Med min aspergergrupp såg jag nyligen BBC dokumentären Asperger och jag med Chris Packham. Chris Packham (inte som jag först läste Packman) lyckades utnyttja sin asperger till att läsa zoologi och bli presentatör på just BBC. Eftersom jag, precis som Packham var djurintreserad när jag var barn, flög frasen ”missed opertunity” genom mitt huvud när jag såg dokumentären. Jag inbillade mig alltså att om jag bara hade hållit fast vid mitt intresse för zoologi hade jag blivit zoolog och tv-personlighet. Jag har samma diagnos som Chris Packham.

Egentligen fungera det, antagligen, inte på det sättet. Om jag säger såhär. Jag har ojämn intelligens, något som är vanligt vid NPF, men är min relativt höga intelligens inom vissa områden tillräckligt för att kompensera för min svagheter? Även om jag tidigare nämnde biologi är kemi egentligen ett bättre exempel i mitt fall. Jag hade lätt för kemi och fick MVG i ämnet. Men många har MVG i kemi och har dessutom jämn intelligens. Vad jag säger här är att vi inte bara kan hoppas på personer med NPF har talanger som kompenserar egenskaper som kan vara handikappade. Chris Packham visste att han var annorlunda, men kunde bli zoolog. Hans kunskap och passion var tillräckligt för att kompensera. Alla inte sådan tur. Vilket igen visar att samhället måste bli bättre på att låta alla komma till sin rätt.

Jag har här ett antal gånger skrivit om morgondagens mat. Jag tänker på när jag skrev om mossbräke och när jag skrev om närodlade bananer. Morgondagens mat är ett återkommande ämne. Jag kan också nämna att den enda gången jag har gästbloggat på engelska, handlade det även då om mat och jordbruk*: How gentically modifided rice could save the world.

Egentligen borde jag försöka skapa en blogg om just morgondagens mat. Om man vill ha uppmärksamhet kan det vara rätt sätt. I synnerhet om man bestämmer sig för att insekter är framtidens mat och följaktligen börjar föda upp, tillaga och äta insekter. Visst vill folk se mig odla och äta mjölmaskar?

Jag kommer att återkomma till frågan om att äta insekter. Tills vidare får jag fundera på om jag ska fortsätta på detta spår. Ska jag – mer eller mindre snabbt – gå över till att försöka blogga om kreativa lösningar på vad vi egentligen ska äta i framtiden?

* Jag är inte bra på språk. Ev. läsare får ursäkta grammatiska fel som kan ha smugit sig in.

I torsdags skrev jag att arbetsförmedlingen kanske inte skulle låta mig gå en arbetsmarknadsutbildning, en kockutbildning. Om – jag skriver ”om” – jag inte får gå utbildningen, skulle det vara den ultimata ”jag ska visa dom” vara att publisera en kokbok.

Innan jul skrev jag om mossbräke. Om forskningen som pågår och som inspirerades av  konstnären Erik Sjödin, som en gång i tiden arbetade med just mossbräke. B.la. tycker han vi ska äta mossbräke. Så det är vad min kokbok skulle handla om. Det skulle vara kul och kreativt att ta fram ett recept på mossbräke-sushi och, eftersom det nu är Sydkorea inte Japan som är det “coola asiatiska landet”, mossbräke-kimchi. Eller, om vi inte ska lämna Östasien i fred, mossbräkeketchup.

Vad jag säger är, att jag borde skriva en kokbok om mossbräke. Ni får själva avgöra hur mycket jag skämtar.

Innan jul nämnde jag att det hade varit tal om att jag skulle få en arbetsmarknadsutbildning som kock. Det var bestämt att jag skulle gå den. Jag hade till och med fått ett datum för kursstart, nu på måndag den fjärde februari. Så jag har berättat för alla att jag ska börja en kockutbildning på måndag. Har faktiskt också skrivit ett blogginlägg om det, som var tidsinställt att publiceras på måndag. Idag, torsdag, fick jag höra att arbetsförmedlingen, pga min asperger, är tveksam till att jag ska få en arbetsmarknadsutbildning.

När min mamma slutade gymnasiet fick hon höra att hon som hade en medfödd ögonskada inte fick bli lärare. Så går det nog inte till idag? Inom rimliga gränser får väl handikappade idag jobba med vad de vill? Men här är det möjligt att jag, med min diagnos, inte får en arbetsmarknadsutbildning. Nu ska jag inte måla f*n på väggen, jag tror det kommer att ordna sig. Och jag kan förstå hur de tänker. Det är fortfarande irriterade, jag hade ju till och med redan fått ett startdatum.

När jag jobbade med dataregistrering på sjukhuset, sa min chef rätt ut att jag var ”underutnyttjad”. Jo, när jag försöker utbilda mig så dyker det alltid upp problem. Inte konstigt att jag är underutnyttjad om man inte ”får” utbilda sig.