I vanliga fall uppdaterar jag på måndagar, men idag, imorgon och slutligen som vanligt på måndag tänker jag skriva om pandemin. Om jag skriver om det några gånger i rad, får jag ämnet ur systemet och behöver inte ta upp det igen. Tänkte jag. (Följande innehåller eventuellt några älsklingar jag borde ha dödat.)

Jag får erkänna att jag älskar att komma förbi artiklar med budskapet att lockdowns inte fungerar, eller att lockdowns gör mer skada än nytta. Problemet är att saker inte är sanna för att man vill det. Jag tänker inte länka till någon sådan artikel. Det är onödigt att sprida något som kanske inte är sant. Anledningar till att jag gillar sådana artiklar är dels egoistisk, att jag inte vill ha så många inskränkningar, att jag hoppas att människligheten kan ta sig igenom en sådan här kris med minimal inblandning från våldsmonopolet. Dels har det att göra med den magiska världen jag växte upp i: 1990-talet. På den tiden fanns det en optimism och det var i det närmaste ett axiom att demokratier skulle utklassa diktaturer inom t.ex. ekonomi och vetenskap, så varför skulle inte vi vara bättre på folkhälsa också? Jag vill inte att diktaturen Kina här ska ha rätt. Jag vill inte att det som beskrivs som ”kinesisk lockdown” ska vara den enda metoden.

Om jag får utveckla tankarna från 1990-talet. Jag läste Peter Englunds bok Brev från nollpunkten (1996) när jag var 18-år. Det var en bok som påverkade mig och ett sätt boken formade min världsbild var Englunds påstående om demokrati och utveckling. Med ett urval av två (vetenskapens språk är fortfarande engelska, så med en “sample size of two”), påstod han att en av få positiva lärdomar från 1900-talet var att demokrati inte bara är trevligare att leva under än alternativet, utan demokratiska stater också är bättre på forskning och utveckling än vad diktaturer är. Hans två exempel var Nazityskland och Sovjet. På 1930-talet var Tyskland världsledande inom kärnfysik, men Nazityskland misslyckades ändå med vad USA kunde göra på fyra år, nämligen tillverka en atombomb. Samtidigt som Stalins Sovjet gjorde bort sig totalt inom ett forskningsfält som denna blogg då och då tar upp, växtförädling. Det vill säga, Stalin förkastade Mendels ärftlighetslagar, vilket fick katastrofala följder för jordbruket. Och senare missade Sovjet dator-revolutionen under de sista decennierna av kalla kriget.

Englunds bok handlade i övrigt om Somme, Lubjanka, Treblinka [rättelse förintelselägret som beskrivs ingående i boken var Bełżec, inte Triblinka], Nagasaki, det är klart att han och vi läsare ville ha en positiv lärdom av 1900-talet. Men viktigaste för Peter Englunds teori kan som sagt ha varit tiden då han skrev boken. Murens fall och andra mindre triumfer för liberal demokratin. Jag hoppades verkligen att han skulle ha haft rätt. Vetenskap och teknik skulle vara ett demokratiskt trumfkort i konflikter med auktoritära stater.

Idag kan vi tvärtom ofta läsa att diktaturen Kina överpresterar oss. Idag ett kvartssekel senare finns det ett land, vi har ett urval av ett, som synligen motbevisar Englunds hoppfullhet. Jag kan inte låta bli att se en paralleller mellan idén att demokratier presterar bättre inom forskning och teknik och tanken att frivilliga åtgärder för folkhälsan inte bara skulle vara trevligare att leva under, utan också skulle vara bättre för folkhälsan än auktoritära återgärder. Att humant behandlade medborgare skapar ett bättre samhälle än vad ett samhälle av undersåtar. Men precis som med Englunds optimism, sägs det att just Kina igen motbevisa oss. Även västerländska demokratier har under denna pandemi, tagit efter Kina. Om auktoritära metoder är okej för både folkhälsan och för vetenskapssamhället, ja, då finns inte ens den positiva lärdomen från 1900-talet, kvar. Kan det vara så illa? Det låter misantropiskt.