Ni vet den där historien om att Västerbottensosten är resultatet av att en piga blev distraherade under osttillverkningen av att hennes friare dök upp. Varpå hon glömde bort ostmassan alldeles för länge. När hon försökte rädda situationen genom att göra färdigt osten fick hon dagens Västerbottensost.

Senast såg jag historien på sidan Atlas obscura. Samtidigt tycker jag mig en gång ha läst att pigan i fråga medvetet experimenterade med att ta fram en ny typ av ost. Hur ska jag uttrycka mig? Om du vill ha en anekdot om hur orättvist kreativa kvinnor har behandlats av historien, är det nästa för perfekt. En kvinna tog medvetet, systematiskt fram en produkt, bara för att eftervärlden ska berätta anekdoter om att det var hennes friare som låg bakom. En tredje version jag har läst är att vi aldrig kommer att få veta exakt hur osten togs fram.

Här kan jag göra ett hopp, men ändå stanna på temat ost. Jag har nyligen läst Andreas Håkanssons bok Mat, myter & maskiner där ett kapitel tillägnans utvecklandet av dagens ost-industri. Jag är ledsen men ingen av namnen han nämner i samband med modern mejeriindustri är en kvinna. De han nämner är fransmannen Louis Pasteur, svensken Gustaf de Laval samt dansken Christian D. A. Hansen. De tog fram pastörisering, separatorn samt löpe. Tre tekniker som behövs för att tillverka våra dagars ost.

Nästa steg är att vi inte längre behöver kor för osttillverkning. Detta är inget du hittar i mejeridisken på din vanliga livsmedelsaffär men principen är enkel. Ost görs av mjölkproteiner och fett. Sedan många decennier sedan har vi kunnat tillverka alla möjliga proteiner med mikrober och hybrid-DNA. Ta gener för tillverkning av mjölkprotein, kombinera det med generna i en mikroorganism och du får mikrober som kan tillverka just mjölkprotein. Mjölkprotein som du kan göra helt vegansk ost med.