Orelaterat till vad jag egentligen bloggar om. Jag vet att jag i förbifarten har kallat mig för betongsosse. Och jag har, i förbifarten, skrivit att jag lekt med tanken på att gå med i ett politiskt parti. Det sagt, jag vill inte gå med i ett parti som ogenerat låter ett regionalt ungdomsförbund tas över av islamister. Det måste ha funnits visselblåsare i SSU Skåne. Och om det inte fanns det, om ingen protesterade, är det eventuellt värre.
Kategori: Okategoriserade
Empati och autism
Kortversion av detta inlägg: det är en myt att autistiska saknar empati, i verkligheten kan det till och med vara tvärtom så att autistiska har starkare empati än andra. Lång version: För två år sedan gick jag en kurs för personer med högfungerande autism. En träff hade vi en en kort diskussion om empati. Som jag minns det påstod många för så sent som för kanske tio år sedan att asperger betyder att man inte har empati. Ett exempel jag kommer ihåg är att Eva Lundgren, i förbifarten, i en debattartikel skrev att tjejen i Män som hatar kvinnor hade asperger, eftersom hon inte hade empati. Jag kommenterade själv hennes artikel och därför fick man länge upp artikel om man sökte på mitt namn.
Nåja, saken är den att det är en myt. Vilket jag också skrev i min ovannämnda kommentar. En myt som borde ha försvunnit sedan länge. En tjej i kursen jag nämnde sa att problemet inte är att autistiska generellt skulle sakna empati. Problemet är det motsatta, att vi har för mycket empati för den här världen (subjektiv påstående). Det finns det som tyder på att autistiska har starkare empati än ”normala människor”. Den teorin nämns b.la. i boken Konsten att fejka arabiska av Lina Liman. Och jag trodde jag hade en artikel om det sparat i mina bokmärken, men nu kan jag inte hitta den.
Däremot har vi problem med sociala koder och kan av misstag såra någon, men det är inte samma sak som att sakna empati. Tvärtom, de som saknar empati, vet att de såra eller skadar personer, men de gör det i alla fall. Så poängen är, för att upprepa mig själv, det är en myt som måste död.
Ps. Av naturliga skäl tänker jag i vanliga fall inte skriva om vad som sades i en kurs som ovanstående. Men så länge jag inte skriver ner något personligt – och givetvis skulle jag aldrig nämna namn – tycker jag det går bra.
Pillersamhället, är läkarna också ”offer”
Om jag ska skryta med mina kändiskontakter har jag inte mycket att komma med. Jag har arbetat med en kusin till trummisen i Sahara Hotnights. Det är ungefär det. Går man utanför nöjesvärden, men på samma nivå, var min pappa kurskompis med barnpsykiatrisk och debattören Salomon Schulman. Det senaste jag såg han hade skrivit var debattartikeln Det är något som skaver med bokstavsdiagnoserna. Trotts rubriken tar Salomon Schulman mest upp medicinering och läkarnas mallar de följer inom psykiatrin överlag, inte bara om ADHD. Som äldre läkare har han perspektivet att det helt enkelt var roligare förut, när jobbet hade mer utmaningar, när det inte bara handlade om att följa direktiv och medicinera.
Missförstå mig inte. Att behandlingsmetoder inte är intellektuellt stimulerande för läkare betyder inte att det är dålig behandling. Om jag fick det att framstå som om Salomon Schulman bara bryr sig om psykiatrikerna skulle jag få be om ursäkt. Hans artikel handlar också om patienterna och han föreslår också lösningar. Däremot har jag som utomstående tänkt liknade saker, det att psykiatriker verkar spendera en icke obetydlig del av sin arbetsdag åt att rutinmässigt förnya recept och att de verkar följa direktiv (och jag förstå att det kan vara tråkigt, jag har själv jobbat med dataregister). Hur som helst, det är inte en standard ”psykofarmaka är dåligt”/”bokstavs-diagnoser är dåligt” artikel, den är värd att läsa.
Vad som var självklart för min tonårshjärna
På gymnasiet hade jag en lärare som en gång förklarade att alla skulle kunna nå upp till betygskriterierna för godkänt. Läraren i fråga hade en förståndshandikappad son. Mitt tonårshjärta tänkte direkt irriterat: “hur kan hon [läraren] säga så, hon har en förståndshandikappad son.” Hon hade berättat för oss att hennes son aldrig hade lärt sig läsa och skriva. Jag tänkte att det måste finnas en hel skala mellan de som är så förståndshandikappade att de inte kan läsa och skriva och de som utan problem kan nå upp till betygskriterierna. Några av oss måste hamna på den skalan. Jag tillhörde inte de, jag klarade att få minst godkänt i alla ämnen – förutom Svenska C*, som inte var en obligatorisk kurs. Men jag anser fortfarande att jag har rätt. Den skalan måste finnas.
