel som började med ordet ”skräcken” är det en positiv titel. Men Halldorf inledde med att jämföra våran situation inför Covid-19, med att få en cancerdiagnos. En cancerdiagnos är något av det mest stressande och traumatisk en människa kan uppleva. Jag undrade om han menar att vi alla skulle genomgå samma mentala påfrestning som cancerpatienter? Redan innan det började på allvar? Halldorf tänkte kanske inte ens att någon skulle ta honom bokstavligen, han menade inte att vi skulle bli enormt stressade. Men jag blev stressad av det. Vad jag säger här är att man inte kan veta hur läsare regera på ens texter. Nämner du cancerdiagnoser kommer någon som jag att ta det bokstavligen. Eller om ni vill ha ett internationellt exempel, som hade varit roligt om det inte hade varit tragiskt. Om du hyllar en malariamedicin mot coronavirus kommer någon att dö efter att ha satt i sig antiparasitära medel för akvariefiskar: Man dies after taking chloroquine in an attempt to prevent coronavirus. Man får räkna med att missförstås och kan inte ta ansvar för allt.