I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag länge använt kaféer och bibliotek som arbetsrum och att det inte har gått i år. Det kom från en formulering från George Prochniks Stefan Zweigs biografin Stefan Zweig vid världens ände (2015). Författaren beskriv, fritt från mitt minne, österrikiska kaféer som ett universitet och ett arbetsrum till priset av en kopp kaffe. Jag har frivilligt avstått från kaféer och bibliotek sedan mars förra året. Det är ingen uppoffring, jag är ingen hjälte för att jag gjorde det*. Det jag tänkte skriva var att om man köper en sådan romantisk beskrivning av centraleuropeiskt kaféliv kan det vara en legitim anledning att gå till ett kafé under en pandemi? Eller kanske intressantare, en legitim anledning för myndigheter att försöka hitta sätt att hålla kaféer öppna?

Nåja, saken är den att sannolikheten att någon enda myndighet i världen hade denna romantiska uppfattat i bakhuvudet när de beslutade om kaféer är antagen 0. Jag ville vidga perspektivet. Men egentligen handlar det bara om att för mig är en av de sakerna jag saknar mest att jobba på kaféer och bibliotek. Samtidigt, pandemin handlar naturligtvis inte om mig. I morgon ska jag posta om pandemin och världen.

*Om man vill vara elak är det bara bra för oss att vi inte kan sitta offentligt och skriva på ett manus som vi innerst inne vet inte kan bli något.