En eller två terminer innan hade min geografilärare klagat på att en uppsats jag skrivit inte var tillräckligt bra, jämfört med hur jag presterat på proven. För mig var det självklart att jag var bra på att skriva prov, men mindre bra på att skriva uppsatser. Jag anser fortfarande att det var en korrekt beskrivning av mig. Bara för att man är bra på en sak, behöver man inte vara bra på andra.
Problemet är att folk i allmänhet kanske inte tänker på att dessa varianter finns. De utgår från att du är lat om du inte lever upp till mallen. Mallen som säger att alla ska klara ett specifikt betygskriterium. Att alla som presterar bra på prov, nödvändigtvis måste vara lika duktiga på att skriva uppsatser.
* Jepp, på den tiden hade jag IG i svenska c och nu idag är blogga enda som går bra i mitt liv. 🙂
Foto från bioblioteksfönster
Jag har tagit mig vanan att sitta på biblioteket och skriva. Och när man sitter på stadsbiblioteket med utsikt över älven är det inspirerande att ta kort. Här är tre fotografier från tre årstider. Den årstiden som saknas är våren.
Övervinna funktionshinder
När jag var 16 år och vi i skolan skulle läsa en bok på engelska, valde jag att läsa 1984 av George Orwell. Min lärare verkade tro att boken var för svår för mig och hon rekommenderade en mycket tunnare bok. Jag kunde bevisa henne fel och läste 1984 från pärm till pärm på engelska. Till saken hör att jag har dyslexi och denna andra diagnos som kan vara handikappande.
Det är ju kul när man kan vissa tvivlare fel. Men låt oss vara ärliga, alla med funktionshinder kan inte i alla sammanhang vara hjältar som övervinner sina funktionshinder. Erlend Loe låter i sin bok Expedition L Kim, en man närmare 30 år, berätta att han är bitter eftersom han inte passade in i skolan. Han var en av de som skolan inte var anpassad till. När det gäller akademiska prestationer kunde han inte visa sina tvivlare fel. Istället fick han bli konstnär, en plan B som inte är öppen för alla men som fungerade för honom.
Synliga och osynliga funktionshinder är något som kan få tvivlare att tvivla. Förutom läraren i inledningen har jag träffat en sjuksköterska som har sagt att jag inte kan ha en karriär. Hur mycket vi än hoppas alla kan övervinna sina funktionshinder – som jag kunde läsa 1984 på engelska trots dyslexi – måste vi ibland leta efter andra vägar. Ibland måste man bli konstnär eller vad man nu har för plan B. Även om vi vill ha ett samhälle där alla ska få möjligheter, även de som har synliga och osynliga funktionshinder ska få chanser, och det är inte alla som vill det, är vi ännu inte där.
Vad säger mina ekonomiska problem om samhället
Ibland undrar jag om jag skulle gå med i ett politiskt parti. Jag har inget bättre för mig. Nej, allvarligt talat, det handlar om att göra något mer än att gnälla på internet. I detta fall är mitt gnäll som följer. När man har problem med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är det lätt att känna sig bortprioriterad. Vår ekonomi går som tåget och arbetslösheten är låg. Men Försäkringskassans pengar räcker inte och det tar månader att få tid på arbetsförmedlingen. Våra politiker verkar ha prioriterat annat än oss. Och visst jag är bara en person, jag kan inte förvänta mig att jag kan ändra något. Men i bästa fall är det mer konstruktivt att gå med i ett parti än att bara gnälla på sin blogg.
Sedan när jag har problem med myndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kan jag känna mig bortskämd. Att jag borde klara mig själv utan dessa myndigheter och att jag inte har någon rätt att kräva de ska “fixa” sysselsättning och pengar. Detta har givetvis också att göra med politik. Den senaste psykologen jag träffat sa, ord för ord: “det är samhällets ansvar att alla ska passa in”. I sådana fall har jag inget att skärmas över. Jag har ändå gjort så gott jag kan. Men det är svårt att hitta balansen mellan hur mycket ansvar individen har för att passa in och hur mycket är samhällets ansvar. Säkert en fråga att återkomma till.
Politik : eller min konflikträdsla
Ofta när jag skriver om politik blir jag tveksam efteråt. Vem är jag att ha åsikter om politik (förutom då min grundläggande rätt att rösta på vilka som ska göra de svåra besluten)? Jag tänker nu närma mig politiken genom att berätta hur konflikträdd jag är. Jag tvekar att berätta att jag, under omständigheterna, gillar idén på en S + M regering. Jag tvekar definitivt på att dela (och dela en artikel är inte ens samma sak som att dyrka vart enda ord i den) Jan Emanuels debattartikel som kritiserar vår migration politik: Alla dessa män, hur tänker vår feministiska regering.
I båda fallen känner jag människor som är väldigt vänster som skulle kritisera mig. Samtidigt det första exemplet är ett förslag som framförts flera gånger i vanlig media (mainstream media, om du vill) och det andra exemplet är från en socialdemokrat och publicerad i Expressen. Det är inga konstiga åsikter. Det är min konflikträdsla, inte att mina åsikter skulle vara ljusskygga som får mig att hålla tyst.
