Jag misstänker det var på en skeptiker-blogg jag först såg uttrycket “nobelprissjukan”. ”Nobel prize disease” var i alla fall en fras som jag stötte på då och då under hela 2010-talet. Ett stort antal nobelpristagare, riktigt smarta och produktiva personer, har efter priset gjort sanslöst dumma uttalanden. Kary Mullis, som fick nobelpris för PCR (känt från CSI), förnekar att HIV orsakar AIDS. Luc Montagnier som var med och upptäckte just HIV, tror på homeopati. Linus Pauling trodde megadoser C-vitamin skyddar mot sjukdomar. År 1973 satte Nikolaas Tinbergen någon typ av rekord, eftersom han redan i sin nobelpris-föreläsning uttalade sig ovetenskapligt om autism. Och som om dessa fall inte var tillräcklig extrema, fransmannen som fick nobelpris i medicin samma år som Titanic sjönk, ville senare i livet gasa oönskade människor.
Något som på ett annat sätt är skrämmande är att rationalwiki på sin sida om fenomenet påpekar att nobelpristagare i allmänhet får priset för en upptäckt det gjorde innan de fyllde 50. Nobelprissjukan kommer senare i livet. Och för att understryka det innehåller artikeln formuleringen att hjärnan har ett “bäst före datum”. Tanken att just våra tankar – både hos riktigt smart och hos vi andra – har ett bäst före datum är ju inte kul.
Det sistnämnda ökar också risken att man förkastar uttalanden från äldre forskare. Vi har ju våran f.d. statsepidemiolog, som säkert är ett geni, men som också är över 50. När han säger saker om covid-19 som låter för bra för att vara sant – t.ex. att dödligheten är så låg som 0,1% – tänker jag på nobelprissjukan. Åt andra sidan, att jag använder orden ”för bra för att vara sant”, jämför jag om inte medvetet så omedvetet, hans siffror, med de mer apokalyptiska påståendena som figurerar. Följande kanske bara säger något om hur jag använder sociala media, men för mig verkar det som engelskspråkiga på sociala medier, riktigt har skruvat upp tonen. I och för sig verkar nämnda personer skruva upp tonen av politiska skäl. De använder pandemin för att attackera Trump-regimen respektive Boris-regeringen. Om en doktor på FOX-news tonar ner sjukdomen och Trump-väljare protesterar mot lockdown-politiken, finns det en grupp människor som springer i väg åt andra hållet. En grupp människor som drar fram höga mortalitets-siffror, samt hävdar att lockdown är vetenskapligt konsensus och helt oproblematiskt. Missförstå mig inte, jag vill inte uttala mig om pandemin-bekämpning och jag är naturligtvis inte rätt person att kritisera Johan Giesecke. Jag säger bara att hans statistik i jämförelse med engelskspråkiga debattörer, låter för bra för att vara sann, men det är egentligen ingen anledning att förkasta den.
Sedan kan man flytta målstolparna och i debatten om lockdowns påpeka att samhället inte har som enda funktion att hindra smittspridning. Att det finns nackdelar med lockdown. Silvia Camporesi, italiensk professor i bioetik, påpekar bl.a. att lockdowns har konsekvensen att unga – som förutom i undantagsfall inte dör av covid-19 – offrar mycket för de äldre. Extremexemplet, som också Karin Bojs tar upp i DN, är att latinamerikanska länder har dragit in vaccinationsprogram. Barn dör i mässling, inte i covid-19, ändå pga det senare ställs vaccinationer mot mässling in. Camporesi gör också en poäng av att äldre har svårt att göra uppoffringar för de unga, när det kommer till klimatkatastrofen. Extremexemplet blir här USA där äldre, vita män övervägande röstade på en klimatförnekare (ja, ”klimatförnekar” är ett konstigt ord, men det är ordet vi använder, det är så språk fungerar). Även bortsett från extremexemplet och klimatkatastrofen kan man i det tankesättet hitta stöd för vår policy att hålla skolor öppna och låta barn spela t.ex. fotboll. Att låta barn vara barn, har ett värde i sig. Jag tror inte den genomsnittliga 85-åringen vill förbjuda barn att spela fotboll, ens om vi kunde vara 100% säkra på att en fotbollsmatch på lågstadienivå ökade risken för att hen skulle drabbas. Eller tänker jag fel? Det kan bli fel i vårt tankesätt oavsett ålder och genistatus.
PS. Detta inlägg var något av ett experiment, där jag gav mig själv friheten att skriva fritt och hoppa från ämne till ämne.