”Nyheter” som google sprider
Sedan jag läste följande artikel
News is bad for you – and giving up reading it will make you happier, har jag konsumerat mycket mindre nyheter än tidigare. Jag prenumererar på DN för vetenskaps- och kulturartiklar, plus för att stödja journalistiken, men undviker förstasidan. För att säga något om artikeln. Först tyckte jag det lärt löjligt att skribenten liknade nyheter med godis. Godis ger en tillfällig tillfredsställelse men ingen näring för kroppen. Nyheter ger inte heller någon näring för hjärnan, utan är som bäst en tillfällig tillfredsställelse.
Åt andra sidan, något som passar med liknelsen är hur företag presenterar både godis och nyheter. På samma sätt som affärer ställer ut hyllor med godis vid kassan, visar google upp nyhetsrubriker varje gång jag öppnar en ny flik i webbläsaren till min androidtelefon. ICA placerar godis så att det ska vara omöjligt att gå in i butiken utan att passera det. Google placerar ”utvalda artiklar” i nyöppnade flikar. ICA vet att åsynen av godis får oss att vilja handla. Google vet att åsynen av nyhetsrubriker får oss att klicka. För att göra det extra irriterande har google en bred definition på nyheter. Extremister är mer än välkomna.
Som ett exempel på det sistnämnda har jag blivit rekommenderad inlägg skrivna av klimatförändringsförnekaren som beundrar auktoritära regimer: Lars Bern. Han har förresten också skrivit en av de dummaste anti-vetenskapliga inläggen jag har läst om autismspektrumet (ett av de dummaste, för det finns dummare): Vaccinationsindustrin på väg att bli ett nytt brott mot mänskligheten. Bara rubriken. En medicinsk behandling som har räddat mer liv än nästa allt annat är ett brott mot mänskligheten. Just om autism skriver han att Robert de Niros son blev autistisk efter vaccinering. På ena sidan har vi forskare som gjort studie efter studie som inte hittar något samband mellan vacciner och autism. På andra sidan har vi Robert de Niro som eventuellt tror hans son fick autism av vacciner. Klart vi ska lita på de Niro. Eller så finns det andra orsaker till att de Niros son är autistisk. Bl.a. var de Niro gammal när han fick sin son. Något som verkar öka sannolikheten att barnen blir autistiska. Det är värt att nämna inte bara för att det eventuellt förklar detta enskilda fall, utan också för att Emma Frans doktorerade på just ämnet hur föräldrarnas ålder påverkar barnet. Jepp, jag skrev ner ovanstående eftersom jag kände mig smart, efter att ha hittat en kopplingen mellan Robert de Niro och Emma Frans. Precis som jag kände mig smart när jag hittade kopplingen mellan livsmedelsaffärernas godishyllor och googles nyhetsrekommendationer.
Källa:
Frans Emma, High paternal age and risk of psychiatric disorders in offspring, Karolinska Institutet, 2013
Det lilla landet som kunde (gå för långt?)
Förra veckan postade jag två inlägg med personligt och pessimistiskt innehåll. Nu tänkte jag för ovanlighetens skull både vidga perspektivet och skriva något mer opersonligt. Carl Hamilton skrev nyligen en artikel om Sverige med rubriken: Så gick det till när Landet Lagom blev Landet Måttlöst. Han skyller på regeringen Bildt, i Hamiltons ögon ligger Bildt bakom att Sverige blev ett extremt land. Hans exempel är avregleringen, privatisering, att räntan år 1992 gick upp till hela 500 % och slutligen asylinvandringen. Man kan fundera på om fenomenet inte går längre tillbaka än så. Om vi inte alltid har ju alltid tagit idéer, som die zeitgeist har kastat på, oss för långt. På gott och ont (och likgiltigt) har vi alltid varit överpresterande.
Långt innan Carl Bildt var vi det första landet i världen som hade ett ”Rashygieniskt institut”. Långt innan Bildt var vi det lilla land som planerade att bryta uran och bygga både kärnkraftverk och kärnvapen från scratch. Båda sakerna är extremt, måttlöst. Nu, denna höst, är det möjligt att ex-nazi partiet kan bli största partiet. Extremt. Och på andra sidan av skalan, det lilla regeringspartiet tror att vi kan bli mer självförsörjande genom att säga nej till modern växtförädling och genom att odla “ekologiskt”, trots att det ger mindre, inte större, skördar. Igen måttlöst.
Samtidigt leker jag med tanken att alla länder har en liknande historia. Det är möjligt att alla länder har exempel på saker de tagit till det extrema. Undersöker man tillräckligt noga, tillräckligt många variabler, måste samtliga länder i världen vara bäst och sämst på något. Så vitt jag vet kan fenomenet antingen vara en illusion, eller vara mänskligt inte svenskt. Är det möjligt att när vi beskriver Sverige som ”måttlöst” har vi hittat ett mönster som egentligen inte betyder något?
